fredag 22 december 2017

Och frid på jorden.

Fråga mig inte varför jag dan före dan före dopparedan plötsligt kommer att tänka på den troligtvis enda människa i världen som har kallat moder Teresa för kärring. Det gör man bara inte. Särskilt inte om man är katolik.

Det var i det sommarprogram som fortfarande är det bästa jag har hört. Jag tror att det var hans debutår 1993. Det var första gången jag hörde honom berätta om sin mormor i Finland. Eftersom jag då inte visste att jag skulle höra det X0 antal gånger till, var det fräscht och underhållande. Temat var När saker inte blir som man har tänkt sig. Jag har bara vaga minnen av de övriga saker som inte blivit som han tänkt sig och jag har för länge sedan tröttnat på berättelserna om mormor. Men historien om moder Teresa skrattar jag efter 24 år ännu åt.

”Min skolklass ville göra något fint för världen. Så vi började virka fyrkantiga lappar. Kvadraterna sydde vi ihop till filtar som vi skickade till moder Teresa och hennes gatubarn. Vi virkade fler och fler rutor och skickade fler och fler filtar. Till slut kom det äntligen ett svar från moder Teresa. Och kan ni gissa vad kärringen skrev:
-Sluta skicka filtar. Vet ni hur varmt det är i Calcutta?
Det var ju inte vad vi hade tänkt oss.”

God jul på er. Ha inte så stora förväntningar på julen. Den blir ändå inte som man har tänkt sig. Precis som resten av livet.

Men ganska ofta blir det bättre än man hade tänkt sig.

söndag 10 december 2017

Ännu en julberättelse

Årets längsta konserthelg är över. Med den äran, om jag får säga det själv och å mina många fina koristers vägnar.
Som vanligt innehöll den ett antal oväntade händelser.

Domkyrkans luciakonsert har fyra olika fasta positioner, som gör att alla besökare i den utsålda konserten någon gång ser kören i närbild.

Jag förflyttar mig från position 3 till position 4 och blir varse att kistorgeln som jag snart ska spela på har dött. Sie ist tot. En snabb överblick säger mig att jag har två hyfsat långa a capellasånger ledda av kollegan Ulric på mig att få igång orgeln. Kollar sladdarna och konstaterar att de är korrekt anslutna. Letar rätt på närmaste vaktmästare och informerar om situationen. Någon minut senare ligger två meter vaktmästare på golvet och drar om sladdarna. Cirka 30 sekunder innan jag ska spela får han igång orgeln.

Och faktum är att jag inte ens blir särskilt nervös. När man ingår i ett rutinerat arbetslag där alla är professionella och vet vad som är deras uppgift, samt ger tusan i att blanda sig i andras kompetens, så löser man det mesta. Och resten löser man med improvisation.

Ska jag vara helt ärlig, så är det alla dessa oväntade händelser som gör att man orkar med att göra samma konserter år efter år.

Läs också: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/12/en-annan-julberattelse.html

söndag 5 november 2017

Några osorterade tankar om kyrkomusik

För mig är det självklart att kyrkomusik är just kyrkomusik. Alltså musik skriven för kyrkan, med en särskild funktion i gudstjänst eller kyrkokonsert. Därför är jag inte helt bekväm med kyrkomusik i konsertsalar eller profan musik i kyrkan, även om jag nog är ganska liberal när det gäller exempelvis Förklädd gud eller Kung Liljekonvalje i kyrkorummet.

Det är för mig lika självklart att musiken har ett egenvärde också i kyrkan. Vi får lov att framföra musik i kyrkan för musikens egen skull. Bara för att den är bra. Vi behöver inte skämmas för att ta emot applåder. Tro mig, den klassiskt skolade musiker finns inte som känner något annat än ödmjukhet och tacksamhet inför att den nyss genomförda konserten gick bra och blev uppskattad. Människan är andlig, musik är andlighet och andlighet har sin plats i kyrkan. En skönhetsupplevelse är inte sällan också en andlig upplevelse. Den som kan förklara skillnaden mellan religion, liturgi, dramaturgi, mystik, teologi, poesi och konst får gärna göra det. För mig är allt samma sak.

