En sportfånes funderingar

Jag är gift med en östgöte. De är trevligt folk med en smågullig dialekt som de själva kallar för "oikssvenska". Maken som kommer från Vreta Kloster har just meddelat att Linköping leder elitserien (i hockey, för den som inte själv omedelbart begriper det). Igen, tvingas jag tillägga.

Jag konstaterar att något har skett med vintersporten ishockey. Förut var toppstriden närmast en intern uppgörelse mellan norrlandslagen. Den senaste SM-finalen spelades mellan HV 71 och Linköping. Det kändes jättemärkligt, det ju typ två skånelag!

Det lag som vinner SM i ishockey är numera det som har råd att köpa in flest spelare. Det kanske inte är så mycket att oja sig över. "Må bäste man vinna" gäller givetvis oavsett på vilket sätt man blivit bäst- undantaget dopning förstås. Men lite sorgligt blir det när man tänker på vad ideellt arbetande och pedagogiskt skickliga tränare i stadsdelar och samhällen som Brynäs eller Timrå tidigare åstadkommit.

Dessa tankar gick genom mitt huvud då vi idag bilade längs med norrlandskusten och jag tog mitt samhällsansvar och lärde barnen vad respektive stads hockeylag heter. Nu har vi landat i den stad som ärligt talat bara vunnit elitserien en gång för många år sedan, men som ändå kallas Guldstaden. Fast det beror mera på kommunens mineraltillgångar.

Bamse och Jesus, del 2

Nu har jag svaret. Det fanns inget Jesusbarn bakom lucka 25 i Bamsekalendern. Där fanns farmor och hennes nystickade tröja med ett stort peacemärke på magen. Jodå, de båda budskapen påminner om varandra, det vill jag inte förneka. Möjligen tycker jag att Jesusbarnet tillför ytterligare en dimension.

Igår var det julspel med 1700 människor i domkyrkan. Idag högmässa, också mycket välbesökt, med gosskörens herrar + de gamla gosskörherrar som av tradition inbjudits att delta. I predikstolen stod ärkebiskopen, även det en tradition på juldagens högmässa.

I och med detta avslutades en makalöst intensiv arbetsperiod. Nu är jag ledig! Inte förrän 12 januari tänker jag dyka upp på jobbet igen. Fram till dess ska jag vara med min försummade familj och tillsammans med dem besöka släkt och åka massor av skidor.

Tomtetriad

I år är vi tre familjer i Lagga som gått ihop för att tomta hos varandra. Eftersom vi har en mil till närmaste affär, så funkar det där med att "gå ut och köpa tidningen" ganska dåligt. Däremot brukar papporna spela innebandy på onsdagarna och tänker tydligen göra det även kommande onsdag...

Den som ska vara tomte hemma hos oss får en enkel uppgift. Vi brukar köpa några få, men fina julklappar. I år har dessutom Jakob och jag skippat våra, och istället köpt oss en riktigt fräsig kaffemaskin. Den ser ungefär som instrumentpanelen i cockpit. Om vi slagit in den i paket och väntar till julafton med att använda den?
Icke.

Jag var där!

Det var inte mina barn som skrek. Det var däremot min flickkör som sjöng.

Nu är de stora och pressande konserterna avklarade. Alla gick väldigt bra med stor publik. Det har varit roligt. Ännu återstår mycket arbete, inte minst kontorsjobb, innan jag får ledigt på annandag jul. Men det är mera mysigt och trevligt. Julspelet på julafton är nästan det bästa jag gör på hela året. Och på juldagens högmässa dyker det upp gamla gosskörherrar som vill vara med. Det är roligt.

Jag tycker faktiskt mycket om att arbeta på julen och är inte särskilt intresserad av att vara ledig, så länge jag har familjen med mig i kyrkan. Där många glada och tacksamma människor. På nyåret däremot, är jag gärna ledig de år det är möjligt.

Bamse och Jesus

I morse hittade jag en bortglömd lucka i Bamses adventskalender, 30/11. När jag såg efter närmare, fann jag att även 25/12 har en lucka. Det är alltså inte en julkalender, utan en riktig adventskalender, som sträcker sig från första advent till juldagen. Det har jag nog inte sett sedan jag var barn. Det ska bli spännande att se om Jesusbarnet finns bakom sista luckan.
Ganska kul, med tanke på att Bamse av somliga anses vara en halvkommunistisk karaktär.

