söndag 30 december 2012

Jag är inte typen som skriver årskrönikor.

Att skriva nyårsbrev har aldrig legat för mig. Vad jag kan minnas har jag aldrig gjort det. Inte heller har jag någonsin på allvar blickat tillbaka på det gångna året, även om jag just på nyårsafton naturligtvis har ägnat en extra tanke åt några händelser i privatlivet och i världen.

Ändå sitter jag här, på årets näst sista dag och tänker på året som gått. Aldrig har jag varit mera sliten eller tröttare. Yrkesmässigt har det i det stora hela varit ett väldigt roligt och lyckat, men arbetsamt år, med flera verkliga höjdpunkter och en fördjupad insikt om hur bra jag har det på min arbetsplats. Jag arbetar i en historiskt och kulturellt fantastisk miljö, har roliga arbetsuppgifter, kompetenta kollegor utöver det vanliga, skickliga och medkännande chefer och en arbetsgivare som visar uppskattning för det arbete jag utför och som ställer upp när livet krisar.

Men den händelse som överskuggar allt annat och som gör att 2012 blir ett år jag kommer att minnas på ett särskilt sätt skedde i privatlivet. För mig och min familj kommer 2012 alltid att vara året då tillvaron ställdes på ända, året då familjen likaväl hade kunnat utplånas. Istället fick vi behålla varandra, men ingenting annat. Våra minnen kommer alltid att delas upp i före och efter branden.

 Några dagar in på det nya året startar reno-
veringen av vårt nya hem. Rapporter kommer
säkert  här på bloggen. Det här gamla torpar-
köket ska till exempel få ett varsamt ansiktslyft.
Återuppbyggnaden av vårt hem, vårt lösöre, våra själar och vår trygghet går långsamt. Men sammanhållningen blev snabbt starkare och verkligare. Vi blev sammansvetsade på ett sätt jag inte visste var möjligt. Om man BARA har varandra kvar av det som var ens hem, då håller man ihop. Annars överlever man inte.

Det är rörande hur omvärlden ställer upp när man hamnar i katastrof. Släktingar, vänner, hela laggabygden, körsångare med familjer, arbetsgivare, arbetskamrater och kollegor, även några okända människor har hjälpt oss med kaffe, mat, kläder, husrum, samtal, barnvakt och allt möjligt, ibland till och med omöjligt. (160 underbara barn och ungdomar med familjer vet vad jag syftar på.)

Vi kommer att överleva. Vi kommer också snart att ha ett nytt hem som så småningom kommer att fyllas med innehåll. Men inte med prylar och kläder. Aldrig mer.

Sammantaget så blir ledordet för 2012: TACKSAMHET.
Gott nytt år, alla vänner!

Läs också http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2012/06/och-just-nar-man-antligen-hade-borjat.html

fredag 7 december 2012

Som vi norrlänningar älskar att ironisera över stockholmsvintern!

Jag såg den här bilden på facebook. Fyndigt tänkt, men okunningt. Det är visserligen sant att norrlänningar i allmänhet raljerar något alldeles oerhört om sydsvensken, allmänt kallad stockholmaren när det gäller vinter och snö. Jag har själv nästan slutat med det. Men varje år blir man förundrad över hur oförberedda både människorna och samhället verkar vara på vintern och då slinker det ut någon liten ironi även ur min mun.

Det är många år sedan jag som fastboende lämnade norra Västerbotten. Men under dessa år har jag tillbringat mycket tid, både kortare och längre perioder i Norrbotten, Västerbotten och Lappland. Två saker har jag kommit fram till om den sydsvenska vintern:

1. Åtminstone på Upplandslätten där jag bor, gör avsaknaden av skog att snön blåser in på vägarna på ett sätt som den inte gör norrut, där vägarna oftast skyddas av kompakt skog på båda sidor. Undantaget fjällvärlden förstås, men där tar man sig oftast fram med skoter om man verkligen behöver.

2.  Det rör sig om så få dagar per år, att det möjligen inte är ekonomiskt försvarbart att lägga så stora resurser på snöröjningsredskap. Det kanske är billigare att låta människorna stanna hemma från arbete och skola en eller två dagar varje vinter.
Detta till trots- skaparen av ovanstående bild och bildtext har missat några avgörande fakta:

1. Även om de norrländska tätorterna inte har lika många gator som Stockholm, så är invånarna tvingade att resa oerhört mycket längre varje dag för att komma till arbete och skola. De ytor som ska snöröjas i Stockholm är faktiskt inte så stora i jämförelse.

2. I Stockholms kommun som har drygt 360 gånger så många invånare som t ex Bjurholms kommun i Västerbotten, finns följaktligen 360 gånger så mycket skattemedel att använda till snöröjning.

3. Vem som helst kan se att det i södra Sverige brister i snöröjningsteknik. Snön lämnas på ställen där den utgör hinder, inte sällan mitt i vägbanan. I torsdags morse berättade trafikverket stolt att de hade haft snöröjningspersonal ute hela natten. Bra så, men problemet är att det var natten till onsdag som de borde ha snöröjt. Bara att följa väderprognosen och ge sig ut i tid. Precis som man alltså gör i norrlandskommunerna (fast i ärlighetens namn verkar det ha blivit sämre på många ställen även norrut).

4.Förekomsten av dubbdäck blir betydligt glesare ju längre söderut man kommer, bland annat beroende på idiotiska dubbdäcksförbud i städernas centrum. Självklart orsakar det trafikproblem.

5. Människor i södra Sveriges tätorter är generellt okunniga om hur man klär sig när det är vinter. Varje norrlänning häpnar över vilka kläder och skor som sätts på både vuxna och barn när det faktiskt är vinter och kallt även söder om Gävle.

6. I Norrland, precis som på landsbygden till exempel i Uppland hjälps människorna åt för att klara snön när den kommer, och alla andra vedermödor också för den delen. Det är en förutsättning för att kunna bo i glesbygd. Hela vår tillvaro går ut på att dra upp varandra ur diket, ge lift åt den som vandrar, ja till och med ge mat, kläder, möbler och husrum åt den familj som blivit hemlös efter en brand. Tyvärr är inte den traditionen så stark i städerna och minst av allt i Stockholm.

Och så ber jag både norr- och sörlänningar om ursäkt för alla generaliseringar. De är just generaliseringar.

Sätt på er mössa och bra skor, vänner och njut av vintern!

söndag 4 november 2012

Riktiga resor med barnen.

Knappast någon är väl intresserad av att läsa en annan familjs resedagbok. Ändå tänker jag skriva en, för jag är så glad över just den här resan med min familj och jag vill gärna inspirera andra att göra kulturresor med sina barn. Man måste inte begränsa resorna till Legoland och Astrid Lindgrens värld (båda i och för sig mycket bra och trevliga anläggningar som vi med glädje har besökt) när man har barn. Våra två yngsta barn är båda intresserade av vulkaner. De har önskat att få besöka Vesuvius och Pompei och efter några års funderande kände vi oss nu redo.

Förutom otaliga skid- och några solresor har vi tidigare rest med barnen ganska mycket i Sverige samt till London, Tallin och Paris. Vi går alltid på museer och försöker att göra ett resprogram som hela familjen har behållning av. Varken föräldrarna eller barnen ska behöva avstå det man är intresserad av. Men det här var första gången vi gjorde en rakt igenom kulturell och historisk resa med pojkarna.