Jag förstår inte heller nödvändigheten av att skilja mellan gudstjänst och konsert. Vi möts i Guds hus för att uppleva skönhet och andlighet. Någon skulle kanske kalla det för kultur.

Jag ser också kyrkans pedagogiska ansvar som en självklarhet. De stora musikerna har i alla tider fostrats i kyrkan och det är vårt uppdrag att få fram nya Bach, Britten och Bäck, så att de nya förmågorna kan skriva ännu mera kyrkomusik- Gud till ära, oss själva och våra medmänniskor till gagn.

Därför är Svenska kyrkan landets i särklass största musikscen. Och jag personligen har inga problem med att kalla den för just en scen.

lördag 4 november 2017

Riktiga resor med barnen, del 2.

Våra söner har fått välja varsitt resmål i Europa och åka dit med en förälder. Johan, som läser spanska i skolan och gillar Barca, valde förstås Barcelona och åkte dit med sin far för ett och ett halvt år sedan. 

Karl är otroligt intresserad av antiken och hade gärna velat åka till Egypten för att se pyramiderna och Tutankhamuns grav. Det skulle jag också gärna vilja göra, men dels ligger inte Egypten i Europa och dels inväntar vi nog lite lugn i området innan vi åker dit. Istället fick Karl ett besök på den fantastiska utställning som visades i Värtahamnen i vintras. Närmare skatterna än så kommer man nog inte vare sig i Egypten eller på British Museum.

Nå, 13-åringen var inte sen att föreslå Aten så under fem av höstlovets dagar bar det av.

måndag
Enligt principen att tidig avresa spar en hotellnatt och därmed pengar, ringde klockan 04:00 och vi fick skjuts av make/far till Arlanda. Dagen innan hade vi gått över till vintertid vilket gav en välbehövlig extra timme. Eftersom vi skulle upp jättetidigt på söndagen utnyttjades den timmen istället denna natt. Väl framme i Aten blev vi av med timmen igen, men det var ju perfekt att få gå och lägga sig tidigt. Med ett par timmars sömn på flyget så var vi faktiskt i fin form när vi kom fram och ännu bättre morgonen därpå.

Från Atens flygplats åker man enklast med blå tunnelbanelinje 3. Vi skulle till Syntagma, som är moderna Atens centrum där parlamentet ligger. Resan tar 45 minuter och tågen gå en gång i halvtimmen. 

Vårt lilla charmiga hotell hade bästa tänkbara läge. Resorna till och från flygplatsen var de enda vi gjorde på annat sätt än till fots. Hotellet är billigt, enkelt och rent med bra frukost, en underhållande hotellägare samt trevlig och hjälpsam personal. Dock tar hotellet endast emot kontanter. Jag hade möjligen trott att det skulle gälla på fler ställen men så var inte fallet. Det flesta tog emot kort, även American express. Lite lyhört var det och grekerna är kanske inte jättesmidiga när de kommer hem mitt i natten eller börjar arbeta tidigt på morgonen, men världsvan som jag är hade vi givetvis öronproppar med. 

Sonen var alltså helt inställd på att se så många tempel som det bara var möjligt och vi satte igång direkt efter att ha ätit lunch på en av de genuina tavernor som finns överallt. Först köpte vi entrébiljett till Akropolis, eftersom man då för en mindre tilläggssumma under fem dagar får fri entré till en rad andra sevärdheter också. Det vill säga, jag fick, gossen gick in gratis i vuxens sällskap.Det visade sig vara ett smart drag att köpa biljetten på eftermiddagen för nästa morgon var det ganska lång kö till biljettkassan. Hur det är under sommarmånaderna kan man bara föreställa sig.

