söndag 27 februari 2011

Höger och vänster

har jag alltid haft svårt att skilja på. Det är visst en kvinnlig åkomma. Även politiskt slås jag av hur ointressant höger-vänsterindelningen ofta är.

Jag är oerhört tacksam över barnens nya skola. De lär sig så mycket och de får vistas i en trygg och vänlig miljö byggd på goda värdegrunder. Skolan är en friskola, vilket jag aldrig har varit någon särskild förespråkare för. Men jag står mig själv och mina barn närmast och när kommunen inte lyckas hålla en acceptabel kunskapsnivå så tycker jag det är självklart att flytta barnen någonstans där de får en god undervisning. Det handlar ju om något mycket avgörande för deras framtid och då kan inte principer om ideologier få styra valet. De är mig fullkomligt likgiltiga.

Jag är inte så insatt, men jag tror att det var en högeridé att lägga ansvaret för skolan på kommunerna, istället för staten. Det finns säkert utmärkta kommunala skolor, likväl som det finns usla privata skolor, men man kan konstatera att det saknas en lägstanivågaranti. Som förälder har man helt enkelt ingen "sämre-än-så-här-blir-det-inte-gräns" att förhålla sig till. Möjligen skulle en statlig skola kunna garantera en lägsta kvalitetsnivå.

Skolgårdens utformning, kamratskapen, fritidsverksamheten osv är viktiga saker. Men kunskapsnivån i kärnämnena har för mig högsta prioritet. När man blir tvungen att göra ett aktivt val huruvida barnen ska vara kvar i den skola de per automatik har placerats i, blir allt annat sekundärt. Så valde vi och det blev väldigt bra för våra barn.

Inte undra på att jag aldrig har lagt mina valsedlar med någon som helst övertygelse.

S:ta Maria Alsike

lördag 26 februari 2011

Långa, korta, yttre och inre resor.

Maken och jag har just bokat flygbiljetter till Argentina i slutet av sommaren. Tänk att jag äntligen ska få komma till Sydamerika som jag alltid har velat! Främst tack vare studieförbundet sensus ska jag delta i 9th world symposium on choral music i Puerto Madryn. Det blir det fjärde symposiet jag åker på. Veckan innan ska Jakob och jag resa runt i trakterna kring Buenos Aires. Sönerna är minst lika upphetsade som vi över att ensamma flyga till mormor och mina syskon.

Innan dess finns också några resor att se fram emot: Utförs- och turåkning i Riksgränsen i påsk, som sagt. I maj är vi några arbetskamrater som åker till Norwich Cathedral för att delta i den nordeuropeiska katedralkonferensen. Jag ser bland annat fram emot evensong med katedralens gosskör varje kväll. På väg tillbaka till London blir det stopp i Cambridge där jag har fått lov att besöka the choir of St John's College. Jättekul, för det är inte så enkelt att få komma dit. Väl åter i London ansluter Jakob och vi ska ha en gemensam helg där (utan barnen igen!).

Sedan hinner jag bara packa om och repetera med gosskören innan vi stuvar in oss i två bussar med destination gosskörfestivalen i Rättvik.

Lite längre fram i tiden planeras Englandsturné med flickkören och Tyskland-Frankriketurné med gosskören. Och så tänker jag försöka ta mig till Island på nordiskt kyrkomusiksymposium i september 2012. För övrigt hoppas jag att Luciatraditionen i Helsingfors fortsätter.

Den kontinent jag efter sommaren ännu inte har besökt är Afrika och det vill jag gärna göra. En inte alltför avancerad gissning är att det tionde världskörsymposiet 2014 förläggs till Sydafrika.