Höstlovet är en bra tidpunkt att besöka Rom. Inte så väldigt mycket folk som under högsäsong och behagliga temperaturer för att vistas i storstad. Lite regn får man förstås räkna med under hösten.

Dag 1
Flyg från Skavsta. Det var första gången vi flög med Ryanair och det fungerade utmärkt. Visst, det är trångt och obekvämt på planet och ganska jobbigt med stewards som oavbrutet under resan försöker sälja något (och makalöst ful layout på logga mm). Men en tre timmars resa till Rom är ju inte en atlantflygning utan fullt uthärdlig. Allt fungerade väl. Det enda jag kan anmärka på var att det när vi var i Rom kom ett meddelande om ändrad tid för hemresan. Det var bara någon timme och hade ingen betydelse, men det innebar att vi måste skriva ut nya boarding pass. Vi hade noterat att Ryanair tar betalt för att skriva ut boarding pass, inte mindre än €60 per biljett, alltså drygt 2000 spänn för en tvåbarnsfamilj! Nåja, det löste sig enkelt med hjälp av den snälla hotelldamen i Pompei, men man fattar ju hur Ryanair får in sina slantar.

Resan gick snabbt och smidigt. Om man reser med Ryanair så hamnar man på flygplatsen Ciampino som ligger på halva avståndet från Rom jämfört med huvudflygplatsen Fiumicino.

Vi hade valt ett mycket enkelt, men rent och trivsamt hotell med hjälpsam personal nära järnvägsstationen, Roma termini. Jag har upptäckt att man ofta gör misstaget att välja hotell nära de sevärdheter man vill besöka. Det är mycket bättre att välja hotell där man enkelt kan lämna sitt bagage under första och sista dagen och dit man anländer med flygbussen. Det spar mycket tid, kånkande på resväskor, och energi för telningarna.

Dag 2
På morgonen gjorde vi den enda kollektiva lokalresan under hela veckan, till Vatikanstaten. Rom är en förhållandevis liten huvudstad, både till yta och folkmängd. Man kan ta sig till fots i princip överallt i centrala Rom.
Jag har rest någorlunda mycket, framförallt i arbetet. Sixtinska kapellet placeras definitivt på fem-i-topp-listan. Det var mitt fjärde besök och jag ville så gärna visa det för övriga familjen. Det var så roligt att se sönerna fascineras av detaljerna i de fantastiska målningarna på samma sätt som vi vuxna. Vi stannade där länge och upptäckte nya saker. Johan köpte med sig en stor poster av "The last judgement" som vi ska rama in och hänga i hans rum i vårt nya hus. Resten av Vatikanmuseet gick vi igenom lite raskare och nöjde oss med att titta överskådligt, innan vi mera grundligt utforskade Sankt Peterskyrkan.

Efter det promenerade vi till det livliga Piazza navona där vi satte oss på det berömda glasskaféet/restaurangen Tre scalini och åt vad vi då trodde var världens dyraste glass, alltmedan vi blickade ut över "de talande statyerna". Under renässansen kritiserade anonyma skämtare politiska skandaler och påvliga excesser genom att hänga plakat på barockstatyerna. Kul idé, det skulle pigga upp såväl Domkyrkoplan som Resecentrum med några uppkäftiga plakat på helgonen och Bror Hjorths Näckens polska.

Via Fontana di trevi och en bra restaurang tog vi oss sedan tillbaka till hotellet.

Dag 3.
Promenad till Colosseum. Jag var faktiskt inte alls beredd på att just Colosseum skulle intressera grabbarna så, men det gjorde det verkligen! De gick runt och fantiserade om vad som försiggått där. Vi hade en fantastisk förmiddag!
Sedan gick vi igenom Forum Romanum och vandrade bland annat på Roms äldsta gata, Via Sacra.

Både till Vatikanmuseet/Sixtinska kapellet och till Colosseum/Forum Romanum hade vi förbokat biljetter, vilket besparade oss åtskilliga timmars köande, något barnen knappast hade orkat. Hur det hade varit under sommaren vågar jag inte tänka på. Nackdelen med att boka biljetter online är förstås att man inte kan förutse vädret. Vi hade tur och hamnade inomhus på Vatikanmuseet den dag det var småregnigt och utomhus i Colosseum och Forum den varma och soliga dagen.

Nu var vi hungriga och åt en underbar pasta med pesto till lunch. Sedan vandrade vi vidare genom Rom, hamnade än en gång vid Fontana di trevi, gick vidare till Spanska trappan, innan vi tyckte att det var dags för ännu en glass, som visade sig slå gårdagens prisrekord.

Vi hade gärna velat åka till några av Roms katakomber, men alla ligger utanför Rom och kräver tid som vi inte hade i anspråk. Istället gick vi till Kapucinermuseet och lärde oss lite om munkorden som fått namn efter färgen på sina kåpor. Munkarna var förföljda och många dog. Munkbröderna förde deras kroppar till Rom för att de skulle begravas på helig mark. En av munkarna bad att få sortera skelettdelarna från de tusentals munkarna. Resultatet kan man se i kryptan, som kanske är den märkligaste plats jag någonsin besökt. Någon tycker säkert att det är oansvarigt att ta dit barn. Vår erfarenhet är att man kan låta barn se mycket om man bara pratar med dem och förklarar historien bakom vad som hänt. Kapucinerkryptan blev hur som helst en av de absoluta höjdpunkterna på resan för sönerna. Hallloween på riktigt.
En kort vila på hotellrummet och sedan gick vi ner mot Colosseum igen, nu fasadbelyst. Fantastiskt vackert! Middag på ännu en bra restaurang.

Dag 4
Vi tog vårt pick och pack och gick till Termini, bara ett kvarter bort. Nu skulle vi till Pompei. Neapel valde vi bort. Jag har varit där en gång och såg inget skäl till att tillbringa tid där, allra minst med barnen. Snabba vägen till Pompei är via Neapel. Vi valde det billiga och lite långsammare alternativet: tåg till Formia och sedan lokaltåg (två timmar på plastsäten). Pompeis alla olika järnvägsstationer är ett mysterium. Om man vill komma så nära utgrävningarna som möjligt ska man ta Circumvesuviana, till exempel från Neapel och gå av vid Pompei scavi. Huvudstationen heter Torre Annunciata och där finns en mindre utgrävning som heter Oplonti. Utöver det finns tre stationer, varav Pompei ligger vid den moderna staden, men med bara en kilometers promenad till en av utgrävningarnas entréer. Där finns några hotell och vi hittade ett trevligt med en rar dam som hjälpte oss med allt.

Snygg entré i ruinen.
På aftonen hann vi med ett kortare besök i utgrävningarna innan det blev mörkt.
Barnen tittade intresserat på det mesta och deltog i samtal om livet på romartiden. Och så lekte de förstås kurragömma bland ruinerna och upptäckte ödlor och hundar som bor där. Inte vildhundar, faktiskt, utan chipmärkta hundar som lever och tas om hand i Pompeis ruiner.

Sedan middag på en osteria. Osteria eller trattoria är benämning på enklare restauranger, typ kvarterskrogar, ofta trevliga och genuina. Nu ska det sägas att vad man sparar på att flyga med Ryanair snabbt äts upp av restaurangnotorna. Det är jättedyrt att äta i Italien! Priserna på menyerna ser ganska normala ut när man tittar på dem, men:
-Barnportioner existerar inte. Fullt pris för alla i familjen, alltså.
-En kött- eller fiskrätt innehåller varken kolhydrater eller grönsaker. För att få en komplett  maträtt måste man alltså beställa tre rätter.

