Ilska!

Självrisken för bilreparationen blir 4.500:- istället för 2.000:- eftersom försäkringsbolagets handläggare tror att vi ljuger angående smitningen. Naturligtvis uttrycker hon det inte så, utan menar att försäkringsbolaget är lagligen förhindrat att ta något annat beslut, då vittnen saknas. Foto räcker inte som bevis.

Ansvaret ligger givetvis helt hos trafikskadeföreningen medan handläggarna på försäkringsbolaget som är fullkomligt oskyldiga försäkrar att de tycker jättesynd om oss.

Jag trodde att själva principen för smitning är att ingen ser när man drar...

Sågarlistan

Här är den: min oredigerade, ocensurerade och framför allt jättearga lista över samhällets värsta oskick:

5. Plusgrader på vintern. Kommentarer överflödiga. Det är fel!
4. Nio-till-fem-normen. Den som säger att det är normalt att arbeta på dagtid och på vardagar, och som hela samhället anpassar sig efter. Jag börjar bli riktigt trött på att stiga upp 06:30 vareviga dag, lediga dagar inberäknat, trots att jag jobbat sent kvällen innan. Samma norm tycks också berättiga till antydningar om att man när man har satt barn till världen, också borde ägna sig åt dem, dvs ha ett normalt arbete.
3. Ilningar i tänderna. Ett smärtsamt tecken på att man är medelålders. Ytterst plågsamt. Ja, jag använder Sensodyne. Ifall det är så effektivt som alla säger, så vill jag inte veta hur det hade varit utan.
2. Migrationsverket. Vakna! Vad får ett att tro att en riksgräns skulle vara viktigare än banden till familj och dem man älskar? Och vad ger er rätt att bestämma över var en världsmedborgare ska bosätta sig?
1. Egoismen, allra särskilt när den blir så stor att människor inte längre kan skilja på rätt och fel, mitt och ditt. Som exempelvis den person som körde på vår bil då den stod parkerad i Stockholm och smet! Vederbörande såg väl det förmånliga i att vår försäkring belastades, på så sätt slapp ju han/hon stå för självrisken (som kommer att bli mellan 2.000:- och 4.500:-), bilhyra i en vecka och allt besvär med polisanmälan osv. Korkskalle!

TJUSKLICKARE. Del 2 i serien "Prylar jag inte klarar mig utan".

En utmärkt sak att torka blöta skor med. Ovärderlig på skidresa. Den fick sitt namn för tre år sedan då vi bodde en vecka i Hemavan med min bror och hans familj. De hade med sig en sådan skotork, och Johan som var nyss fyllda fyra, kallade den helt sonika för tjusklickare. Vi använde ordet under den veckan. Sedan kom det inte på tal på ungefär ett år, tills jag en dag köpte en på Clas Ohlson. När jag kom hem sa Johan: "Mamma, har du köpt en tjusklickare?" Sedan dess är ordet etablerat här på Kärringbacken.

Sjuårstårtan

Johan och Arvid hade beställt en drömtårta till sitt gemensamma kalas. Den åsamkade mig en del prestationsångest dagarna innan tillverkningen. Men pojkarna blev överförtjusta och tårtan smakade riktigt bra.

Att ha kalas i skolans gymnastiksal var en hit! Hinderbana och prickkastning på godispåsar upphissade på en bom, uppskattades mycket av barnen. Efteråt när vi satte oss i bilen, utbrast Johan: "Vi hade det roligaste kalaset av alla!"

Sedan hem och packa för att morgonen efter åka till Kungsberget och Jädraås herrgård för två dagars skidåkning med familjerna Jakobsson och Andersson. Vädret kunde varit bättre, men vi åkte hela dagarna och hade mycket trevligt på vandrarhemmet.

Pryl jag inte klarar mig utan

I går kväll blev klyschan "man förstår inte värdet av vad man har förrän man förlorar det" verklighet för mig. Jag skulle laga kläder och min fingerborg var försvunnen! Idag hittade jag den, men mina fingrar är sönderstuckna. Inte oväsentligt med tanke på att fingertoppskänsla bokstavligt talat är en betydande del av min arbetsdag. Och ändå har jag en känsla av att det inte går att hitta en person under 35 som äger en fingerborg. Hur överlever de?

För att växla in på ett annat spår: Det var som när jag på Goder afton lånade ut en underkjol till en av de 20-åriga herrarna i gosskören. (sant!) Han tyckte att det var ett svalare alternativ än långkalsonger under stjärngosselinnet, vilket man behöver när man har starka strålkastare på sig, annars blir spirorna lite väl synliga. Då var jag tvungen att fråga om inte hans flickvän äger en underkjol. Det gör hon naturligtvis inte. Det gjorde jag när jag var 20.

Spår 3: Även hantverkarna använder numera kjol, av samma skäl som stjärngossen ovan. Vi har ett par hantverkare i bekantskapskretsen, som ivrigt välkomnar "blåkilten". Och de försäkrar att de har kalsonger under när de är uppflugna på byggnadsställningen...