De inre resorna då? Tja, åldersresan börjar bli alltmer påtaglig. Föräldraskapet med dess olika dimensioner är också en resa. Karriärresan, hemvändarresan- det pågår rätt många inre resor. Till och med en liturgisk resa, men om den säger jag som Ingemar Stenmark:
-Hä gå int förklar för den som int begrip.

fredag 25 februari 2011

Sportlov på hemmaplan är underskattat,

särskilt en vinter som den här. Eftersom vi förlägger våra skidveckor till norr- och västerbottensfjällen tycker vi att påsklovet passar bättre för skidresa än sportlovet. I år när påsken är så sen, åker vi till Riksgränsen.
Jag är förtjust i det gamla ordet vintersportlov. Jag minns att jag som barn gick både skid- och skridskoskola på lovet. Årets sportlov inledde jag i fredags med att åka det utmärkta elljusspåret i Knivsta innan jag hämtade hem barnen från skolan. Lördag-söndag genomfördes för femte året i rad skidresan till Kungsberget med fyra andra laggafamiljer. Vi åker upp på lördag morgon. Efter en dag i backen tar vi in på vandrarhem där vi lagar mat tillsammans och har en trevlig kväll. Efter ytterligare en skiddag bär det hemåt på söndag kväll.

Jag har varit delvis ledig under lovet och jobbat hemifrån, så barnen och jag har varit hemma. Det blev flera dagar i elljusspåret. Pojkarna är nu så stora att jag kan placera dem i varsitt lagom långt spår. Själv åker jag fram och tillbaka och kollar att de inte kommer vilse i någon spårkorsning. På så sätt får jag själv ett skapligt träningspass. Till min glädje börjar jag äntligen återfinna något av den goda skidteknik jag hade som ung. Längdåkning är en härlig motionsform, mer allsidig än någon annan träning (simning är nog också väldigt allsidigt), och skaderisken är minimal, jämfört med till exempel löpning.

Andra dagar blev det skridskor eller pulkaåkning. Onsdagen var veckans kallaste och skönaste dag. Vi klädde på oss massor av kläder och gav oss iväg till Kasby, Laggas lokala pulkabacke. Kullen är verkligen inte hög, men uppe på toppen gassade solen så att det var som att sitta på en fjälltopp. Jag tog av mössa, vantar och jacka och satt och solade medan Johan och Karl åkte pulka och lekte sjörövare.

Sportlovet kan också vara ett kulturlov. Jag hade tänkt ta med killarna till Stockholm och se terracottarmén, men missade att utställningen stängde i söndags. Det var retligt, för jag hade verkligen velat se den. Men Johan har övat dubbelt så mycket som vanligt på piano och gjort framsteg. Få se om vi kan få in något museibesök under helgen som återstår.

Och jag ser mycket fram emot påsken i Riksgränsen. Naturnära skidåkning i riktig vildmark. Där finns ingen elektrisk belysning i liftsystemet, eftersom de bara har öppet när solen lyser. Säsongen startade för en vecka sedan och pågår maj ut, plus midsommarhelgen.
Ingen har ännu kommit på den idiotiska tanken att spela musik i liften. Gud give att det aldrig må ske.

tisdag 22 februari 2011

Kalla fötter

När vintern kryper söderut ser sig olika instanser nödgade att utfärda varningar av olika slag. SMHI förser oss till exempel med tabeller som visar köldeffekten när kyla kombineras med vind. Varningarna är både rimliga och relevanta. För dem som däremot lever i de klimatzoner där varje vinter är sträng är det naturligtvis kunskap man har med sig med modersmjölken.

Men sunt förnuft kan väl ändå inte vara norrlänningarna förbehållet? Att många om vintern klär sig själva och sina barn åt skogen felaktigt, har jag konstaterat för länge sedan, utan att vara överläkare vid något universitetssjukhus. Nedanstående artikel återfinns i flera av dagens tidningar.