Dag 5
Vid vulkanutbrottet år 79 e Kr förstördes flera städer kring Vesuvius. Utgrävningar är gjorda på fem ställen. Pompei som var den största staden med 20.000 invånare, ligger en bit från Vesuvius och täcktes därför med aska. Den är till stor del utgrävd.

Man bör absolut inte missa att besöka Herculaneum. Den hade ungefär 5.000 invånare vid utbrottet. Efersom den låg närmare Vesuvius täcktes den av lera, ett mycket tjockare lager än Pompei. Herculaneum har därför varit svårare att gräva ut, men är betydligt bättre bevarad. Bara några kvarter är utgrävda, bland annat annat för att den nya staden har byggts ovanpå den gamla.
Efter lunch åkte vi upp till Vesuvius.  Sista kilometern får man klättra själv. En höjdpunkt för barnen, men även vi föräldrar blev mer begistrade än vi i förväg hade trott. Man känner sig inte så stor och kaxig när man står vid Vesuvius krater och tittar ner, ser röken och känner  svavellukten. Jag var ju på Heimöya på Island tidigare i höst. Det var också fantasiskt, men Vesuvius är ju en aning större. En norrlänning kommer dock aldrig att begripa hur någon kan anse sig ha rätt att ta entréavgifter i naturen.

På kvällen fick vi uppleva resans kulinariska höjdpunkt: Zi Caterina. En stor, bullrig mathall med många barnfamiljer som gäster, där Jakob och jag åt en fantastiskt tillredd svärdfisk och Johan och Karl fick ställets hemgjorda grillkorv, till stor belåtenhet för alla (även för kyparen som fick en ansenlig del av vår reskassa).


Klart man måste prova på att vara gladiator
när man befinner sig på historisk mark.
Dag 6
Vi gjorde ett längre besök i Pompeis ruiner. Även om staden inte är lika välbevarad som Herculaneum så finns här stora torg, badhus och annat som ger en bra bild över hur människorna levde. Det är uppenbart att de var helt oförberedda på vulkanutbrottet och inte hann fly med sina ägodelar.

När man reser med barn måste man besluta sig för om man ska ta guidade visningar eller inte. Våra barn är för små för att förstå eller hänga med i en engelsk guidning, men det är klart att man missar mycket information om man avstår, såvida man inte själv är väldigt påläst. Å andra sidan kan man låta barnen själva upptäcka och utgå från de saker de ser, som man sällan själv skulle ha upptäckt.

Ja, sedan återstod bara att ta tåget tillbaka till Rom, denna gång via Neapel. En sista middag på ännu en stor, bullrig kvarterskrog och övernattning.


Hur man skiljer på pinje och cypress är
faktiskt en av de saker jag minns ifrån skolan.
Dag 7
Mot Ciampino, Skavsta och Lagga, med tyngre resväskor än när vi åkte.
Vad vi har shoppat? Väldigt lite, eftersom vi har fått en ny och annan attityd till ägodelar: Johan köpte som sagt en poster från Sixtinska kapellet. Karl ville ha en riddarrustning och en byggmodell av en amfiteater. Varsin liten, billig leksak av en gatuförsäljare och en present till en klasskamrat. Till oss alla blev det ett 1000-bitars pussel med motiv från Sixtinska kapellet. Granatäpplen, rolig pasta och några ostar följde också med hem.

Däremot var väskorna fyllda med lavastenar och pinjeträdskottar som vi ska göra julpyssel av.
Vilken resa, vilka nöjda barn och vilka lyckliga föräldrar!

Läs också http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2010/07/sommarlasning-rekommendationer-och.html.

lördag 20 oktober 2012

Terapi


Inte helt odramatiskt gick jag till Uppsala konstmuseum och lämnade det enda som finns kvar av vårt uppbrunna gula hus. Framför allt barnen, men även föräldrarna tyckte att det var svårt att lämna den ifrån oss. Men efter att ha pratat igenom saken kom vi fram till att det var bra om nyckeln fick ett nytt sammanhang, en ny uppgift och mening.
 
I dag var det invigning av utställningen The collector. Vår husnyckel ingår i The secret room, Det hemliga rummet av Jårg Geismar. Varje nyckel bär på en historia, känd eller okänd. För oss är verket ett avstamp, ännu ett steg på vår mödosamma väg mot ett nytt hem.
 
Vi är trötta, mycket trötta. Men ge oss tid, så kommer vi igen. För vi har inget annat val.
 
 
 

söndag 7 oktober 2012

Om man varken är Mozart eller Zlatan, får man vara med då?

http://gd.se/insandare/1.5147727-min-son-kommer-inte-att-spela-den-cupen

Jag snubblade över artikeln i Gefle dagblad. Ju längre jag läste desto mer fastnade gråten i halsen. Naturligtvis- hur skulle man kunna reagera på annat sätt? Och ännu en gång funderade jag igenom den verksamhet jag själv bedriver för barn. Jag har gjort det åtskilliga gånger tidigare. Om man har inträdesprov till kör för unga människor får man nämligen vara beredd att argumentera för det. I varje fall i Sverige, bör kanske tilläggas.

Det ska erkännas: Det tillhör inte mina roligaste uppgifter att berätta för ett barn att han/hon inte kan få plats i goss- eller flickkören. Men det är absolut inte så dramatiskt som man kanske kan tro.

Till att börja med kan jag erbjuda barnet plats i någon av domkyrkoförsamlingens andra körer. Jag skulle önska att vi kunde ordna detta på ett smidigare sätt än vi klarar i dag, men trots allt är jag oerhört stolt över att Uppsala domkyrkoförsamling kan erbjuda körsång för både pojkar och flickor i alla åldrar på deras egen färdighetsnivå, i ett sammanhang där varje barn får vara en viktig länk i körens gemensamma arbete.

Vidare är det ofta betydligt känsligare för föräldrarna än för barnet att inte bli antaget. Om barnet vill sjunga i kör så ser jag till att han/hon får det, barnet själv bryr sig sällan om vilken kör som anses vara mest prestigefull.

Den som blir antagen till goss- eller flickkören förbinder sig att fatta beslut för en termin i taget. Avhopp under pågående termin klarar vi inte. På samma sätt står jag naturligtvis själv för mina beslut om antagning en termin i taget. Det skulle inte falla mig in att be någon sluta under pågående termin. Faktiskt har det bara hänt en enda gång att en korist har fått lov att sluta. Det var på mitt tidigare arbete och ungefär 20 år sedan. Det handlade inte om bristande musikalitet utan om bristande lojalitet.

Inträdesproven gör att man inte behöver ge en aktiv och engagerad sångare beskedet att vederbörande inte längre platsar. Den bedömningen gör jag innan engagemanget inleds och skulle jag göra en felbedömning (vilket har hänt) så står jag mitt kast.

För den som undrar så tycker jag inte att inträdesprov för barn är optimalt. Jag har sett exempel på sångare som med tvekan blivit antagna och sedan utvecklats till väldigt duktiga korister. Men jag har också gjort tveksamma antagningar som har inneburit att de duktigaste sångarna har tappat lusten.

