Född Juul - gift Raab

Trodde någon att jag inte har en åsikt?

2012-02-13T00:05:00.001+01:00

Det var många arga inlägg och upprörda känslor på facebook i fredags kväll. Så till den milda grad att jag till slut blev nyfiken och tittade på svt play för att se John Gray, författaren till Män är från Mars, kvinnor är från Venus (ungefär 34 minuter in i programmet). Nästan 20 år efter bokens utgivning har John Gray åter landat på planeten Jorden, mera exakt hos Skavlan.

Jag blev inte upprörd. Tvärtom skrattade jag högt.

Visst: John Gray framstår som en lat mansgris, vars sämsta egenskap är att han ständigt avbryter den han talar med. Självklart tycker jag inte att män har större rätt än kvinnor att vila efter en lång arbetsdag när hemmets plikter fortfarande är ogjorda. Men nog har han rätt i att just detta är en vanlig källa till konflikt. Utan att generalisera alltför mycket så har nog män lättare att lämna måstena därhän, på gott och ont. Jag uppfattar Gray som en ganska typisk amerikan, som då och då hjälper sin fru istället för att jämlikt dela på ansvaret för hemmet.

Jag minns inte ens ifall jag läste boken när den var aktuell på 90-talet. Det talades så mycket om den att jag tror mig veta vad som står där. En sak som boken handlar om är kvinnors behov av samtal när de är ledsna och mäns behov av ensamhet i samma situation. Så när kvinnan ser att hennes man är ledsen så försöker hon hjälpa honom genom att prata. När mannen ser att hans kvinna är ledsen, så försöker han hjälpa henne genom att lämna henne i fred. Båda försöken ger naturligtvis bara resultatet att ens partner känner sviken och obekräftad. I de skilsmässor i min vänkrets som jag har någon insikt i, så är oftast just skillnaden i behov av samtal en huvudingrediens.

Varför är det så upprörande att män och kvinnor är olika? Insikten om olikheterna mellan pojkars och flickors behov och egenskaper är till exempel en förutsättning för dem som med framgång leder gosskör.

Då är jag mer förvånad över hur olika föräldrar behandlar sina söner respektive sina döttrar, något jag tydligt ser eftersom jag leder både goss- och flickkör. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går väl ingen större nöd på mig, trots allt.

2012-02-06T11:20:00.002+01:00

Champoussin, Les portes du soleil i Schweiz.
Hit åker vi om 1½ vecka. Det får duga.

Har just avnjutit tre härliga dagar med skidåkning, en på längden och två utför. Förutom lite jobb i fredags kväll har jag varit helt ledig. Nu väntar nio arbetsdagar på raken utan vila. Men sedan blir det en vecka på skidor igen.

Jo, min tillvaro är en smula intensiv. Den består i princip bara av arbete och friluftsliv. Men musik och skidåkning råkar vara mina två passioner och jag har den stora glädjen att ha familjen helt eller delvis med mig i båda.

Det känns helt OK.

Minns ni, 60-talister?

2012-01-22T21:39:00.001+01:00

Kommer ni ihåg stearinbilderna?

Man tog en serietidning, företrädesvis en Kalle Anka, vilken förutom Dennis, 91:an och Starlet var den enda tidning för minderåriga som när detta utspelade sig fanns att tillgå. Sedan bad man sin ömma moder (som var den som bestämde i köket och samtliga lådor som fanns där) om ett stearinljus och en tändsticksask (Det här var före cigaretttändarnas tid. Möjligen hade man kunnat be om ett elddon, fast då hade man varit tvungen att fråga pappa och det hade liksom blivit för många steg). Efter att ha valt ut en riktigt fin bild var det bara att börja droppa, låta bilden stelna och vips hade man ett vackert men spegelvänt avtryck som inte gick att använda till någonting.

Denna konstform hade svävat utanför min minnessfär i minst 20 år när jag strax före jul fick en flash back: Stearinbilderna! Hur skulle mina barn kunna bli lyckliga människor utan att få göra stearinbilder? Om jag hade anat exakt HUR lyckliga de skulle bli hade jag troligen avstått från att introducera dem i sterinbildtillverkningens ädla konst.

Vårt hus doftar numera ständigt likt en ljusstöparverkstad. Tid att göra stearinbilder klassas som minst lika värdefull som speltid (vilket inte som på tidigt 70-tal betyder tid vid pianot, utan överenskommen tid framför dator, telefon, Nintendo eller TV). Varsin skokartong är sedan länge fylld av bilder som inte ens håller för transport till Bukowskis.

