Hur blev det så här? Om hesa barn.

Idag genomfördes det utlovade Gröna Lundbesöket. Således är vi nu panka, dödströtta och hörselskadade. Bara åkattraktionerna åstadkommer en ljudvolym fullt jämförbar med en byggarbetsplats, dvs ett ställe där man inte vistas utan hörselskydd. Till det kommer besökarnas oväsen.

Gröna Lunds marknadsföring bygger genomgående på SKRIK. Varje foto visar skrikande människor, varenda ljudillustration ger samma budskap. Informationen om att den gamla berg- och dalbanan från 1932 ska stängas för ombyggnad lyder "Sista skriket". Filmklippet om Katapulten visar en gallskrikande och fullkomligt skräckslagen ung kvinna. Inte en gång under det 20 sekunder långa klippet ser hon glad ut.

På andra ställen är det likadant. Den ena barnunderhållaren efter den andra uppmuntrar barnen att skrika. De ger sig inte förrän barnen minst tre gånger har vrålat "JAAA!" på frågan "Mår ni braaa?" Det sjungs med barn i tonarter och med förebilder som omöjliggör något annat än skriksång.

Vi vet att svenska barn blir hesare och hesare. Vi vet också att tinnitus blir allt vanligare i unga år, så även stress och oförmåga att vistas i tystnad. Ändå hör man nästan aldrig några andra än röstläkare, sångpedagoger och körledare oroa sig över det.

Om detta har jag uttryckt min åsikt många gånger, bland annat här:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/12/ar-jag-en-dinosaurie-som-tycker-sa-har_02.html

Första dagen på semestern...

...fick vi ett husdjur, namngiven Taggen. Han kom när vi åt middag på altanen, fick en kokt potatis och blev omedelbart tam. Kokt mat till igelkottar, så ni vet. Absolut inte mjölk, då får de ont i magen. Ost går visst också bra. Denna första dag i frihet hade jag projekterat att utföra några saker:
1. Sova länge. Avklarades utan problem.
2. Löpträna samt hämta hem cykel. Klart.
3. Klippa av och fålla åtminstone ett par urvuxna jeans, eftersom Kalle behöver flera shorts. Utfört, fast bara ett par.
4. Sätta de sista fröna i jorden. Färdigt, om än något sent.
5. Tillaga en god och nyttig vegetarisk måltid. Fixat, med riktigt bra resultat. Nästa gång ska jag pröva att blanda i potatis i morotsrårakorna så att de håller ihop bättre och kanske blir ännu godare.
6. Spela piano med Johan. Bortglömt! Det får bli i morgon.
7. Sitta i en solstol och läsa en bok, har jag ännu inte hunnit med, men kvällen är ung och kvällssolen är faktiskt en av de stora fördelarna med vår tomt.
8. Sätta en deg på jäsning över natten så att vi får nygräddat bröd till frukost i morgon. Det fixar jag blixtsnabb innan det är sängdags.

En härlig dag. I morgon är det midsommarafton och folket ska vifta med de blågula flaggorna för tredje gången denna månad!

Lyssna på sommarprataren eller läsa en bok?

Jag har haft anledning att fundera över det skrivna ordet gentemot det talade. Somliga förespråkar att alltid tala med varandra, eftersom man då kan reda ut missförstånd.

Förvisso sant, men jag värjer mig lite mot att envist försvara det talade ordet. Jag uttrycker mig hyfsat på båda sätten. En del skriver bättre än de talar, och tvärtom. I skrift har i alla fall alla en chans att tänka efter och få sagt det man vill, medan det i en talad diskussion alltid är den som är slängd i käften som avgår med segern.

Det som sätts på pränt kan man aldrig ta tillbaka, å andra sidan blir man då tvungen att tänka sig för på ett annat sätt än i tal.

I slutändan handlar det ändå om ifall viljan att förstå varandra finns eller inte.