Det är oerhört viktigt att alla får sjunga. Det är också väldigt angeläget att man får sjunga på sin egen nivå, så att man får utvecklas så långt det är möjligt, kanske rentav till världsstjärna.  Alla ska inte sjunga i samma kör, för då skulle de mest begåvade tappa sugen. Det är inte roligt att sjunga i en kör där flertalet korister inte kan hålla ton, om man själv har en musikalisk begåvning eller kanske till och med särbegåvning. Någon måste ta ansvar för de verkligt begåvade ungdomarna.

Detta bör rimligtvis gälla även matte och idrott, för att ta två exempel. Jag är för matteklasser och andra forum där skickliga pedagoger försiktigt vägleder våra unga begåvningar, både i skicklighet och ödmjukhet. Några av dem kommer att bli elitidrottare, yrkesmusiker av världsklass och nobelpristagare. Det är klart att Brynäs måste erbjuda hockeyträning på hög nivå för dem som har förutsättningar att en dag få plats i elitserielaget Brynäs.

Men Brynäs IF har väl flera lag? Man kan verkligen förvänta sig att de tar ansvar för alla som vill spela hockey och ser till att de får göra det med bara glädje som utgångspunkt, god kamratskap och laganda som mening och fysisk hälsa som mål.

Sa jag att det är svårt att arbeta med människor?

fredag 28 september 2012

Sommarens läsning- en dyster historia.


Sommaren 2012 har för mig inneburit några lärdomar, bland annat att jag ska sluta läsa svenska kriminalromaner. Min familj och jag mötte våren och sommaren utan en enda bok i vår ägo, men i diverse hjälpsändningar från vänner fick vi litteratur.

Sara Kadefors, Linda Olsson, Kepler, Mari Ljungstedt, Åke Edwardsson, för att inte tala om Leif GW Persson.Virriga och obegripliga historier med alltför många dialoger och för lite berättande text, för mycket sex- mord- och kändisdravel.

Nej, ska jag läsa deckare så ska det vara norskt: Jo Nesbö, han kan skriva, han! Och riktigt läbbiga mord klämmer han ur sig. Harry Hole är en riktig norsk oinställsam hårding, fakstiskt i klass med min gamle pensionerade favorit, skotten kommissarie Rebus (Ian Ranking). Jag har några olästa böcker kvar i Holeserien att se fram emot. Nesbö har också skrivit Huvudjägarna, som inte handlar om Harry Hole. En fullständigt vrickad och overklig, men ganska underhållande historia.

I mitten av semestern hade jag verkligen fått nog och bestämde mig för att läsa något riktigt välskrivet. På loppis snubblade jag över På landet i Paris av Herman Lindqvist. Karln må ha dålig koll på historien, men berätta historier, det kan han! Jag skrattade så att jag tjöt, jag var road hela boken, framför allt den första halvan där han kåserar om sin tillvaro som villaägare i Paris environger. Å, vad det är härligt med skribenter som behärskar språket!

Nästa bok blir Therese Raquin. Den läste jag för 25 år sedan, men klassikerna tål att läsas igen, fast man vet hur de slutar. Snacka om mord!

fredag 14 september 2012

Gäller det fria ordet även andra än journalister?


Jag är självfallet både glad och lättad över att Martin Schibbye och Johan Persson har blivit släppta med livet och hälsan i behåll efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Det är naturligtvis högst uppseendeväckande att skälet till frigivningen är att de uppvisar falsk ånger och tackar Etiopien för frisläppandet.
 
Men jag är förundrad över det enorma medieintresse händelsen fått och kan inte låta bli att undra om det har ett samband med att de båda svenskarna själva är journalister. Vilken uppmärksamhet får de hundratals (?) övriga svenskar som sitter fängslade i andra länder,dessutom kanske oskyldigt? Schibbye och Persson fängslades trots allt för ett brott de begått, även om de själva hävdar att de fängslats för att de gjort sitt jobb.

År det moraliskt försvarbart att till exempel en musiker tar sig illegalt in i ett land för att ge konsert?

måndag 10 september 2012

Lite för nära inpå.

 
Ett gäng kyrkomusiker turistade på Island under ett par dagar innan det nordiska kyrkomusiksymposiet startade i Reykjavik. En dag ägnades åt Vestmannaeyjar och ett besök på Heimaey, den enda av Vestmanöarna som är bebodd. 10 år efter att Surtsey ett stenkast bort hade bildats genom ett vulkanutbrott, var det 1973 dags för Eldfell att få ett utbrott som varade i nästan sex månader. Alla 5.000 invånarna evakuerades. Många fick sina hem totalförstörda.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var naturligtvis en svår dag för mig. Den dokumentärfilm vi fick se hade lika gärna kunnat handla om min familj. Bilderna på de brinnande husen orkade jag inte se utan fick lov att vända mig bort.

Strax nedanför en av kratrarna har ett enkelt kors rests. Två tredjedelar av befolkningen har vänt tillbaka till Heimaey, byggt upp sina hus och strävar vidare i sina liv. Barn föds och växer upp på ön som nu är 20 kvadratkilometer större. De klarade sig, för de hade inget  annat val.

Familjen Raab kommer också igen.
För övrigt är Reykjavik ett utmärkt ställe att shoppa på för den vars familj inte äger ett enda vinterplagg.

Återstoden av vistelsen värmde jag mig med fina kollegor och sköna kyrkomusikaliska upplevelser. En fantastiskt fin resa, för mig personligen också en livsresa.

måndag 3 september 2012

Gosskörens Schützombud.

En solskenshistoria för kyrkomusiker, direkt ur verkligheten.

I dag var det andra repetitionen för Lilla gosskören, alltså gosskörens preparandkör, där man sjunger i två år innan man upptas i konsertkören. Sångarna går i andra och tredje klass. Det var dags att introducera Hallelujakören ur Händels Messias.
-Nu ska ni får lära er ett sycke som ni kommer att sjunga många gånger i gosskören. Det är svårt, men ni kommer snart att älska det.
Sedan lade jag till "Eller hur?" och vände mig till tredjeklassarna, de som alltså har varit med i ett år. Till svar fick jag ifrån andra ledet (NB, en nioåring):
-Å, du menar Allas ögon.

torsdag 30 augusti 2012

Tankar inför natten.

-Mamma, vet du vad jag funderar över, säger sjuåringen innan han ska somna. Hur kommer det sig att jag blev svensk?

Och jag minns några av mina egna funderingar för 40 år sedan: Varför blev jag flicka? Varför lever jag nu och inte för 100 år sedan? Var slutar universum? Varför är jag rik och inte fattig? Varför är jag en människa och inte en ren?

Och så kommer jag ihåg den aftonbön jag bad varje kväll under ganska många år: "Gode Gud, låt det inte bli krig, låt det inte börja brinna och låt det inte vara ormar under sängen. "
Hittills har jag sluppit uppleva två av de tre sakerna. En ganska bra utdelning.

fredag 17 augusti 2012

Poletten trillar ner.

Under orgellägret för barn på Mellansels folkhögskola deltog jag i en föräldrautbildning som bestod av två gruppsamtal. Vid det andra tillfället tittade vi på FN:s barnkonvention och hade en mycket intressant diskussion kring artikel 12, som i korta versionen lyder:
Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

En norska som sedan länge är bosatt på Gotland bad att få berätta om sin egen upplevelse kring detta. Ungefär så här sa hon:
"Mina föräldrar var väldigt noga med att lära mig att stå för vad jag tycker. De sa ofta till mig att jag alltid har rätt att ha en egen åsikt, även om alla andra tycker annorlunda. Jag levde efter det och det fungerade bra under hela min ungdom. Jag blev bemött med respekt. Men när jag kom till Sverige...
Vi tror att Sverige och Norge är så lika, men detta är en verklig kulturskillnad. I Sverige, och särskilt på Gotland blir man betraktad som sjövild om man uttrycker en avvikande åsikt. Man blir stämplad som arg, ilsken och bitchig."