Tack och lov är min arbetsplats en storkonsument av stearinljus. Bara luciakonserterna renderade ett antal kassar med ljusstumpar och trots att en stor påse skänktes till hugad ljusstöperska så kan jag dagligen plocka med mig ljusstumpar hem.

Stearinbilder var det.

Jag har inga synpunkter

2012-01-21T16:14:00.000+01:00

på Håkan Juholts nyligen annonserade avgång, eftersom jag inte är medlem i Socialdemokratiska partiet. Det är en intern fråga för S.

Däremot har jag en from förhoppning inför det kommande partiledarvalet. Enligt dagens UNT är Juholts högsta utbildning tvåårig social gymnasielinje. Jag tycker att det sänder mycket märkliga signaler om utbildning till våra ungdomar, när det inte krävs högre utbildning än så för att att få toppjobb.

Fast det gick ju heller inte så bra.

Nattliga kulturfunderingar

2012-01-06T01:20:00.002+01:00

Kultur: JA

Kultur: NEJ

Jag kommenterade ett facebookinlägg om kulturpolitik. Utgångspunkten var den här debattartikeln om vänsterns tyranni över kulturen. Jag fascinerades av övriga kommentarer, flertalet starkt lutande åt höger och har grunnat på dem i ett par dagar. Själv har jag aldrig övervägt att engagera mig partipolitiskt, bland annat för att jag inte känner hemvist i något enskilt parti, eller ens i något block.

Min första reaktion är hur själva ordet kultur ständigt ofredas och påstås inbegripa allt möjligt. Visst finns det en samhällsvetenskaplig betydelse av ordet (all mänsklig aktivitet) men när vi talar om kulturpolitik bör vi nog hålla oss till den humanistiska betydelsen (konstnärlig odling). Att till exempel kalla utformningen av Slussen eller den sänkta restaurangmomsen för kulturfrågor är mig totalt främmande. Arkitektur är kultur, men inte frågor om hur man enkelt och utan risk för trafikskador eller överfall förflyttar sig från tunnelbanan till bussen. Jag tycker att Slussendebatten är en synnerligen perifer kulturfråga (utom möjligen för stockholmarna, vilket förstås omedelbart lyfter frågan till en riksangelägenhet...). Ordet matkultur existerar visserligen, men det har, om än något, så väldigt lite med kultur att göra. Faktiskt bara lite mer än exempelvis bakteriekultur och kroppskultur.

Kulturpolitik för mig, det handlar om att tillsätta kulturtjänster, tillse att alla barn får ta del av kultur oavsett om deras föräldrar tar ansvar för det eller inte, sprida smalkultur, säkerställa att marknaden inte tar makten även över kulturen.

Den andra reaktionen är att kulturen i alla val jag har erfarenhet av, har varit en ickefråga. Jag har inför valen aktivt sökt efter besked om vilken kulturpolitik de olika partierna vill föra. Vänstern har haft väldigt lite att komma med, högern i stort sett ingenting.

Men efter valet, då verkligheten tar vid, då kommer snacket om att kulturen ska finansiera sig själv. Den ska bekostas med sponsring och allt möjligt förutom allmäna medel, även kallat bidragsträsket. Om skattepengar ska användas så ska det ske i form av en kulturpeng som varje medborgare själv förfogar över. Slutsats: Stäng operan, slå undan benen för de fria grupperna och alla andra som inte sysslar med populärkultur. Ge folket vad de tror att de vill ha eftersom de inte känner till något annat.

Om detta är det enda högern kläcker ur sig om kultur, då är det inte konstigt att kulturarbetare med överlevnadsinstinkt röstar rött.

Vi är många som skulle välkomna ett större och mera kreativt engagemang i kulturfrågorna från båda blocken. Personligen är jag som sagt en politisk hedning. Kom och fräls mig!

Ständigt nya perspektiv.

2011-12-26T11:52:00.000+01:00

För första gången på många, många år ser jag med förväntan fram emot att nästa säsong av melodifestivalen ska dra igång. Det ska bli riktigt skönt att få byta ut de slagdängor som mer eller mindre kontinuerligt strömmar ut från telningarnas musikanläggningar mot nya landsplågor. Jag tycker att jag kan Popular, In the club och Oh, my God tillräckligt bra nu.

Julen är barnens högtid- det stämmer väl ändå inte riktigt...

2011-12-18T21:18:00.009+01:00

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2651300/marcus-birro-redan-nar-den-forsta-klunken-rodvin-dyrt-dessutom-nar-ditt-blod-ar-du-ett-monster.
Marcus Birro har blivit kristdemokrat och nykterhetsivrare. Det har jag inga synpunkter på. Han är en mycket skärpt kille som jag i princip har stor respekt för. De som vill fira en helnykter jul får gärna göra det för mig och självklart är det förfärligt när barn utsätts för de hemskheter som alkohol kan medföra, vare sig det är jul eller inte. För mig personligen, som arbetar både på julafton och juldagen är det en ickefråga.