Kallimarmarosstadion
Zeustemplet och Hadrianus båge blev första besöket och pojken började genast berätta ur den grekiska mytologin. Efter det promenerade vi
genom nationalparken till Kallimarmarostadion som faktiskt är det enda jag verkligen kommer ihåg från mitt enda eller möjligen mina två besök i Aten för mer än 30 år sedan (det har visat sig finnas två personer som tycker sig minnas att de varit där med mig). Den antika stadion i marmor har aldrig lämnat min näthinna. Jag minns hur jag länge satt på en av de översta åskådarplatserna och bara stirrade, så fascinerad var jag. Det var stort att få visa yngste sonen som blev lika tagen. I stadion finns också ett litet OS-museum.

Metropoliskatedralen
Nu hade det blivit mörkt och vi var lite trötta. Men vi beslutade oss för att se katedralen Metropoli innan dagen var över. Lika vacker som andra ortodoxa kyrkor och som vanligt ingen orgel. I kvarteret fanns flera butiker som sålde ikoner, rökelsekar och liturgiska kläder. Avslutningsvis middag på taverna nära hotellet innan vi somnade gott.

tisdag
Karl vilade inte i onödan. Han ville se allt. Jag tror inte att jag någonsin har hållit så högt tempo på en resa. Det här var dagen då vi skulle se Akropolis, Vi startade tidigt och hade med lunchmatsäck och vatten.

Herodes Atticus odeion
Dionysosteatern är verkligen inte någon av Akropolis höjdpunkter. Herodes Atticus
odeion är däremot en betydligt mer välbehållen och fantastiskt fin teater. Det hade varit roligt att se en föreställning där, men de hade slutat ges för säsongen veckan innan. Och det var nog lika bra, för det hade varit för kyligt att sitta stilla där i flera timmar på kvällen. Sonen guidade mig till Athena NIkes tempel, Erechteion och naturligtvis Parthenon, och underhöll alltjämt med berättelser som han läst sig till. Hans intresse för antiken började med att han läste fantasyserien Percy Jackson, där den grekiska mytologin utspelar sig i nutid.

Vi åt vår lunchmatsäck vid foten av Fillopápposkullen och begav oss sedan till nya akropolismuseet. Uppe på Akropolis finns byggnaden till det gamla museet kvar och man förstår att den var alldeles för liten. Det nya museet öppnade, kraftigt försenat 2009. Det måste ha varit en syn för atenarna när skulpturer och pelare hissades ner för från kullen med lyftkran. Anledningen till förseningen var förutom marktvister att man givetvis gjorde flera fynd vid bygget som orsakade arkeologiska utgrävningar. Känner jag igen det från min arbetsplats?

Nästa mål var den högsta av stadens tre kullar, Lykavitoskullen. Upp på den tar man sig antingen till fots eller med bergbana. Men bara att komma till bergbanans dalstation kräver en rejäl promenad i brant uppförsbacke, om man nu inte tar taxi. Vi valde bergbanan upp och apostlahästarna ner. Vacker utsikt, besök i den lilla kyrkan och mat i restaurangens kafédel.

På vägen tillbaka gick vi ner i Syntagma tunnelbanestation. När tunnelbanan skulle byggas ut hittades (förstås) många föremål och gravar. Lösningen blev att kombinera station med museum. Glasväggen mot utgrävningarna är magnifik, men frågan är vad den gamle grek som visade sig vara begravd i tunnelbanan och ligger till allmän beskådan skulle ha sagt.