Skomodet inget för kalla fötter
När termometern visar flera minusgrader går grönländarna omkring med stora skor eller stövlar av sälskinn.
Vid samma kyliga temperatur promenerar många svenska ungdomar omkring med sneakers med en tunn gummisula.
-Det är helt förödande, säger Helge Brändström, överläkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Han är expert på köldskador och bekymrad över modet.
-Vi tycks ha tappat många rutiner om hur man klär sig rätt för att skydda kroppen mot kyla. Dagens skomode är förödande. Att gå omkring med gymnastikskor i snö och modd fungerar bara inte. När fötterna blir blöta så börjar man frysa. Ska man vara ute i kyla är bra vinterskor ett måste. Redan efter en halvtimme riskerar man annars att börja frysa och det går snabbt tills man tappar känseln i tårna.
-Har man väl kommit så långt har man varit ute för länge, konstaterar Helge Brändström.
När kroppen blir nedkyld värnar kroppens försvarssystem om de mest vitala delarna och stryper blodtillförseln till mindre "viktiga" delar som fötterna. Ett tecken på att denna funktion kommit igång är att man förlorar känseln i tårna.
-Om man får en köldskada i fötterna är risken stor för att man kommer att få livslånga besvär vid kyla, säger Helge Brändström.
TT

måndag 21 februari 2011

"Ett barn misslyckades jag med. Hon är läkare."

Jag betraktar mig som musiker, inte som pedagog. Men jag är ju i tämligen stor utsträckning också pedagog . Min son sjunger i gosskör, med mig som dirigent. Han klarar det storartat, måste jag säga, fast det på intet sätt är optimalt. Under ett par perioder har jag dessutom försökt vara hans pianolärare. Totalt förkastligt! En riktigt usel idé.

Sonen har numera istället en lysande pianist och pedagog som pianolärare, som har uttalat följande om att musicera med sina egna barn:
-Jag har lyckats med två av mina barn, de blev musiker. Ett barn misslyckades jag med. Hon är läkare.

(Som framgår av bilden har sonen flera intressen än musik.)

torsdag 17 februari 2011

Jag har närt en kommunist vid min barm!

I morse hemma hos familjen Raab:
-Johan, vad önskar du dig i nioårspresent?
(Efter en stunds funderande:)
-Jag har nog allt jag behöver.

Detta är helt sanningsenligt återgivet och inte det minsta förskönat av modern.

tisdag 15 februari 2011

I morgon är årets värsta dag.

Jag gruvar mig för morgondagen då det är dags för den årliga synfältsundersökningen. Farbror ögondoktorn är en mycket vänlig man med det ovanliga namnet Eythor, men han plågar livet ur mig med sin starka lampa som han riktar rakt i pupillen. Det är hemskt, nästintill outhärdligt. Innan dess har jag fått något som ser ut som gul karamellfärg i ögonen och som gör att jag skrämmer slag på alla jag träffar under resten av dagen.

Sådana vidrigheter tvingas man uthärda om man har glaucomhereditet. Visst låter det tjusigt! Det betyder att jag har ärftliga anlag för grön starr och årligen bör göra en tryckmätning.

Dessutom är jag nästan säker på att jag drabbats av något ännu stiligare: hälsporre. Jag tycker att det låter som en högreståndssjukdom.

Det gäller att åldras med värdighet.

torsdag 10 februari 2011

Dagens dikt

Alla människor
kan inte vara änglar,
men nog vore det bra
om en del vore mindre jävliga.
Tonårsdikt av Kamilla Eriksson. Tonsatt av Karin Rehnqvist.
Framförd av bland annat Uppsala domkyrkas flickkör.

tisdag 8 februari 2011

Sådant som min lilla hjärna inte kan begripa.

Lyssna på på reportaget från Vilhelmina:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4336283

I Vilhelmina har flyktingarna ökat invånarantalet med 10 %. De har integrerats väl i samhället, barnen har skolkamrater, de vuxna har vänner. "Det finns inte så många människor här men de är väldigt snälla" säger tjetjenska Sofia. De vill bo kvar vid Volgsjön och Marsfjället. Svenskarna i Vilhelmina verkar genomgående vilja ha flyktingarna kvar, då de bidrar till så mycket. De är aktiva i föreningslivet som blivit mycket roligare och mer intressant tack vare kulturblandningen. Mataffärerna har fått större omsättning och ett bättre utbud sedan hänsyn tagits till flyktingarnas önskemål. Och så vidare.

