Back to basic

Fettisdag. Dags för en andra rapport från vårt softarliv i fjällvärlden:

Det är skönt att ibland lämna det materiella livet och leva lite enklare. Vi har väl max 50 kvadrat att städa och väldigt få saker att ta hand om. Tvätten inskränker sig till skidkläderna. Vad jag saknar?
-Diskmaskin. Kanske lite.
-Mikrovågsugn. Ibland.
-Kaffemaskinen. Definitivt.
-Flygeln. Fast mest för att sjunga med barnen.
-Jobbet. Inte det minsta, men det är ju för att det är en begränsad tid.
-Willy's. JA, det är dyrt att handla mat här.

Mest åker vi utför, men det blir en del längdåkning också. Lite längre fram i vår, när solen blivit starkare, ska vi ge oss ut på det preparerade spåret över kalfjället till Kobåset i Hemavan. Barnen har åkt det i pulka tidigare år, men i år ska nog båda klara en bit på skidor.

Jakob har lämnat oss ett par dagar för att jobba. Det blev nödvändigt i och med att han är ganska ny på sitt jobb. Idag tokblåser det och barnen och jag gick till biblioteket istället. Snart ska vi gå hem och äta semlor, innan Johan ska på slalomträning.

Vi brukar låna Majs spark när vi ska någonstans och när vi har den blir vi inte längre betraktade som turister, utan till och med bilisterna vinkar åt oss. Fast även annars hälsar folk, ungefär som i Lagga. Många verkar veta att vi är här. Alla känner alla. Maj talar om Birger, Sture och Karin likaväl som om Anja, Ingemar och Jens och liksom utgår från att man känner dem. Själv är hon faster till Stig.

Första rapporten från Tärna

Nu har vi snart varit i Tärnaby i en vecka. Hela veckan har varit riktigt kall, men också solig. Vi bor i en tvårummare i ett 60-talshus, inrett i 70-talsstil (köket och vardagsrummet) samt 80-talsstil (sovrummet). Faktiskt jätteskönt att ha små ytor att städa och få saker att underhålla.

Både Jakob och jag jobbade i fullt tempo alldeles inpå avresan. Under sista kvällens packning, insåg jag skillnaden gentemot vår förra tvåmånaders vistelse i Tärna: då var jag föräldraledig och hade endast ett krypbarn att hålla reda på samtidigt som jag packade. Strax före midnatt i fredags kväll, tog jag beslutet att ensam packa färdigt så att Jakob kunde sova och köra bil dagen därpå. Jag har ju en tendens att efter 40 genomföra allt sådant jag aldrig gjorde då jag var tonåring. Sagt och gjort: jag la mig inte alls utan stannade uppe för att tvätta och packa hela natten. Sedan sov jag i bilen och tog över ratten först i Vilhelmina. Och hann bara ungefär tio mil innan en stor älgko stod mitt i vägen. Jag hann stanna, men efterår var jag helskakis. Jag har faktiskt aldrig haft en älg rakt framför motorhuven förut. Trots allt kom vi lyckligt fram och möttes av vår hyresvärd Maj- en helcool tant, som verkar tycka det är roligt att barnen kommer ner för att prata lite, ibland utan att knacka först.

Inte oväntat är Kalle den som gör störst framsteg i pisterna. Han åker de största backarna utan problem och kan själv ta emot knappliften. Johan försöker vi motivera att göra riktiga carvingsvängar och inte åka rakt utför. Nu har han i alla fall börjat träna med den anrika klubben TIK Fjällvinden, vi får väl se vad det kan resultera i. Man måste ju börja tänka på försörjningen på ålderns höst...

Det var allt så här långt. Jag återkommer med lite foton när vi fått det trådlösa bredbandet och jag slipper gå till biblioteket för att blogga. Hej!

Om prestationer, nervositet och vardagsglädje

Nu har jag gjort mina två prestationer under kyrkomusikveckan. Konserten igår blev fin, och flickkören fick enormt mycket beröm. I kväll hade gosskören vesper, och de sjöng så fint som det blir när de lyckas fokusera. Det känns bra. Det är jätteroligt att göra en sådan här satsning ibland, fast jag har varit mer än vanligt nervös. Nu återstår en del kontorsjobb samt hemmavid packande och tvättande inför avresan på lördag. Och inte minst Orgelskoj på fredag, det projekt som ligger mig varmt om hjärtat: att barnen får sin egen dag i orgelinvigningsveckan.

Det här med nervositet är intressant. Jag hörde på radio om någon ny realityserie som handlar om intagning till operahögskolan eller något liknande. En av de medverkande berättade om att en del av utbildningen består i att hantera nervositet. Jag tänkte: Tur att du inte vet att det bara blir värre med åren.
Mitt i konsertstressen händer det "riktiga" saker: Som i söndags när gosskörens förskola sjöng på familjegudstjänsten i Helga trefaldighets kyrka.
Avspänt och nära. Eller i måndags morse, när Kalle och jag tittade ut genon fönstret och fick syn på två rävar. Tyvärr tror jag att mitt fotograferande avbröt deras parningsakt.De försvann och lämnade endast spåren efter sig.

Lite senare hörde vi rävarna yla i skogen.

Korkade vuxna

Hur tänker de föräldrar som sätter upp inbjudningar till barnkalas på lådorna på dagis och bara bjuder en del? Där går verkligen gränsen för vad jag kan acceptera. Tråkigt nog tycks den positiva kalastrenden på vår förskola ha vänt. Tyvärr måste jag ge den mamma rätt som sa att somliga vuxna medvetet skapar gängbildning bland barnen. När hon sa så för en vecka sedan, tyckte jag att hon tog i, men nu har jag ändrat mig.

Jag måste visst ta ett snack med förskolepersonalen i morgon.