onsdag
Vi fick tips av en vän och kollegas grekiska flickvän om Interactive tour at the ancient agora på Hellenic Cosmos. Det är ett planetarium där vi fick se hur den antika agoran kan ha sett ut under tre olika tidsperioder. Mycket lärorikt och intressant men det krävdes stor viljeansträngning för att ta sig dit. Atenarna själva tycks inte ha en aning om att teatern existerar och än mindre om var den ligger. Hemsidan gav inte mycket  vägledning om vilken tid föreställningen visades på engelska, e-post gav inga eller obegripliga svar och när jag ringde möttes jag av ett långt meddelande på grekiska som avslutades med "for English, press 9", vilket jag givetvis gjorde varefter ett nytt meddelande på grekiska lästes upp. Jag bad hotellportieren om hjälp och hon fick efter flera samtal information om att vi kunde ansluta till en skolklass och få hörlurar med engelskt tal. Däremot hade hon inte en aning om var på den långa Pireos street som teatern låg. Hennes gissning på en och en halv kilometers promenad visade sig istället vara en knapp halvmil, varav en lång sträcka längs den bullriga, hårt trafikerade och luftförorenade gatan.

Över huvud taget förvånas man över de stora gator som går rakt genom staden. Ringlinjer tycks inte ha kommit till atenarnas kännedom ännu. Ibland är man tvungen att promenera längs gator som liknar Essingeleden. Luft- och ljudföroreningen är många gånger jobbigare än själva promenaden, i alla fall för två lantisar från Lagga.

Efter lunch med osedvanligt galen och rolig inkastare på tavernan fortsatte vi oförtrutet med att först se Kerameikos och sedan agoran (marknadsplatsen) i verkligheten. Det blev levande efter att ha sett den interaktiva filmen på förmiddagen. Agrippas odeion med agoramuseet är fint men allra finast är Hefaistostemplet, som är det bäst bevarade klassiska templet i Grekland.

Läsaren kanske tycker att jag körde väl hårt med trettonåringen, men ni ska veta att det närmast var tvärtom. Varje gång jag tänkte att jag inte orkar ett museum till så sa han: "Det vill jag se". Så vi styrde stegen mot Romerska agoran och Vindarnas torn och passade på att se Hadrianus bibliotek på vägen. Romarna flyttade alltså marknadsplatsen till ett nytt ställe, som visserligen var betydligt mindre än den antika agoran men lämpade sig bättre för butiker.

Efter all mytologi tyckte vi att vi behövde lite kristen renlärighet, vila för benen och andlig spis, så vi besökte Svenska kyrkan som låg nära vårt hotell, träffade gamle bekante kyrkoherden Björn, drack svenskt kaffe och sjöng några psalmer.

Sokrates hade ändå en trerummare.
Hoppas att vi inte hamnar i fängelset.
Efter middag somnade vi snabbt på hotellet.
  
torsdag
Det var dags att bestiga Filoppáposkullen, en betydligt enklare klättring än Lykavitos. Å, vilken fin upplevelse! Solen sken på oss och det var den varmaste dagen i ett annars ganska kyligt Aten. Här fick vi den finaste utsikten och kände verkligt historiska vingslag vid Sokrates fängelse där han tros ha suttit innan han själv fick tömma giftbägaren, och vid demokratins födelseplats Pnyx där de första demokratiska kongresserna hölls.
Utsikt över Akropolis och Lykavitoskullen.

Kvinnofigur i marmor.
Efter matsäckslunch på kullen var egentligen planen Arkeologiska nationalmuseet, men några damer i Svenska kyrkan som tyckte att det var roligt med Karls antikintresse, tipsade om Museet för kykladisk konst, där den verkligt gamla konsten finns. Vi talar alltså om 3200-2000 före Kristus. Det tyckte Karl lät spännande och beslöt sig för att följa deras råd. Och det var verkligen intressant med en helt annan stil på konsten. Vi tyckte mycket om de skira figurerna. 

Parthenon på kvällen.
Nu var det inte många timmar kvar att se Aten. Till och med pojken började känna sig fullmatad med intryck. Vi var överens om att det kändes som om vi varit i Aten i minst en vecka. Det var då vi kom på att ingen hade tittat på eller stämplat våra femdagarsbiljetter när vi gick in på Akropolis, vilket nogsamt hade skett på de andra ställena. Så vi var lite civilt olydiga och gick dit igen för att uppleva Akropolis i solnedgång. Det var fint och stämningsfullt ända tills en armé av soldater kom marscherandes uppför berget i någon urlöjlig marschgång. Först blev jag faktiskt rädd och trodde att något hemskt var i görningen. Men sedan förstod vi att det var flaggan som skulle halas. Detta skedde till något som ytterst eventuellt kan ha varit Greklands nationalsång, men inte en ton gick att urskilja ur brölet som militärerna utstötte. Det var bara oseriöst, låg kvalitet och larvigt. Fast vi fick oss ett gott skratt.