Men det skrämmer mig att den nya nykterhetsrörelsen är minst lika dogmatisk som den vi såg i början av förra seklet. Bortsett från att Birros artikel innehåller motsägelser (han beskriver i stort sett samma saker under stycket Det handlar om som under stycket Det handlar inte om) så är det verkligen inte min erfarenhet att varenda vuxen blir ett monster efter ett glas vin och att deras barn blir rädda för dem. Såvitt jag vet reagerar endast ett fåtal människor så på alkohol.

Familjens julkrubba.

Men framför allt: Julen är inte barnens högtid mer än de vuxnas. Vi firar jul därför att Gud gav oss ett barn som skulle frälsa människorna genom att dö på korset för våra synders skull. Julen är i och för sig ett utmärkt tillfälle att tänka på dem som har det svårare än vi: utsatta barn, fattiga, krigsdrabbade med flera. Men det är inte därför vi firar jul.

Många svenskar firar inte jul och de vet precis varför. Men det stora flertalet svenskar som firar jul tycks inte riktigt veta varför.
Inte Marcus Birro heller.

Nä, nu kan jag inte hålla mig längre.

2011-12-14T23:54:00.003+01:00

Jag nyttjar normalt inte svordomar.
Definitivt inte i skrift.
Jag vet vet att min blogg läses av minderåriga.
Men nu är måttet rågat:
Vilket jävla decemberskitväder!

Shoppa med stil.

2011-12-06T22:21:00.008+01:00

Johan hittade sitt halsband i
en smidesbutik.

Karl köpte den tovade mössan
av en gatuförsäljare.

För några veckor sedan tillbringade familjen en dag i Tallin. Redan på förmiddagen hittade sönerna varsin sak de ville köpa med sig hem. Det var inte på minsta vis uppseendeväckande, som alla barn hittar de mer eller mindre dagligen saker som de vill köpa. Det förvånande var vad de valde. Far och mor tänkte att de nog under dagen skulle få syn på lego eller andra leksaker som de hellre ville ha, så vi sa att vi kunde gå tillbaka senare. När aftonen kom stod båda fast vid sina förstahandsval. Även senare på kvällen då Estlandsfärjans butiksutbud lockade var båda övertygade om att de hade gjort rätt val.

Inte vet jag hur medvetna val gossarna gjorde, men det gläder min konstnärssjäl att båda fastnade för gedigna konsthantverk. Halsbandet och mössan bärs varje dag med stolthet. Lillebror som numera går under tilltalsnamnet Biet, möts av glada tillrop varje gång han visar sig bland folk.

-Varför skulle jag hjälpa dig?

2011-12-05T22:07:00.000+01:00

Exakt så sa busschauffören till den hårt alkoholiserade och utslagne man som ville åka med buss 102 i kväll. Jag hade kunnat ge henne minst två svar på frågan:
-För att du jobbar i ett serviceföretag.
-För att snön kom i kväll, det är minusgrader och medmänniskan framför dig kanske inte överlever en natt utomhus.

Men jag orkade inte. Jag köpte en bussbiljett åt mannen istället.
Hoppas att busschauffören är ledig på julafton så att hon hinner se Karl-Bertil Jonsson.

Den snöfria vintern har i alla fall en fördel,

2011-12-04T16:31:00.003+01:00

nämligen att domkyrkans och Goder aftons Lucia i år får bära en krona klädd i lingonris från Laggaskogarna. Själv stal jag mig lite ledig tid i arbetsintensiva december och tog med familjen på skogspromenad med varm choklad och lussebullar i picknickkorgen. Man kanske kan kalla det för utnyttjande av friskvårdstimme.

Vi hittade också ganska mycket kantareller (!) som maken nu tillreder risotto till middag av.

Årets december är inte riktigt som andra.

