måndag 25 juni 2012

Och just när man äntligen hade börjat betrakta sig själv som vuxen,

när känslolivet och ekonomin någorlunda stabiliserats, när man inte längre behövde vända på varje slant för att få utgifter och inkomster att gå jämnt upp- då vändes livet plötsligt upp och ner, och min familj och jag fick lov att börja om från början, utan att ens äga en osthyvel.

På Valborgsmässoafton 2012 brann vårt hus ner till grunden. Vi såg allt vi ägde, förutom kläderna vi hade på oss, förintas. Sedan dess har tillvaron varit kaotisk: Från att första kvällen stå inför uppgiften att införskaffa tandborstar och tandkräm, har vi dag för dag långsamt jobbat oss utåt. Nål och tråd, smörgåslåda till skolutflykten, underkläder, paraply- allt saknades. Samtidigt kom krav på obetalda räkningar som brunnit upp och uppbrunna deklarationer som skulle lämnas in. Icke åtgärdade saker på de förintade kom-ihåg-listorna gjorde sig påminda. Vi har ringt hundratals telefonsamtal till olika  företag och myndigheter. De allra flesta är förstående och hjälpsamma, men ett par gånger har jag inte blivit trodd när jag berättat vad som hänt, utan mötts av ett vänligt: "Bara betala räkningen och påminnelseavgiften så är det bra sedan". Det är uppenbart att handläggare får höra rövarhistorier om uppbrunna villor lite då och då.

Nästan två månader senare löser vi fortfarande bara akuta saker. Vi äger till exempel varken symaskin, verktyg, piano, kaffemaskin eller finkläder. Saker som för en stor del av jordens befolkning är en outsäglig lyx, men som vi i vår del av världen har lärt oss att ta för givet. Vad vi kommer att behöva till vintern har ingen ägnat en tanke åt. Det får vi ta då. Förlusterna är naturligtvis oerhörda. Hur välförsäkrad man än är, så får man inte i närheten av full ersättning, inte i ekonomiska och självklart inte i emotionella värden.

Så småningom kanske vi också kan ta till oss sorgen och våra egna känslor. Ännu har det bara varit tid för det praktiska. Men snart ska jag till exempel ta tag i att jag ofta vaknar på nätterna och inte kan låta bli att stiga upp för att kolla att spisen är avstängd. Så kan man förstås inte ha det.

Våra minnen och vår historia kommer för alltid att vara uppdelade i före och efter branden. Valborgsmässoafton kommer nog att vara en svår dag då eldarna knappast kommer att locka. Det är tufft, en verklig prövning. Men vi klarar det, för vi har inget val. Det är när man har valmöjlighet som saker blir så svåra. Och vi har varandra. Hur klyschigt det än låter, så är det där tanken landar varje dag. Hela familjen lever, och är oskadda och vi är tillsammans. Vad som är viktigt i livet blir tydligt. Vitsen med att leva i tvåsamhet blir uppenbar. Den av oss vuxna som för dagen är starkast får bära resten av familjen.
"Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."  Att hålla äktenskapslöftena är enkelt, rentav en förutsättning för överlevnad. Men vem hade kunnat förutse att vi inte bara skulle bära varandras bördor, utan också varandra?

Familjen Raab kommer igen. Avsevärt fattigare, men kanske en aning starkare. Åtminstone oerhört sammansvetsade.