Vi åt en sista middag då sonen passade på att äta bläckfisk innan vi gick till vila den sista kvällen i de tusen lerkrukornas stad.

fredag
Endast en sista frukost (sa jag att vi åt tzatziki tre gånger om dagen?) återstod innan det var dags att säga farväl till den glade hotellägaren och ge oss iväg till flygplatsen. På flyget satt vi bredvid en pratglad grekisk man på väg till sin hustru som arbetar i Chicago. Där ska han stanna i ett halvår innan det är dags att återvända till ön i grekiska arkipelagen där han driver en pizzeria sex månader om året. Han gav oss sitt visitkort och lovade bjuda på pizza när vi kommer på besök.

Visst kan man göra kulturella resor med barn! Läs också: Riktiga resor med barnen, del 1.

fredag 3 november 2017

Kära Svenska kyrkan,

Foto: Morgan Sandberg
jag vill tacka för allt jag har fått av dig.

Under uppväxten var du min stora trygghet. Jag växte upp alldeles intill ditt tempel. När andra tyckte att kyrkogården var läskig, tog jag tryggt genaste vägen hem till prästgården efter att sena kvällar ha suttit ensam i kyrkan och övat orgel med fullt register.

Du lärde mig att stå för den jag är, det jag tror på och det jag tycker- även när det stormar. Tack vare dig och tiden i Kyrkans ungdom (och tack vare min modige far kyrkoherden) vågar jag i dag ta strid mot rasism och annan orätt.

I mitt yrkesliv har jag allt att tacka dig för. Jag skulle inte ha kommit någon vart om det inte varit för dig, Svenska kyrkan. Du ger plats för konsten. Du har gett mig en plattform för det jag brinner för.

Jag älskar din gudstjänst, den som inte beror på mänskliga prestationer, utan på liturgi, dramaturgi och mystik. Ordet, musiken- allt det där som vi kallar för andlighet och som i alla fall inte jag kan skilja åt.

Jag är också omåttligt stolt över hur du verkar i samhället och i världen. Hur du går in där statens och kommunens resurser inte räcker till. Hur du finns till för alla, utan att fråga efter religion, ras eller något annat förutom medmänniskan.

Ibland tycker jag förstås att det blir lite fel. Jag är frågande inför en del saker. Och det ger jag då och då uttryck för.

Men nu tycker jag kanske att det har blivit lite väl mycket gnäll. Och att allt bra du gör hamnar skuggan. Nästan som om det inte fanns.
Så jag ville bara skriva det här.

Tack, Svenska kyrkan!

lördag 15 april 2017

Religiösa friskolor

Ett större politiskt parti för diskussioner om inskränkta möjligheter att bedriva religiösa friskolor. Det är lite oklart vad de egentligen vill. Den politiska motståndarsidan drar sig förstås inte för att göra politiska poänger av saken. En smula aningslöst med tanke på att båda sidor i olika perioder har varit precis lika pådrivande när det gäller den konfessionslösa skolan.

Självklart är det en viktig diskussion. Kristendomen är inte längre den självklara religionen i Sverige. Naturligtvis måste vi förhålla oss till den verkligheten och göra förändringar både i skolan och på arbetsplatserna.