Kyrkomusikerns ångestlista

2011-11-29T23:22:00.006+01:00

Listor av olika slag är ett fantastiskt media för att ohämmat, ocensurerat och inkonsekvent uttrycka fördomar, irritationer och oförskämdheter som icke bör yttras vid exempelvis finare middagsbjudningar. Redan 2009 publicerade jag min sågarlista:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/01/sagarlistan.html

Nu är det dags för kyrkomusikerns ångestlista:
5. Allt som är före 10:00 på dygnet. Upp 6:15 för att få en skymt av barn och make samt leverera de förstnämnda till skolbussen. Detta trots att arbetsdagen sällan slutar före 20:00. Observera att ovanstående endast gäller på vardagar. I ottan på söndagen förväntas vi likt skiftarbetarna i LKAB:s gruvor vara pigga och raska samt med ett leende ta emot sömndruckna korister och få dem att sjunga på toppen av sin förmåga.
4. Luciatåget i barnens skola. Jag har ännu inte sett mina egna barn lussa på dagis eller i skolan, eftersom jag alltid är upptagen av Luciatåg med andras barn. Lösningen har på senare år blivit att äldste sonen sjunger i gosskören och alltså lussar tillsammans med mig.
3 Konsertnerver. Ledsen, alla yngre kollegor: Det blir inte bättre med åren. Det enda som blir bättre är att koristerna i ren själbevarelsedrift så småningom lär sig att inte tilltala sin körledare mindre än tre timmar före konsert.
2. Vareviga söndagsmorgon 8:30-9:25. Kyrkomusikern tittar skräckslaget på sin smartphone: När kommer samtalen och e-breven: "Jag är sjuk (gärna kombinerat med hostande i telefonsvararen så att det tydligt framgår hur sjuk vederbörande är), var på fest i går och missade sista tåget hem, har försovit mig, har glömt att berätta att vi har rest till mormor i Korpilombolo..."
1. Budgetrapport i december. Mitt i högsäsongen för oss som jobbar inom den koncern som uppfann julen: då vi drömmer om sex timmars sömn per natt, en ledig dag per tvåveckorsperiod och att barnen ska känna igen oss när vi ses i mellandagarna, är vi ålagda att leverera en budgetrapport som stämmer på kronan. Uppgiften är komplett omöjlig då vi under december tar in ca 50% av årets intäkter. Eftersom jag gärna vill ha jobbet kvar efter nyår, sliter jag mitt hår och försöker få siffrorna att gå ihop, samtidigt som jag genomför repetitioner och konserter med ungefär samma intervall som Uppsalapendeln.

Jag har ställt min egen diagnos.

2011-11-04T22:30:00.019+01:00

Emotionell inkontinens=Det man tänker måste ut ur munnen med detsamma.

Det träffsäkra uttrycket fann jag i deckaren Frukta inte av Anne Holt. Jag har själv en släng av åkomman, för att inte säga ett kroniskt tillstånd.

Min emotionella inkontinens har kostat mig en hel del. Sedan barnsben har jag fått lära mig att alltid tala sanning och att stå för vad jag tycker. Att åtminstone då och då hålla sanningar och åsikter för mig själv är bara så svårt. Särskilt som jag faktiskt tycker om att höra andras tankar, ventiklera mina egna, få mothugg och tänka igenom en gång till vad jag egentligen tycker och anser.

Vad jag lär mina egna ungar? Att tala sanning förstås. Och att stå för vad de tycker. Vad skulle man annars lära dem? Fast jag hoppas att de blir bättre än jag på att hålla klaffen, vilket det mesta faktiskt tyder på. De arma barnen har tack och lov också en far att brås på.

Finns doktorn?

2011-10-14T21:05:00.002+02:00

Frågan förefaller mig lika befogad som "Finns tomten?" Då menar jag sådana doktorer som botar sjuka människor. Jag har nämligen drabbats av misstanken att samtliga Uppsalas läkare sitter på universitetssjukhuset med näsorna i provrör och forskar, i hopp om att få Nobelpriset.

I dag gjorde jag ett andra försök att få ett läkarbesök. Jag ringde till exakt rätt ställe på exakt rätt klockslag efter insidertips från säker källa. Svaret blev detsamma som förra gången:
-Ring i morgon om det inte har blivit bättre.

Det påminner mig om när jag i somras skulle flyga från Buenos Aires till Trelew i Patagonien efter ett vulkanutbrott i Chile två månader tidigare. Varje dag fick vi beskedet:
-Flygplatsen öppnar i morgon.
Efter ha åkt 20 timmar i buss fick vi veta att flygbolaget hade gett samma besked varje dag i två månaders tid. Jag vet faktiskt inte om inrikesflygen ännu har börjat gå.

Förlåt alla läkare, det är klart att det inte er ert fel. Det är regeringens. Eller kanske Juholts. Han verkar skum.

Sjukvården var i varje fall bättre förr.