Jag lyssnade, och jag kände igen mig. Jag såg ett samband som jag tidigare inte sett. Att alltid tala sanning och stå för sin åsikt var precis vad jag själv fick lära mig av min norske far, en man som själv levde som han lärde. Och ofta, ofta känner jag att andra tycker att jag är besvärlig och klumpig när jag uttrycker min mening och kläcker ur mig sanningar. Men aldrig har jag kopplat ihop det med nationalitet!

Om det är så, vad beror det på? Jag träffade min bror några dagar senare och berättade vad jag upplevt. Vi kom fram till att det norska folket som är präglat av ockupation och frihetsberövande, kanske har ett mycket större behov av att uttrycka sin egenart och individualitet än svenskarna.
Följdfrågan blir då huruvida det är svenskarna som är slätstrukna, likriktade och konflikträdda eller norrmännen som är ouppfostrade och saknar stil. Och nästa fråga är: Vad är då jag- svensk eller norsk?

Fenomenet är tydligt på facebook. Så länge man skriver roliga, glättiga saker och lägger ut rara bilder på barnen så blir det många gillanden och kommentarer. Men om man lägger ut en åsikt så är det dödstyst.  Märkligt.

Vad vet jag? Jag har i alla fall många gånger funderat över detta med att ha en egen åsikt, bland annat här: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/09/kurage.html


Vi är neutrala, vi.

onsdag 8 augusti 2012

Där kom det.

En ovanligt vilsam semester lider mot sitt slut. I år blev vi oväntat befriade från en rad semestermåsten som att röja i förråden, måla fasaden och sköta trädgården. En härlig parisresa som inleddes på Jakobs 50-årsdag med alla fyra barnen behövde vi mer än någonsin. Nu gör vi vår halvårliga norrlandsturné, den här gången med två extra inslag:
1) Finna en åttkantig loge som kanske ska bli vårt nya bostadshus. Vi fann den efter att ha sett fyra logar som är till salu samt ett stort antal som inte är det, bara för att lära oss mer om rundlogar. Nu väntar en rad pappersexerciser med bygg-, inrednings- transport- och andra firmor, och inte minst bygglovsförfarandet, innan vi vet om vår gamla dröm kan bli verklighet.
2) Orgelläger för barn och ungdomar där Johan deltar och jag är med som förälder. Vi blev tidigare i dag avsläppta på Mellansels folhögskola av övriga familjen. Lägret börjar i morgon och det verkar lovande av vad vi hittills har sett.

Jag hade inte trott att jag skulle slippa undan en reaktion på den kaotiska våren, då jag balanserade på en skör lina för att tillvaron inte skulle kollapsa helt. Snarare har jag varit förvånad över att det dröjde så länge innan den kom. Jag var beredd på sammanbrott redan under bussresan hem efter den sista turnéns sista konsert. Sedan har jag väntat hela semestern.

För en vecka sedan hände det, men inte på det sätt jag hade trott. Jag vaknade med rejält ont i ryggen. Smärtan tilltog under dagen och natten därpå sov jag knappt något. Tre gånger försökte jag gå upp och röra mig. Alla gångerna svimmade jag av smärtan.

På morgonen blev det sjuktransport. Efter två timmar på akuten med misstänkt njursten och ytterligare en timme på ortopedakuten, stapplade jag ut med tre starka smärtstillande mediciner, samtliga med en rad läskiga biverkningar, men utan annan diagnos än ett antal saker som det INTE var.

Jag kan förstås inte tvärsäkert säga att ryggvärken hade med pressen efter branden att göra, jag har haft ont på samma ställe tidigare. Men efter närmare 50 levnadsår tycker jag mig ha begripit att kropp och själ liksom har sin egen korrespondens och att själsvärken ofta sätter sig på ett ställe där kroppen är svag.

Och även om jag inte själv har fattat det, så påminner mig min lekamen ideligen om att åren går. För att citera Eva Dahlgren: "Det är inte det att man slår sig oftare nuförtiden, det tar bara så förbaskat mycket längre tid innan det slutar att göra ont."

måndag 16 juli 2012

Några boktips till Mira, Loke och alla andra ungar.

Vår tioåring slukar böcker, eller möjligen är det böckerna som slukar honom. Själv är han benägen att tro det senare. Teckningen på försättsbladet till Bläckhjärta fascinerar honom mycket. Egentligen visar teckningen hur karaktärerna kliver ut ur boken och får liv, men Johan ser också att läsaren hoppar in i boken och blir uppslukad. Trilogin Bläckhjärta-Bläckmagi-Bläckdöd av Cornelia Funke har en ohotad förstaplats på hans tio-i-topp-lista. Han säger att det är det bästa han någonsin läst. Jag bloggade om den förra sommaren: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/06/bocker-som-slukar-en-bokslukare.html
Med halva sommarlovet kvar, är Johan i full gång med den femte tegelstensromanen sedan skolavslutningen. Ändå hinner han ta simmärken, vara på vildmarksläger, leka med fåren, spela orgel, vara med kompisar, städa sitt rum och sova tio timmar per natt. Jag skulle vara glad om jag hann med en bråkdel. Han nyligen påbörjat serien Arvtagaren av Christopher Paolini. Första boken heter Eragon och jag vet inte alls vad den handlar om. Att den tillhör fantasygenren kan man dock utgå från, eftersom sonen omedelbart gick in i det icke kontaktbara tillstånd han befinner sig i när han har en riktigt bra bok framför sig.

Det är härligt att se och höra hur barnets eget språk utvecklas i takt med läsningen.Pojken uttrycker sig ofta målande i dagligt tal. När han själv skriver använder han många adjektiv, synonymer och bisatser.
Vargbröder av Michelle Paver är en annan fantasyserie på sex böcker som Johan nyligen har avslutat. Jag vet inte mycket om den heller, jag har fullt upp med att ta mig igenom några få pocketböcker under semestern. Kanske dyker några få boktips för vuxna upp här på bloggen inom kort.

Intresset för långa serier började förstås med Harry Potter. Det var på höstlovet i andra klass och vi skulle åka till Medelhavet i en vecka. För att slippa släpa på flera småböcker lånade gossens far Harry Potter på biblioteket. Vi trodde nog att vi mest skulle få läsa högt, men han plöjde själv igenom hela boken under semesterveckan. Ett halvår senare hade han läst alla böckerna.

Med vårt gula hus brann många hyllmeter böcker upp. Johan hade ungefär tio olästa böcker som han fått av sina kamrater i födelsedagspresent, eftersom alla vet hur mycket han gillar att läsa. Han förlorade också bland annat Drakhornet och Skogens hjärta av vår lokale knivstaförfattare Oskar Källner, utgivna på eget förlag (Fafner). Jag har läst båda böckerna och tyckte mycket om dem, trots att jag egentligen är totalt ointresserad av fantasy. Källner stod på ICA Kniven och sålde sina böcker. Jag blev förstås nyfiken och stannade och pratade. Han fick signera båda böckerna till Johan som tyckte jättemycket om dem och ivrigt väntar på att tredje delen ska komma. Kuriosa är att Oskar Källner till yrket är baptistpastor men vid sidan av jobbet skriver fantastyromaner för ungdomar.
  