Det jag förundras över är det vanligt förekommande argumentet att föräldrar inte ska påverka sina barn i religiöst avseende. Jag misstänker att de som säger så själva saknar erfarenhet av religiösa friskolor. Åtminstone de två kristna skolor jag har haft mina barn i, följer strikt läroplanen. De håller en slående hög kunskapsnivå, inte minst i ämnet religion. Påskuppgiften för sexorna är att besöka en kristen gudstjänst och grundligt skriva om den. Åttondeklassaren har hunnit med besök både i moskén och synagogan. Det tummas aldrig på fakta och undervisningen sker ibland närmast på universitetsnivå.

Självklart hade våra pojkar inte hamnat i just den här skolan utan makens och min aktiva medverkan. Fast en betydligt större styrning än den religiösa när det gäller skolval är att skolan har en tydlig inriktning på humanistiska ämnen. Också det en viss medveten påverkan från vår sida.

Jag hade också kunnat tänka mig musikklass, idrottsklass eller matteklass för barnen. Inget av dem hade skett utan vår aktiva handling. Nu har jag ombesörjt deras musikutbildning på annat sätt och på minst lika hög nivå. Vi ägnar oss också mycket åt friluftsliv med våra barn. Både deras musik- och friluftsintresse är i hög grad resultat av medveten påverkan från oss föräldrar. Alla vill väl ge sina barn det bästa man vet. I den mån de blir religiöst indoktrinerade så klarar vi det själva utan skolans hjälp. Vi är för övrigt  rätt bra på att lära dem ifrågasätta och tänka själva också.

Det är inte konstigare om barn har samma tro som sina föräldrar än om de hejar på samma hockeylag som mamma och pappa.

Själv har jag i många år försökt få min arbetsgivare med på tanken att starta en katedralskola (alltså en riktig katedralskola, inte bara till namnet) med kyrkomusik och kristendom som huvudämnen. Jag gör det direkt om jag får möjlighet.

lördag 18 februari 2017

Hej, jag heter Margareta och jag är NIMBY.

Förtätning är det förlösande ordet i Mälardalen. Stockholm och Uppsala ska byggas ihop så att ingen uppstickare längre söderut får en chans att konkurrera om att vara Sveriges ledande storstadsregion. Detta drivs och påhejas av landshövdingar, regional- och kommunalpolitiker från snart sagt alla partier samt av marknadskrafterna. Privata aktörer med mycket pengar men möjligen inte lika mycket intresse av bygden köper upp stora markytor för att exploatera och tjäna ännu mer pengar.

Den lilla människan har inte mycket att säga till om.

I min hemkommun kan man med visst fog påstå att hybris råder. Den saluför sig som landets snabbast växande kommun med en tillväxt på hela 4,7 % under 2015. Varje gång jag kommer till centralorten, det vill säga ungefär en gång i månaden, finner jag antingen en ny rondell eller ett nytt flervåningshus.

Nå, detta berör inte mig personligen. Vad värre är, ska nu även landsbygden exploateras. Medeltida kyrkbyar, sådana vi inte har särskilt många kvar av i landet, ska omges av villamattor.

För "det behövs bostäder". Och alla som tycker att byggandet bör ske med vishet förminskas, förlöjligas och marginaliseras som NIMBYS, det andra förlösande ordet som tydligen är OK att etikettera sina medmänniskor med lite hur som helst. Behovet av att placera sina meningsmotståndare i fack är som bekant stort. Alltså sätts även epitet som byggnadsfientliga, egoister och bakåtsträvare på människor som bara efterfrågar en gnutta eftertanke och besinning i bygghysterin. De som bland annat inser vilka konflikter som kommer att uppstå mellan lantbrukarna och nybyggarna. För det luktar koskit på landet. Och det finns flugor. Och det låter om böndernas fläktar. Och man får inte använda betesmarker och sädesfält som strövområden. Och det kan bli problematiskt om man är allergiker.

Jag har fullkomligt klart för mig att det behöver byggas bostäder. Fast inte så många som det påstås, eftersom Sverige har gott om tomma bostäder. Problemet är att dessa bostäder är belägna i delar av landet där en mångårig landsbygdspolitik från båda de politiska blocken har gjort det mer eller mindre omöjligt att bo. Jag avser de delar av landet som till stor del försörjer storstadsregionerna, men inte får behålla intäkterna. Inte heller får de behålla arbetstillfällena, som centraliseras till storstadsregionerna.