2011-10-12T20:08:00.005+02:00

Jag ringde min husläkare, eller rättare sagt till tidsbokningen. Doktorn vill inte träffa mig. Han kanske är rädd för att bli smittad, vad vet jag?
Eftersom jag verkligen inte kan prata sedan i söndags kväll, tyckte jag att det kunde räcka med lite väsande i telefonluren för att sköterskan skulle förstå min belägenhet. Hon börjar då läsa upp följande:
-Viska inte. Tala. (Jag kan varken göra det ena eller andra)
-Ropa inte. (Finns inte på kartan.)
-Vistas inte i rökiga miljöer. (Hur skulle jag orka ta mig till en sådan?)
-Drick varma och kalla drycker. (Gärna, om jag orkar gå nerför trappan till köket.)

Jag tyckte inte det var värt ansträngningen att försöka få ur mig att jag uppfattade denna lärdom under sju års eftergymnasiala musikstudier, varav fem på Kungliga musikaliska akademien. Däremot lyckades jag fråga om jag skulle få någon medicin ifall jag ändå kunde få träffa en läkare.
-Ja, du kan ju få starkare hostmediciner och sedan är det ju inte ovanligt att det utvecklas bakteriella infektioner ur det virus som du uppenbarligen har. (Jag tolkar det sista som att den bannlysta antibiotikan kanske ändå skulle kunna hjälpa mig.)

-Kan jag få en läkartid?
Då redogjorde sköterskan för ett antal symptom som jag måste ha för att få komma till doktorn. Vid det här laget hostade jag oavbrutet av ansträngningen av att försöka prata, men lyckades få ur mig att jag redan har samtliga symptom som hon räknat upp. Människan svarade:
-Ring i morgon om det inte är bättre.

Att det på den sjunde sjukdomsdagen ännu inte är bättre hade jag redan förklarat och nu fick jag inte fram ett enda ljud till. Istället för "Tack så mycket för hjälpen. Hej då" blev det bara en flåsning.

Jag misstänker att Uppsala läns landsting har en dold agenda: Man måste helt enkelt ringa två gånger för att få komma på läkarbesök.

Det är inte så stor idé att tycka något, men man kan konstatera att det var bättre förr.

Änglavakt

2011-10-11T21:34:00.003+02:00

i kväll fick jag erfara att det finns omvända nära-döden-upplevelser. Jag var en hårsmån från att köra på en människa i en hastighet av 70 km/h. Det var mörkt, helljuset var avstängt eftersom jag hade en bil framför mig. Östunavägen är både högt trafikerad och ganska smal så man håller långt ut mot vägrenen. På bara några meters avstånd får jag plötsligt syn på en människa: svartklädd, utan reflex och gående på höger sida, fast ganska långt in på vägen. Jag gjorde en gir och människan klarade livhanken, utan marginal.

Jag gick igenom en hel del kval efteråt, när jag insåg hur nära det var att gångaren fått sätta livet till och jag för resten av livet fått bära bördan att ha kört ihjäl en människa. För att inte tala om de tre barn som satt i min bil. Just nu är jag mest arg på den person som utsatt sig själv och oss för en sådan risk. Vad hjälper det att man har noll promille i blodet och håller hastigheten när andra beter sig så i trafiken?

Jamma

2011-10-10T14:09:00.000+02:00

Ordet vabba (vårda sjukt barn) är sedan en tid ett verb. Det finns ännu inte i SAOL, men det är nog en tidsfråga. Kompisen Elina har även infört verbet jabba, dvs åka som en skottspole mellan hemmet och jobbet för att laga mat till sjuka barn samtidigt som man försöker hålla ställningarna på jobbet. Jobba och vabba, alltså. En verklighet när man verkligen inte kan stanna hemma från arbetet, oavsett vad andra påstår.

Jag har sällan möjlighet att vamma (vårda sjuk mig). Men i dag och i går jammar jag, alltså jobbar och vårdar sjuk mig. Ironin i dubbelbetydelsen av ordet jamma är uppenbar.

Så i kväll ska jag genomföra en repetition i total avsaknad av röst. Det har hänt förut. Och det behöver inte betyda att repetitionen blir sämre. Mera sång och mindre snack är aldrig fel.

Fast sängen vore inte heller fel. Dessvärre inget alternativ.

Förtidspension?

2011-10-09T21:05:00.001+02:00

I skrivande stund pågår ett program på svt1 där Lill Babs, Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson/Elisabet Andreassen (jag vet inte vem av dem) medverkar. Det hela är i mitt tycke oerhört patetiskt.

Jag inser att ålderskillnaden mellan mig och dem är marginell.

Djävulens tonsteg

2011-10-07T14:06:00.001+02:00

Jag fick den här boken i gåva av författaren. Den handlar om hur en gossopran blir brutalt mördad i trappan till läktaren i Västerås domkyrka. Som dedikation har författaren skrivit:

Margareta, nog vill man slå ihjäl tröga gossopraner ibland?