De flesta boktipsen får jag från äldre grabbar i gosskören. Där finns mycket läsglädje och jag brukar intervjua pojkarna när jag får tillfälle. En pojke tipsade om serien Fablehaven av Brandon Mull. Johan har läst Den förbjudna skogen och blev såld direkt. Men den är tydligen populär, för han har länge stått i kö för andra boken både på Uppsalas och Knivstas bibliotek.  

Det får bli sista boktipset för den här gången, men ännu några tips från äldre körkamrater väntar på att undersökas. Det är berikande att umgås med kulturella ungar!                             







måndag 25 juni 2012

Och just när man äntligen hade börjat betrakta sig själv som vuxen,

när känslolivet och ekonomin någorlunda stabiliserats, när man inte längre behövde vända på varje slant för att få utgifter och inkomster att gå jämnt upp- då vändes livet plötsligt upp och ner, och min familj och jag fick lov att börja om från början, utan att ens äga en osthyvel.

På Valborgsmässoafton 2012 brann vårt hus ner till grunden. Vi såg allt vi ägde, förutom kläderna vi hade på oss, förintas. Sedan dess har tillvaron varit kaotisk: Från att första kvällen stå inför uppgiften att införskaffa tandborstar och tandkräm, har vi dag för dag långsamt jobbat oss utåt. Nål och tråd, smörgåslåda till skolutflykten, underkläder, paraply- allt saknades. Samtidigt kom krav på obetalda räkningar som brunnit upp och uppbrunna deklarationer som skulle lämnas in. Icke åtgärdade saker på de förintade kom-ihåg-listorna gjorde sig påminda. Vi har ringt hundratals telefonsamtal till olika  företag och myndigheter. De allra flesta är förstående och hjälpsamma, men ett par gånger har jag inte blivit trodd när jag berättat vad som hänt, utan mötts av ett vänligt: "Bara betala räkningen och påminnelseavgiften så är det bra sedan". Det är uppenbart att handläggare får höra rövarhistorier om uppbrunna villor lite då och då.

Nästan två månader senare löser vi fortfarande bara akuta saker. Vi äger till exempel varken symaskin, verktyg, piano, kaffemaskin eller finkläder. Saker som för en stor del av jordens befolkning är en outsäglig lyx, men som vi i vår del av världen har lärt oss att ta för givet. Vad vi kommer att behöva till vintern har ingen ägnat en tanke åt. Det får vi ta då. Förlusterna är naturligtvis oerhörda. Hur välförsäkrad man än är, så får man inte i närheten av full ersättning, inte i ekonomiska och självklart inte i emotionella värden.

Så småningom kanske vi också kan ta till oss sorgen och våra egna känslor. Ännu har det bara varit tid för det praktiska. Men snart ska jag till exempel ta tag i att jag ofta vaknar på nätterna och inte kan låta bli att stiga upp för att kolla att spisen är avstängd. Så kan man förstås inte ha det.

Våra minnen och vår historia kommer för alltid att vara uppdelade i före och efter branden. Valborgsmässoafton kommer nog att vara en svår dag då eldarna knappast kommer att locka. Det är tufft, en verklig prövning. Men vi klarar det, för vi har inget val. Det är när man har valmöjlighet som saker blir så svåra. Och vi har varandra. Hur klyschigt det än låter, så är det där tanken landar varje dag. Hela familjen lever, och är oskadda och vi är tillsammans. Vad som är viktigt i livet blir tydligt. Vitsen med att leva i tvåsamhet blir uppenbar. Den av oss vuxna som för dagen är starkast får bära resten av familjen.
"Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."  Att hålla äktenskapslöftena är enkelt, rentav en förutsättning för överlevnad. Men vem hade kunnat förutse att vi inte bara skulle bära varandras bördor, utan också varandra?

Familjen Raab kommer igen. Avsevärt fattigare, men kanske en aning starkare. Åtminstone oerhört sammansvetsade.


torsdag 5 april 2012

Glesbygdstankar

På väg hem från fyra dagar med turåkning i Bruksvallarna gjorde vi en avstickare till Sälen för utförsåkning i Stöten.Vandrarhemmet Länsmansgården i Särnas före detta poilshus fick härbärgera oss över natten. Särna visade sig vara en ganska dyster upplevelse med så gott som bara förfallna hus, många övergivna. Inga butiker och knappt en människa syntes till.

Döm om vår förvåning när vi intill  kyrkan fick syn på ett hus med fönstren täckta av plywoodskivor och stora skyltar med texten "live striptease". Vi blev nyfikna och satte oss på kvällen för att googla på fenomenet strippklubb i Särna. Jodå, det visade sig att etableringen fått en hel del mediebevakning och åstadkommit många upprörda känslor.

Folkmängden i Särna har på ett par decennier minskat från 3.000 till 900 invånare. Följaktligen finns ett överflöd av billiga hus till salu. På Länsmansgården var vi de enda gästerna och vi hade således ett stort ödsligt hus för oss själva. Vandrarhemmet drivs av ett italienskt par som fått nog av Berlusconi. "Visst är det tufft, men vi sliter hellre här än i Italien."

Nu, ett dygn senare, i bilen på väg hem till Lagga, grämer vi oss för att vi hade med egna lakan och städade själva. Vi önskar så väl de driftiga italienarna att lyckas i sitt mission impossible. Vi undrar om de har några gäster den här natten.

Och framför allt: hur absurt är det inte att ett samhälle som saknar livsmedelsbutik, post och bank har en strippklubb?

måndag 2 april 2012

Härliga Härjedalen

Så snart jag kom på fjellet fick jag liksom ett nytt lif och det war såsom en tung börda tagits af mig.

Tror jag det, Carl von Linné framlevde ju en stor del av sina dagar knappt tre kilometer fågelvägen från vårt gula hus, i det plattaste av platta landskap. Han visste vad han talade om.

Stormvarning grad 1 hindrar inte familjen Raab från att ge sig ut på fjället. Man får kämpa lite extra, bara. Och när man stretar som mest, får man plötsligt syn på en hängdriva, ett vindskydd som naturen själv har byggt åt oss. Där är det vindstilla, solen gassar och vi äter vår matsäck och njuter. Innan gamlingarna har lapat tillräckligt med sol, har barnen åkt kana utför drivan så många gånger att bara en gigantisk snöhög återtstår. Mätta och lyckliga fortsätter vi färden, vinden har mojnat och dagen blir precis så där underbar som den bara kan bli på fjället.

Om några dagar är det dags att med vemod ställa in skidorna för sista gången den här säsongen. Och att se fram emot våren och sommaren. Men alltid kommer jag att längta till fjället och tänka att det är där jag borde leva och bo. Fast då blir det längre norrut. Härjedalen ÄR härligt, men i den vildare, kargare och mera dramatiska i Norr- och Västerbottniska fjällvärlden, där finns mitt hjärta.

lördag 17 mars 2012

En högst ovetenskaplig teori.

Min man är björkpollenallergiker.
Han tycker inte om Umeå.
-Svenskar är ett av världens mest allergiska folk, enligt vad jag hört.-Svenskar är ett av världens mest renliga folk, tror vi i alla fall själva.
-Under de senaste åren har allergierna hos svenskarna radikalt minskat, har jag hört från andra och själv erfarit. (Av mina ca 150 korister är en glutenintolerant, en laktosintolerant, två nötallergiker, två pälsdjursallergiker och två allergiska mot ett flertal födoämnen. För fem år sedan var statistiken den dubbla.)
-Skolor, kyrkor och en rad andra allmäna instanser har på senare år tvingats göra nedskärningar, inte minst i städresurserna.