Ett enkelt räkneexempel ger vid handen att om det istället var landets minsta kommun, Bjurholm som hade ökat med 4,7 %, så skulle det innebära 22 nya invånare. Jag är tämligen övertygad om att det inte skulle behöva byggas ett enda nytt hus för att ge dem bostad. Dessutom skulle de nya invånarna bli ofattbart välkomnade och få enormt mycket yta att röra sig på, faktiskt ungefär en halv kvadratkilometer var! Jämför Sorsele kommun som har 0,35 invånare per kvadratkilometer med Sundbyberg som har 5445 invånare per kvadratkilometer. En total skillnad i livskvalitet, men i ärlighetens namn en smula onödigt.

Samtidigt i en annan del av Sverige, där det i dag finns möjlighet att välja mellan att bo i stad, villaområde eller på landet, ska denna valmöjlighet tas ifrån medborgarna. Allt ska förtätas. Och det är de partier som annars gärna talar om valfrihet som driver det hårdast.

Jag kommer aldrig att förstå varför 85 % av landets befolkning ska trängas på en tredjedel av ytan. Många av dem vill ju inte ens, utan skulle inget hellre önska än att kunna flytta tillbaka till glesbygden, eller byta sitt stadsliv mot en lugnare landsbygdsliv.

Stoppa förtätningen. Flytta på jobben istället. Ge vinsterna från skog, vatten och malm tillbaka där de hör hemma och bygg där om det ska byggas.

Och framför allt: Sluta kalla mig för NIMBY!

fredag 6 januari 2017

Sandaler är just vad det är, sa Bull.

Redan på årets andra dag var skandalsökarna igång. Ännu en i raden av larmartiklar om den svenska åldringsvården. De boende på ett äldreboende i Jämtland som hade blivit lovade en trerätters nyårsmiddag fick istället varmkorv med bröd. På sedvanligt sätt delades artikeln i sociala medier och följdes i vanlig ordning av kommentarer om att de besparade pengarna använts till att ta emot flyktingar, eller att Krokoms lokalpolitiker själva kostade på sig en rejäl nyårsmiddag.

Jag som enbart har positiva erfarenheter av äldreomsorgen, tyckte även den här gången att det var märkligt. Jag är både imponerad och fylld av tacksamhet över den stora respekt och generositet som hemtjänst och dagverksamhet ständigt ger prov på. Och jag konstaterar att jag i många andra länder själv skulle ha behövt axla hela ansvaret.

Några dagar senare kom sanningen fram. De boende hade på nyårsafton serverats extra festlig nyårsfrukost och trerätters lunch med bubbel och vacker dukning. Enligt plan skulle det till middag bli korvgryta. På grund av akut personalbrist blev det istället en nödlösning i form av just korv med bröd. Faktiskt serverades hemlagad potatismos också, men det är fakta som inte kom med i nyhetsrapporteringen.

När jag tänker efter så känner jag ingen som har berättat om en egen upplevd dålig erfarenhet av äldreomsorgen, jag hör bara en rad historier. 

Varifrån kommer alla dessa artiklar som larmar om ett Sverige i kris? Som framställer inte bara äldrevården, utan också sjukvården, skolan, arkitekturen, statlig media och Svenska kyrkan som nedmonterad verksamhet, vilka alla har förlorat sina grundbultar, sitt mål och sin mening.

Finns det debattörer/journalister/nyhetstipsare som VILL få Sverige att framstå som ett land i ruin? Och sedan sätta det i samband med invandringen, eller kanske statsministern eller ärkebiskopen?

Jag vet inte. Men jag är tacksam över att bo i Sverige. Och så bör vi nog kontrollera fakta innan vi hjälper till att sprida populistiska skandalartiklar.