3 x vardagslycka

1. Jag är ganska usel på matlagning. Däremot är jag bra på snygga uppläggningar. Älskade Jakob är grym på matlagning. Tillsammans utgör vi ett riktigt bra matlagningsteam. Detta är dagens lunch.
2. TP är svårt om man är fyra år. Så listiga Kalle har produktutvecklat och tagit fram en lightversion: Två personer har tre tårtor vardera. Man kastar tärningen och får stoppa i lika många tårtbitar som tärningen visar. Den som först fyllt sina tre tårtor vinner.

3. MIN SON SJUNGER I KÖR! Kanske inte någon kan förstå vilken glädje jag känner över det. OK, lika bra att erkänna: jag har mutat honom. Med löfte om ett Super Mariospel till sitt Nintendo, knallade han iväg till den första repetitionen. Och kom hem jätteglad, sjungandes på alla sångerna!

Mutan bekymrar mig inte nämnvärt. Jag fortsätter att vidhålla att alla val som barn tvingas göra är stressande för dem. Hur ska man för resten kunna välja mellan saker man inte känner till? Om inte jag -låt vara med tvivelaktiga metoder- lyckats få Johan till barnkören, då hade han ju fortsatt att tro att körsång är tråkigt (han har passivt fått sitta av en del repetitioner då vi saknat barnvakt). Ta t ex instrumentspel: numera är det brist på duktiga musiker inom bland annat bleckblås. När jag gick i kommunala musikskolan, sa musikläraren: "Du ska spela althorn". Det sa han naturligtvis för att det saknades en althornist i skolorkestern. När barnen själva tvingas välja så faller förstås valet på det enda de känner till, dvs trummor, gitarr eller key board.

Med hänvisning till mitt förra inlägg, påstår jag att vuxna i många frågor bör välja åt sina barn. Våga vara vuxen! (låter som en grupp på face book samt renderar MÅNGA vuxenpoäng)

Utanförskap

Snart åker vi! Men först ska jag klara av kyrkomusikveckan i Uppsala domkyrka, som består av orgelinvigning och North European Cathedral Conference. Det blir några riktigt roliga -och nervösa- konserter. Sedan väntar två månader på lagg samt en och annan apelsin i någon sydsluttande snödriva...

Vi har ju bott två månader i Tärnaby en gång förut och under den vistelsen fyllde Johan ett år. Den här gången fyller han sju. Med tanke på att han ska vara borta från sina kamrater så länge, så känns det viktigt att han får ha ett kalas innan vi åker. Det blir i skolans gymnastiksal tillsammans med en klasskamrat. Eftersom klassen består av 23 barn, så finns det inte riktigt plats för flera kompisar. Därför ska han också ha ett litet kalas à la Alfons Åberg med några andra kompisar, då de precis som Alfons, Milla, Viktor och smådjuren ska sitta under bordet och fika.

I morgon var det meningen att vi skulle träffa den andra familjen och planera kalaset för klassen. Så kommer det en sen inbjudan till en tredje klasskamrats sjuårskalas just den tiden. Det var bara det att bara Johan blev bjuden. Jag blir så ledsen och minns tillfällen från barndomen då jag själv blev utanför. Tanken på att ens barn ska uppleva det är outhärdlig!

Våra killar började på dagis samtidigt som det startade, så alla barn var nya. Vi råkade ha det första kalaset (så vitt jag känner till i alla fall). Då tänkte vi att det var lika bra att försöka skapa en trend med en gång. Under hela dagistiden har alltid -med några få undantag- alla i åldersgruppen blivit bjudna på varje kalas.

Man kan ju inte bestämma hur andra ska göra, och de kommer alltid att göra som de själva vill, oavsett vad de uppmanas till. Men jag förvånas över att inte alla vuxna ser det som sitt självklara ansvar att stävja varje tendens till gängbildning eller utanförskap.

Hemma igen

Just hemkomna från en knapp vecka hos min mamma. I vanlig ordning hade vi hela vinterutrustningen med för att kunna utnyttja snön. Tre slalomdagar och däremellan längdskidåkning, skridskoåkning och inte minst: trickskidorna som barnen fick i julklapp. Det är sådana där korta plastskidor som hette miniskidor förut. Faktiskt helt perfekta på vår tomt, som visserligen till skillnad från flertalet upplandstomter har backar, men de är för korta för längdskidor.*) Dessutom det årliga fikat med Annika, Jonatan och Benjamin. Tyvärr inte på Lilla Mari, Skellefteås finaste fik som var stängt på nyårsdagen. Det är klockrent i klass med Ofvandahls eller Sturekatten, om än inte lika anrikt.

I morgon ska vi åka skridskor på Edasjön tillsammans med familjen Aspman-Stigsson, innan de kommer hit för att testa vår kaffemaskin, helt och hållet tack vare denna utomordentliga blogg.

Sedan återstår ytterligare några dagars ledighet och efter det bara en dryg månad i samhällstjänst, innan vi för andra och förmodligen sista gången drar iväg till Tärnaby för två månaders ledighet med skidåkning. Fast för resten, vi gör säkert om det när barnen är stora och/eller vi är pensionärer.

*) Den första sommaren vi bodde här, var Johan ursinnig för att vi inte har några vattenpölar på tomten. "Alla andra har vattenpölar, vi måste köpa ett annat hus", sa han. Men när vintern kom, insåg han snabbt fördelarna med backar, och har sedan dess inte framfört ytterligare åsikter i frågan.