Samband?

fredag 16 mars 2012

När det magiska sker.

I går på gosskörens sopranrepetition hände det igen: Vi övade ett stycke svensk nyskriven (faktiskt inte ens färdigskriven) musik, komponerad för oss. Pojkarna blev helt fascinerade av femtakten, jobbade på som bara den och förmedlade intryck, associationer och omdömen. I pausen berättade andra-sopranerna om hur de börjat förstå musiken. Efter att i flera år blixtsnabbt lärt in svåra sopranstämmor utantill utan att egentligen begripa, fick de nu en utmaning i notläsning. De såg stolta ut, nästan malliga! Det är alltid lika fantastiskt när begynnande tonåringar, som har en ovanligt stor erfarenhet av att att sjunga avancerade körverk börjar förstå vad de gör och tar kommandot över notbilden. Jag har varit med om det många, många gånger och blir lika lycklig varje gång.

Än en gång fick jag känslan av att faktiskt kunna förmedla något bestående till unga musikaliska begåvningar. Jag kommer att klara mig på den tills nästa gång det inträffar, kanske om ett halvår eller så.

Tack, Mattias Sjöberg för den upplevelsen! Uruppförande inom kort.

söndag 26 februari 2012

Sandaler är just vad det är, sa Bull.

Vännen Ulf och jag tog med oss fyra gossar till Historiska muséet i Stockholm på sportlovets sista dag. Lite kultur kan aldrig skada. Jag har alltid tyckt om Historiska, var där ganska ofta på den tiden jag bodde och jobbade i samma kvarter. Väl presenterade utställningar och bra visningar. Vi gick på familjevisning och var med på skaparverkstad, och innan dess hade barnen utan problem ägnat närmare två timmar bland utställningarna.

Skelettet (respektfullt lagt i glaskista med fötterna mot öster, enligt gammal kristen sed) och rekonstruktionen av Birkaflickan trollband oss. Vi fick lära oss att man bara på ungefär hälften av alla vuxna skelett och aldrig på barnskelett kan avgöra kön . Däremot kan man på barnskelett men inte på vuxna avgöra exakt ålder, med hjälp av vilka pemanenta tänder som har vuxit ut. Birkaflickan dog vid sex års ålder. Att hon var en flicka vet man ganska säkert med hjälp av hennes kläder och smycken. Dessa säger också att hon tillhörde de högre samhällsklasserna och av det förstår man att hon likaväl kan ha annat ursprung än svenskt. I Birka fanns ju många köpmansfamiljer av utländskt ursprung.

Med hjälp av DNA-analys skulle man kunna få veta flickans hudfärg, ögonfärg och hårfärg. Men hör och häpna: Någon DNA-analys har inte gjorts, för det tillät inte Historiska muséets årsbudget!

Skandal är kanske att ta i, men pinsamt är det, att ett sådant jätteprojekt inte får de extrapengar som behövs. Jag googlade och fann att en sådan DNA-analys skulle kosta ca 250.000 kronor. Ingen jättesumma att investera i en nationalskatt och kunskap om svensk historia.

Hallå, regeringen, hur tänker ni? Hade det gällt matematik, datakommunikation eller vad som helst som sorterar under naturvetenskap så hade ni spottat upp pengarna omedelbart. Men nu handlade det om ett så nerprioriterat område som humaniora.

fredag 24 februari 2012

Hej Schweiz!

Mina favoritpojkar framför mina favoritalptoppar
(Dents du midi).
Landet som består av klockor, banker, choklad, ost och alptoppar. Och så de oberoende forskningsintituten i Schweiz, där tvättmedlen och blöjorna i de första TV-reklamfilmerna på 90-talet sades vara testade.

Att leva är att våga.
Så minns jag begynnelsefrasen i en av verserna på en frireligiös sång från forna dagar. På den tiden hade jag inte en aning om hur mycket jag vågade, eftersom det fysiska självförtroendet på den tiden var en ungdoms, ibland långt över gränsen till dumdristighet. Inte heller visste jag hur mycket jag inte vågade, eftersom det sociala självförtroendet på den tiden också var en ungdoms.

När jag tänker tillbaka på den underbara skidvecka vår familj just har kommit hem ifrån så ser jag MOD som en röd tråd.

I kantonen Valais i Schweiz, där Alperna finns, är franska det språk som gäller. För 25 år sedan talade jag en avsevärt mera grammatiskt korrekt franska än vad jag gör i dag. Men numera vågar jag prata på och bryr mig inte så väldigt mycket om felaktiga tempus. De samtal jag nu för, är betydligt mera givande än då jag var nykläckt student som ville göra allt rätt.

Skitsvår pist. Kräver mod.
För 25 år sedan var jag å andra sidan en ganska kass skidåkare, men oj vad jag vågade! I dag har jag en skapligt bra skidteknik och ett helt annat omdöme. Och så har jag en familj som sällan håller sig i pisten utan oftast söker sig till de riktigt avancerade friåken. Säkerhetstänkande kring extremsport handlar ju till stor del om just omdöme, att välja utmaningar i relation till sin kapacitet, ha kunskap om naturkrafterna och vettig skyddsutrustning, som till exempel hjälm och ryggskydd. Sammantaget så är skidåkningen mycket roligare  nu för tiden, för jag får se mycket mera natur, än vad man får om man bara håller sig i pisterna.

Min modige make har alltid klätt sig som han
själv vill när han åker skidor. Innan han
började med Lederhosen åkte han i frackbyxor.
Varmt och smidigt, sa han.
-Kom mamma, du klarar det!
Det var den snart tioårige sonen som ropade till mig 15 meter längre ner i "Le mur suisse", när jag samlade mod för att åka utför den 55-gradigt lutande, en kilometer långa puckelpisten med massor av lössnö. Jo, det är klart att den kommentaren förr eller senare måste komma. Det är ju bland annat jag själv som har släpat iväg gossarna på alla tänkbara friåk. Men det krävs mod att låta sina barn göra saker man själv inte vågar.
Jag ser fram emot att snart ha de bästa skidlärarna i mina söner.

Mest av allt förvånade jag mig själv då jag utan att egentligen tänka mig för, skickade ut maten på en restaurang. Det har jag aldrig tidigare vågat. Och det i Frankrike. På franska! Det gick ju också bra.

Nu ska jag bara våga resten av livet.

måndag 13 februari 2012

Trodde någon att jag inte har en åsikt?

Det var många arga inlägg och upprörda känslor på facebook i fredags kväll. Så till den milda grad att jag till slut blev nyfiken och tittade på svt play för att se John Gray, författaren till Män är från Mars, kvinnor är från Venus (ungefär 34 minuter in i programmet). Nästan 20 år efter bokens utgivning har John Gray åter landat på planeten Jorden, mera exakt hos Skavlan.

Jag blev inte upprörd. Tvärtom skrattade jag högt.