Jag sitter på jobbet och väntar på bussen hem. I morgon gör jag ett återbesök i Helsingfors tillsammans med sex sångare ur gosskören. Vi ska uppträda för 400 personer på en mottagning på Svenska ambassaden. När vi kommer hem väntar Goder afton och domkyrkans luciakonsert i rask följd. Tyvärr lyckas jag inte lägga in bilder på affischerna.

Johans luciatåg i skolan ikväll har jag i vanlig ordning missat. Men på fredag morgon ska jag se Kalles luciatåg på dagis! Det blir första gången jag får se något av mina egna barn lussa annat än på foto i efterhand.

Nästan alla har det hektiskt i december. Vi som är anställda i den koncern som uppfann julen har nog mera än de flesta. Jag tror faktiskt att det bara är min make och min chef som fattar hur mycket jag jobbar den här perioden.

Ditt och mitt

Vad är det som är svårt med att skilja på ditt och mitt? De ord som just nu cirkulerar i min hjärna är definitivt inte lämpliga för skrift, men de är riktade till den/de som i natt tömde vår bil på diesel.

Jag har absolut inte tid med sådana incidenter just nu, min i särklass mest hektiska vecka på året! Tack, bönderna som hjälpte mig!

Tinnitus...

...tillhör det jag är mest rädd för. Jag lever en ganska utsatt tillvaro: Mina barn kan oförberett utstöta höga skrik rakt i mitt öra då de sitter i mitt knä. 90 gosskorister utgör en tämligen högljudd skara så fort de befinner sig i en oorganiserad situation, t ex paus. Framför en orkester kan det bli riktigt hög ljudvolym när hela blåset spelar.

Alldeles nyss skulle jag öppna en flaska av vår egen äppelmust. Den var redan öppnad en gång. Den smäll som korken åstadkom ringer fortfarande i mitt öra. Riktigt obehagligt!

Jag minns en gång för något år sedan då jag lämnade barnen på dagis. Precis när vi kommit genomfördes en oförberedd brandövning. Larmet fick mig att kasta mig över Johans och Kalles öron och trycka dem mot min kropp. Eftersom jag bara har två händer, kunde jag inte skydda mina egna eller de andra barnens öron. Det är ju fullständigt vansinnigt med ett sådant larm!

Då jag häromveckan under tvång deltog i en, som det visade sig, oväntat bra brandutbildning, tog jag upp händelsen med brandmannen som ledde dagen. Han sa, att den typen av larm är ganska ålderdomliga. Han förespråkade en tydlig, lugn röst, som på olika språk ger information om vad som ska ske, kombinerat med ljussignaler.
Synd bara att jag inte sett den anordningen någonstans.

Tystnad är för övrigt en bristvara i min tillvaro. Även om, eller kanske just för att jag är en ljudfreak, så kan jag inte leva utan tystnad.

Tjuvstart

Jag är någorlunda noggrann med att skilja på advent-Lucia-jul. Men det finns tre julsaker som brukar ställas fram redan första advent hemma hos oss.

Den här bonaden har min mamma sytt i korsstygn. Så mycket arbete förtjänar att hänga uppe mer än tre veckor om året. När jag tänker på att mina båda syskon fått varsin likadan, blir jag matt...

Ännu en bonad. Jag är inte säker, men jag tror att det är grannfrun i Norsjö som vävt den. Den kommer upp i förtid av samma skäl som föregående. Den är jättefin (notera tomtarna).

Julkrubban. För att den är ett fantastiskt hantverk och för att barnen tycker om att titta på den. Jakob och jag köpte den för julklappspengar vi fick av våra föräldrar den första julen vi hade ett gemensamt hem. Det tysk-svenska paret som slöjdade den, var så gulliga och skrev till oss medan de höll på. Och så fick vi en liten berättelse om varje figur.

(Jag brukar normalt inte gå omkring och fotografera saker i vårt hem. Men bloggandet ger upphov till en del nya, underliga vanor.)