Uttalandet får givetvis helt stå för honom. Själv tänker jag aldrig tanken innann gossarna nått målbrottet.

Sound pollution

2011-09-30T23:32:00.003+02:00

Det är dags för ännu ett inlägg i min ständigt pågående kamp mot ljudföroreningen. I kväll är jag inkastare på flick- och gosskörens disco. Under hela kvällen har ljudvolymen inte varit i närheten av vad den brukar vara på de skoldiscon som jag har bevistat. Inte ens jag tycker att ljudvolymen är plågsam.

Ingen av ungdomarna har bett om att höja volymen.
Alla har sett ut att ha väldigt roligt hela kvällen.

http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/09/pianopedagog-ja-discokille-nej.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/09/kurage.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/12/ar-jag-en-dinosaurie-som-tycker-sa-har_02.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2010_06_01_archive.html

Jag har just tagit ett beslut.

2011-09-09T12:35:00.002+02:00

Alldeles nyss författade jag (hemma på min lediga dag ett brev till goss- och flickkören om morgondagens kulturnatt. Plötsligt kom jag till insikt om att jag en gång för alla måste ta reda på om man ska skriva i morgon eller imorgon. Jag har velat länge i frågan. Spontant skulle jag skriva idag och i morgon, men det är naturligtvis helt inkonsekvent. Det är olikt mig att inte kolla upp en språkfråga som jag är osäker på, eftersom jag normalt gör mitt bästa för att åtminstone i skrift uttrycka mig korrekt. Men nu skulle det alltså ske. Jag googlade och tyckte att Falkblick språkvård verkade vara en pålitlig källa. Jag bestämde mig för att lita på att hänvisningen till språkrådet är korrekt.

http://www.falkblick.se/2009/05/i-morgon-eller-imorgon.html.
Språkrådet rekommenderar alltså i dag, i kväll, i morgon osv. Jag ansluter mig härmed till denna nya vana.

För övrigt tycker jag att Falkblick språkvård verkar vara en intressant blogg som jag nog kommer att följa.

Men följdfrågan blir: Igår eller i går? Det känns inte självklart att vara konsekvent.

Vad heter det egentligen, undrar dirigent och humanist.

2011-08-25T21:59:00.002+02:00

Eftersom jag arbetar på måndagskvällar såg jag inte första avsnittet av den nya dokusåpan "Maestro". Men efter att i bilradion på väg till jobbet igår morse ha hört Siv Wennberg såga programmet och skälla ut alla medverkande, blev äkta hälften och jag nyfikna och sökte upp programmet på SVT Play. Hör radioinslaget här, 20:43 in i programmet. Sivan Divans svada är nog den mest uppfriskande start på dagen jag någonsin haft. När en Wagnersångerska av världsklass är ursinnig, då skälver luften! Om att hon dessutom på eget initiativ ringer till "Ring P1" har jag bara en sak att säga: RESPEKT!

Nåväl, vi tittade på en del av avsnittet. Av vad adepterna yttrade förstod jag att någon har talat om för dem att ordet dirigera ska uttalas uttalas med tonlöst g [-gé], alltså till skillnad från tonande [-∫é]. Jag uttalar själv ibland ordet tonlöst. Jag tror att jag gör det därför man har ett behov av att förenkla ord som man ofta använder. Men det är ju helt felaktigt att påstå att det ska uttalas så. Enligt uttalsreglerna uttalas g tonande före mjuka vokaler. Korrekt uttal torde alltså vara [diri∫éra]. Framför hårda vokaler uttalas g tonlöst. Ordet garage innehåller exempel på båda. SAOL godkänner både tonande och tonlöst uttal av dirigera.

Huruvida "Maestro" är lyteskomik, artister som bjuder på sig själva eller bara kändisar som behöver den typen av TV-underhållning för att förbli kända har jag ingen färdig åsikt om. Svår fråga. Men jag tror och hoppas att det kommer att framgå att det inte är en enkel sak att leda en kör eller orkester. Eller som en person sa till mig en gång:

-Dirigera? Det verkar enkelt. Det är väl bara att stå framför kören och hålla takten.

Sommaren då allt hände.

2011-08-18T22:22:00.000+02:00

Och då tänker jag varken på Norge, London eller börsmarknaden. Utan på vår lille store son med världens största och varmaste hjärta, som ger oss så mycket glädje och en hel del oro.

Har lärt sig cykla,

har lärt sig simma,

har börjat spela piano.

Fick en vuxensäng istället för barnsängen.