Det bor en femåring i vårt hus

Vid frukostbordet i morse:
-Mamma, gröt är inte bra för miljön och inte för kroppen heller.
-Det har jag aldrig hört. Vem har sagt det?
-Jesus.

Om barnröstens beskaffenhet

Jag har gjort ett fåtal insatser som operakormästare i mindre sammanhang. Trollflöjten, Muntra fruarna i Windsor och Läderlappen. Roligt som omväxling. Vid Uppsala universitets uppsättningar av Tosca för två år sedan bidrog jag med gosskör och när de nu sätter upp Otello leder jag barnkören.

Särskilt gläder jag mig åt den lågmälde, strukturerade, hänsynsfulle och ständigt vänlige regissören Wilhelm Carlsson. Han utgår alltid från att kören är just en kör. I Tosca uppvisade han dessutom en påfallande kunskap om kyrkorummet.

Vad jag förvånas över är hur uppenbart okunniga herrar Puccini och Verdi var om barnröstens möjligheter. De båda skrev fantastiska melodier, krävande för solisterna, men ändå med stor vetskap särskilt om sopran- och tenorröstens egenskaper. Att orkestreringarna är fullständigt fenomenala är glasklart.

Alla som på ett eller annat sätt arbetat med barnröster och sång vet att en pojk- eller flickröst före målbrottet klingar bäst i andra oktaven. Under ettstrukna g är det svårt att nå fram, särskilt då man ackompanjeras av en operaorkester. Om körsatsen dessutom är skriven så att vuxenkörens sopraner ligger i ett högre läge än barnkören, så blir faktiskt den musikaliska delen av barnkörens insats reducerad till pynt.

Och då är vi liksom tillbaka i den barnkörtradition som jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att försöka utrota.

Vemod

Skolavslutning. Som vanligt utomhus, vilket omöjliggör varje form av högtid, då inte ens föräldrarna är tysta, än mindre eleverna. Ceremonin inleddes med att en av de tre konferenciererna ur klass sex greppade mikrofonen och sa "Hej...oj fan, vad högt det låter... " Kort sagt ingenting som normalt fyller mig med andra känslor än ledsamhet över att barnen fråntas den vackra och stämningsfulla högtid som en skolavslutning skulle kunna vara. Nåväl, i ärlighetens namn hade, till skillnad från tidigare år, både präst och musiker inkallats (min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem), så det blev åtminstone ett väl framfört tal och sångbart ackompanjemang i vettiga tonarter.

Ändå är kvällen fylld av vemod:
Vi har inte längre något dagisbarn.
Våra barn ska inte längre gå i den fina lilla idylliska skolan med alla tänkbara förutsättningar, utom att ge barnen en god utbildning.
Har vi fattat rätt beslut?

En mobil är en prydnad som hänger i trådar från taket, ofta ovanför bebisar.

Om detta är din definition på mobil så är du gammal. Antagligen så gammal att du har ägt en biltelefon, en stor låda med sladd och lur som man kunde koppla in i bilens cigarettuttag. I så fall är du också tillräckligt gammal för att veta att man faktiskt klarar sig utan telefon.

Om man däremot aldrig har provat på ett liv utan telefonen närmast kroppen, eller snarare som en kroppsdel, då är det otänkbart att behöva stänga av telefonen eller lämna den ifrån sig. Ett öde fullt jämförbart med en hjärtpatient som fråntas sin pacemaker. Ungdomar som för övrigt är trevliga, väluppfostrade och uppmärksamma, kan helt enkelt inte låta bli att läsa och skicka SMS, exempelvis under pågående körrepetition. De retar gallfeber på oss vuxna, som säger till hur många gånger som helst och tycker att de är nonchalanta. Men när man börjar intervjua dem om deras relation till telefonen, så inser man att telefonen utgör en stor del av deras sociala umgänge och nöjesliv. Där har de till exempel all musik. En kompis blir sur om man inte omedelbart besvarar ett SMS.

De vet helt enkelt inte att man överlever utan telefon.