Visst: John Gray framstår som en lat mansgris, vars sämsta egenskap är att han ständigt avbryter den han talar med. Självklart tycker jag inte att män har större rätt än kvinnor att vila efter en lång arbetsdag när hemmets plikter fortfarande är ogjorda. Men nog har han rätt i att just detta är en vanlig källa till konflikt. Utan att generalisera alltför mycket så har nog män lättare att lämna måstena därhän, på gott och ont. Jag uppfattar Gray som en ganska typisk amerikan, som då och då hjälper sin fru istället för att jämlikt dela på ansvaret för hemmet.

Jag minns inte ens ifall jag läste boken när den var aktuell på 90-talet. Det talades så mycket om den att jag tror mig veta vad som står där. En sak som boken handlar om är kvinnors behov av samtal när de är ledsna och mäns behov av ensamhet i samma situation. Så när kvinnan ser att hennes man är ledsen så försöker hon hjälpa honom genom att prata. När mannen ser att hans kvinna är ledsen, så försöker han hjälpa henne genom att lämna henne i fred. Båda försöken ger naturligtvis bara resultatet att ens partner känner sviken och obekräftad. I de skilsmässor i min vänkrets som jag har någon insikt i, så är oftast just skillnaden i behov av samtal en huvudingrediens.

Varför är det så upprörande att män och kvinnor är olika? Insikten om olikheterna mellan pojkars och flickors behov och egenskaper är till exempel en förutsättning för dem som med framgång leder gosskör.

Då är jag mer förvånad över hur olika föräldrar behandlar sina söner respektive sina döttrar, något jag tydligt ser eftersom jag leder både goss- och flickkör. Men det får bli ett annat inlägg.

måndag 6 februari 2012

Det går väl ingen större nöd på mig, trots allt.

Champoussin, Les portes du soleil i Schweiz.
Hit åker vi om 1½ vecka. Det får duga.
Har just avnjutit tre härliga dagar med skidåkning, en på längden och två utför. Förutom lite jobb i fredags kväll har jag varit helt ledig. Nu väntar nio arbetsdagar på raken utan vila. Men sedan blir det en vecka på skidor igen.

Jo, min tillvaro är en smula intensiv. Den består i princip bara av arbete och friluftsliv. Men musik och skidåkning råkar vara mina två passioner och jag har den stora glädjen att ha familjen helt eller delvis med mig i båda.

Det känns helt OK.

söndag 22 januari 2012

Minns ni, 60-talister?

Kommer ni ihåg stearinbilderna?

Man tog en serietidning, företrädesvis en Kalle Anka, vilken förutom Dennis, 91:an och Starlet var den enda tidning för minderåriga som när detta utspelade sig fanns att tillgå. Sedan bad man sin ömma moder (som var den som bestämde i köket och samtliga lådor som fanns där) om ett stearinljus och en tändsticksask (Det här var före cigaretttändarnas tid. Möjligen hade man kunnat be om ett elddon, fast då hade man varit tvungen att fråga pappa och det hade liksom blivit för många steg). Efter att ha valt ut en riktigt fin bild var det bara att börja droppa, låta bilden stelna och vips hade man ett vackert men spegelvänt avtryck som inte gick att använda till någonting.

Denna konstform hade svävat utanför min minnessfär i minst 20 år när jag strax före jul fick en flash back: Stearinbilderna! Hur skulle mina barn kunna bli lyckliga människor utan att få göra stearinbilder? Om jag hade anat exakt HUR lyckliga de skulle bli hade jag troligen avstått från att introducera dem i sterinbildtillverkningens ädla konst.

Vårt hus doftar numera ständigt likt en ljusstöparverkstad. Tid att göra stearinbilder klassas som minst lika värdefull som speltid (vilket inte som på tidigt 70-tal betyder tid vid pianot, utan överenskommen tid framför dator, telefon, Nintendo eller TV). Varsin skokartong är sedan länge fylld av bilder som inte ens håller för transport till Bukowskis.

Tack och lov är min arbetsplats en storkonsument av stearinljus. Bara luciakonserterna renderade ett antal kassar med ljusstumpar och trots att en stor påse skänktes till hugad ljusstöperska så kan jag dagligen plocka med mig ljusstumpar hem.

Stearinbilder var det.

lördag 21 januari 2012

Jag har inga synpunkter

på Håkan Juholts nyligen annonserade avgång, eftersom jag inte är medlem i Socialdemokratiska partiet. Det är en intern fråga för S.

Däremot har jag en from förhoppning inför det kommande partiledarvalet. Enligt dagens UNT är Juholts högsta utbildning tvåårig social gymnasielinje. Jag tycker att det sänder mycket märkliga signaler om utbildning till våra ungdomar, när det inte krävs högre utbildning än så för att att få toppjobb.

Fast det gick ju heller inte så bra.

fredag 6 januari 2012

Nattliga kulturfunderingar

Kultur: JA
Kultur: NEJ
Jag kommenterade ett facebookinlägg om kulturpolitik. Utgångspunkten var den här debattartikeln om vänsterns tyranni över kulturen. Jag fascinerades av övriga kommentarer, flertalet starkt lutande åt höger och har grunnat på dem i ett par dagar. Själv har jag aldrig övervägt att engagera mig partipolitiskt, bland annat för att jag inte känner hemvist i något enskilt parti, eller ens i något block.

Min första reaktion är hur själva ordet kultur ständigt ofredas och påstås inbegripa allt möjligt. Visst finns det en samhällsvetenskaplig betydelse av ordet (all mänsklig aktivitet) men när vi talar om kulturpolitik bör vi nog hålla oss till den humanistiska betydelsen (konstnärlig odling). Att till exempel kalla utformningen av Slussen eller den sänkta restaurangmomsen för kulturfrågor är mig totalt främmande. Arkitektur är kultur, men inte frågor om hur man enkelt och utan risk för trafikskador eller överfall förflyttar sig från tunnelbanan till bussen. Jag tycker att Slussendebatten är en synnerligen perifer kulturfråga (utom möjligen för stockholmarna, vilket förstås omedelbart lyfter frågan till en riksangelägenhet...). Ordet matkultur existerar visserligen, men det har, om än något, så väldigt lite med kultur att göra. Faktiskt bara lite mer än exempelvis bakteriekultur och kroppskultur.

Kulturpolitik för mig, det handlar om att tillsätta kulturtjänster, tillse att alla barn får ta del av kultur oavsett om deras föräldrar tar ansvar för det eller inte, sprida smalkultur, säkerställa att marknaden inte tar makten även över kulturen.

Den andra reaktionen är att kulturen i alla val jag har erfarenhet av, har varit en ickefråga. Jag har inför valen aktivt sökt efter besked om vilken kulturpolitik de olika partierna vill föra. Vänstern har haft väldigt lite att komma med, högern i stort sett ingenting.

Men efter valet, då verkligheten tar vid, då kommer snacket om att kulturen ska finansiera sig själv. Den ska bekostas med sponsring och allt möjligt förutom allmäna medel, även kallat bidragsträsket. Om skattepengar ska användas så ska det ske i form av en kulturpeng som varje medborgare själv förfogar över. Slutsats: Stäng operan, slå undan benen för de fria grupperna och alla andra som inte sysslar med populärkultur. Ge folket vad de tror att de vill ha eftersom de inte känner till något annat.

Om detta är det enda högern kläcker ur sig om kultur, då är det inte konstigt att kulturarbetare med överlevnadsinstinkt röstar rött.

Vi är många som skulle välkomna ett större och mera kreativt engagemang i kulturfrågorna från båda blocken. Personligen är jag som sagt en politisk hedning. Kom och fräls mig!