Några frågor till C-G.

2011-08-17T23:50:00.000+02:00

http://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/aretsaktuellahandelser/kronprinsessparetvantarbarnthecrownprincesscoupleisexpectingachild.5.70e7de59130bc8da54e80002321.html
Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel har den stora glädjen att meddela att de väntar barn.
Födseln beräknas till mars 2012. Den blivande modern mår bra.
Under hösten 2011 förväntas inga större förändringar i Kronprinsessparets program.

Their Royal Highnesses The Crown Princess Victoria and Prince Daniel are happy to announce that The Crown Princess is expecting their first child.
The birth is expected to take place in March of 2012. No changes in the schedule of The Crown Princess´s public engagements are planned during the fall of 2011.

Jag är uppriktigt nyfiken på hur hovet resonerade när de översatte ovanstående nyhet till engelska. Jag drar slutsatsen att hovet förutsätter:

-att den engelsktalande delen av världen inte kan svälja det faktum att det är två föräldrar och inte modern allena som väntar ett barn.
-att samma del av världen högaktningsfullt skiter i huruvida den blivande modern mår bra eller inte. Hon har en uppgift att utföra, punkt.

Den mest intressanta frågan av alla är ju ändå hur bebisen så småningom ska transporteras genom kyrkgången fram till dopfunten. Då Victoria inte anses vara kapabel att själv promenera nämnda sträcka, utan förväntas hålla ett stadigt grepp om sin makes arm, så kan ju ingen av dem bära barnet.
De kanske kan ta barnvagnen?

Än är sommarlovet inte riktigt slut.

2011-08-14T16:05:00.000+02:00

De sista lediga dagarna tillbringas i hängmattan som Jakob önskade sig i födelsedagspresent. Den brasilianska familjehängmattan som jag hittade när jag sökte på olika modeller är vävd av massor med trådar och har plats och hållbarhet för åtminstone två vuxna och två barn.

Jag njuter av den svenska sommarvärmen (!) Jodå, efter nästan tre veckor inte alltför långt från sydpolen, känns den svenska sommaren närmast tropisk.

Världen krymper. Men Abisko är världens centrum.

2011-08-13T21:33:00.001+02:00

Igår satt jag på flyget från Frankfurt bredvid ett ungt och trevligt par på väg till Abisko på bröllopsresa. De var väldigt intresserade då jag berättade om skidåkning i Riksgränsen, Hemavan och Kittelfjäll. De hade en tysk-svensk kompis som just hade guidat en stor tysk grupp i Abisko och som lovat att hjälpa dem tillrätta på Kungsleden nu när den stora gruppen åkt hem.

Idag skrev en av mina två tyska facebookvänner att hon just kommit hem från en underbar vecka i Abisko.

Tyskland har 82,6 miljoner invånare.

Mina två tyska fb-vänner är också ett lustigt sammanträffande. Jag har lärt känna dem i helt olika sammanhang. Den ena är en dirigentkollega och den andra är präst. För en tid sedan insåg samtliga att vi alla tre är vänner med varandra på fb. Det visade sig att prästen nyligen har döpt kollegans dotter.

Känner ändå mest tacksamhet.

2011-07-22T19:32:00.002+02:00

Släktingarna välbehållna och oskadda, om än chockade i Oslo.
Lillebror vid liv och välbehållen, om än skakad på Lycksele lasarett.
Svärmor hemma hos den Gud hon trodde på, om än avliden.

Men det blev lite mycket på en gång. Tårarna flödar idag.

Stava rätt.

2011-07-22T13:11:00.004+02:00

Jag misstänker att jag i förhållande till min egen ålder har världens lägsta medelålder på mina facebookvänner. Genom goss- och flickkörerna har jag några vänner som går i andra klass. När så unga människor publicerar text blir det förstås lite tokigt ibland. Det är roligt och intressant att se hur de skriver. För en tid sedan skrev en av dem "Idag har jag namsta."

En åttaåring som har blivit tränad i att tänka efter, förstår att namnsdag är ett sammansatt ord som består av namn och dag. Det är då självklart hur ordet ska stavas. I annat fall väntar ett mödosamt och tråkigt utantillinlärande i jätteformat med att lära sig stava alla glosor.

Ibland tycker jag att skolan brister i att lära barnen att tänka efter.

Teckningen här intill hittade jag i den stora påse med färdiggjorda skolböcker och arbeten som Johan hade med hem från skolavslutningen. Han gjorde den i SET-undervisningen. Jag tycker att det är ett bra motto både för hur man ska förhålla sig gentemot kamrater och i sin inlärning.