Men migrationsverket vill slå ihop ett antal flyktingförläggningar till en stordriftsenhet i Skellefteå. Säkert ekonomiskt försvarbart.

Några andra argument än ekonomiska har jag mycket svårt att finna.

måndag 7 februari 2011

Sicut erat in principio

"Bättre en räknesticka i skogen än tio humanister i handen."
Så stod det på en lapp som några gymnasienaturvetare från Anderstorp hade smugit sig in och satt upp på Kaplanskolan i Skellefteå på tidigt 80-tal. Detta var mycket glädjande ehuru det visade att naturvetare på den tiden både kände till svenska ordspråk och kunde göra en parafras.

Igår när jag nötte in ett Credo (mässans mest komplicerade sats både vad gäller text och musik, eftersom det är nya ord och därmed nya toner hela tiden) med flickkören, ställde jag frågan om ingen av flickorna läser latin. Då fick jag veta att latin inte ger några meritpoäng, dvs högskolebehörighet, såvida man inte läser mera än vad som är möjligt att hinna med under gymnasietiden.

Låt mig gissa att ämnen som ger meritpoäng är till exempel matte, fysik, kemi, data och företagsekonomi.
Humanioran är uppenbarligen ingen karriärväg. Jag blev så deppig att tjejerna sa till mig: "Kom igen, Maggan. Vi sjunger lite latin så känns det bättre".

Om du inte vet vad en räknesticka är så förstår du att episoden utspelade sig för väldigt länge sedan.

torsdag 3 februari 2011

En helt vanlig torsdagsmorgon

06:30. Jakob åker flygande Subaru nerför uppfarten till vårt hus. Han är millimeter (inte centimeter) från att köra på Cittran. Turligt nog kommer ingen bil på landsvägen.

07:25. Mor, söner och katt försöker till fots/tass ta sig ner för samma backe. Efter att ha ramlat ungefär fem gånger var ger vi upp och åker ner på rumpan istället.

07:56 har vi insett att inte heller skolbussen tar sig fram idag och sätter oss (efter att jag halkat upp och nerför backen en gång till för att hämta bilnycklarna) i bilen. Cittran kom inte uppför backen igår kväll så den står smidigt parkerat längst ner. Dock utan barnstolarna som finns i Subarun. Med en hastighet på 50 km/h kör jag 2 gånger 8 kilometer.

08:50 försöker jag än en gång parkera bilen nedanför backen. Bilen börjar glida och ställer sig på tvären framför grindöppningen. Jag kommer ingen vart.

Jag tar mig ytterligare en gång upp och ner för backen. Bara den som känner till vår uppfart begriper hur avancerat det är. Passar på att borsta tänderna och duscha i väntan på hjälp.

09:25 blir bilen utdragen på vägen av två bönder och en traktor. Jag kör nästan lika långsamt som tidigare 1 ½ mil till jobbet, dock i bris eftersom elsystemet precis hänger sig och sidorutan inte går att stänga. Det känns knappast ens som ett problem....

09:40 är Jakob en hårsmån från att bli påkörd av lastbil som inte går att få stopp på i en korsning.

Annars hände inget särskilt i morse.

Vare sig i norra Norrland eller någon annanstans har jag tidigare upplevt en så svår halka.

Citroën till salu. Obetydlig defekt på elsystemet...

onsdag 2 februari 2011

Norrlandsdrömmar

Just nu pågår temat Norrlandsdrömmar P1: s Tendens. Utflyttade norrlänningar berättar och jag sitter i bilen och ler igenkännande. Ikväll intervjuades professorn i ekonomisk historia vid Umeå universitet, Nils-Gustav Lundgren. Han fick i uppdrag av landstingen i Norrland att undersöka hur norrlänningar ser på sina liv. Han har gjort en enkätstudie och framställt ett lyckoindex. Bland annat kom han fram till att skellefte- och piteborna är de lyckligaste norrlänningarna. Man kanske borde flytta dit igen. Fast nej, om jag ska flytta norrut så håller jag mig borta från kusten. Fjällen får det bli.

tisdag 1 februari 2011