Min tacksamhet över att våra barn får gå i S:ta Maria skola vet inga gränser.

Che Guevara, here I come.

2011-07-21T15:22:00.001+02:00

Om bara ett par dagar sätter vi sönerna på flyget upp till mormor och moster för att själva åka söderut. Äntligen ska en av mina drömresor bli av, jag har alltid velat komma till Sydamerika.

Den andra delen av resan, 9th world symposium on choral music, behöver jag inte ägna någon planering åt, sedan jag väl i början av april, efter otaliga försök lyckades registrera mig samt välja konserter och work shops. Tack till min arbetsgivare Uppsala domkyrkoförsamling som låter mig resa i tjänsten samt Uppsala kommuns kulturförvaltning och studieförbundet sensus som står för kostnaderna. Det ska bli väldigt spännande!

Semesterdelen har däremot vållat avsevärt huvudbry. Det visade sig vara i det närmaste omöjligt att hitta någon människa som varit i Argentina och kunde tipsa om något. Många har varit i Brasilien, Chile och Peru, men gällande Argentina fick vi ta till nya forskningsmetoder, som att överfalla bekantas bekanta och vilt främmande människor på internet med våra frågor. Så småningom klarnade det dock och nu vet vi ungefär vad vi ska göra under resans första del (som sker under semestertid och bekostas av oss själva, bara för att undvika eventuella missförstånd).

I början av augusti blir jag lämnad ensam kvar i Buenos Aires för att på helt egen hand ta mig till Puerto Madryn i Patagonien. Det känns lite läskigt. Då hoppas jag att Jakob och jag har dansat tango, ätit argentinska stekar, åkt den gamla trätunnelbanan och en massa annat i Buenos Aires. Stadens namn betyder ju ungefär frisk luft, återstår att se om det stämmer. Vi ska ta oss ut på Pampas och bo på en estancia några dagar. Om vi tycker att vi har sett nog av BA så blir det kanske också en båttur över Rio de la Plata till Uruguay.

Alldeles nyss då jag satt med kartan och visade barnen vart vi ska åka gick det upp för mig hur långt söderut jag ska. 1996 reste jag i Australien och var som längst söderut i Sidney, för övrigt på det fjärde världskörsymposiet. I min okunskap har jag tänkt att man -Antarktis undantaget- inte kommer längre söderut än så. Men nu insåg jag att Buenos Aires ligger på ungefär samma breddgrad och att Puerto Madryn är betydligt längre söderut, ungefär på 42:a breddgraden. Så det blir till att packa varma kläder.

Nästan tre veckor från barnen känns i det närmaste outhärdligt. Men deras pappa återvänder efter tio dagar och de kommer att ha det bra under tiden.
Jag kommer att ha det toppen. Don't cry for me. Men be gärna en bön, ni som känner att ni kan.

Laggas musicerande änglar.

2011-07-18T20:39:00.004+02:00

I min hemkyrka i Lagga finns den kanske äldsta avbildningen av en nyckelharpa. Såvitt jag vet är det också den enda nyckelharpspelande ängeln som finns.

-Det är väl klart att änglar spelar nyckelharpa, tänkte förmodligen den Albertus Pictorelev som 1498 målade kyrktaket.

Fin är den i alla fall, nyckelharpsängeln. Jag stannar alltid till en stund inför den när jag är i kyrkan. Ett vittne om svensk folktro.

Carl Milles ängel spelar däremot flöjt. Många tror felaktigt att Carl Milles föddes på Lidingö. Han föddes och växte upp på Örby gård i Lagga, en dryg kilometer från vårt hus. I samband med att hans mamma begravdes i Lagga kyrka skänkte han den ganska okända statyn som står väl synlig på Lagga kyrkogård.

Den tredje spelande ängeln i Lagga, Anders Bromander, slutar tråkigt nog snart sin tjänstgöring i Lagga kyrka. Vi är många som sörjer och saknar vår lysande organist och pianist samt önskar att det inte hade behövt ske.

Näsan ovanför vattenytan.

2011-07-15T16:04:00.003+02:00

13 grader i luften och 20 i vattnet. För den som har bestämt sig för att försöka ta silvermärket finns varken dåliga väder eller kläder. Här är det Johan som håller sig flytande i två minuter.

Ungefär så känner jag mig ibland under jobbintensiva perioder. Det kan vara en kamp att hålla näsan ovanför. Men nu är det semester och jag nöjer mig med att från bryggan betrakta alla simskolebarnen som kämpar. De blir så stolta och glada när de klarar sina märken.

Heder åt Marielunds simsällskap. Och pedagogpris åt den som kom på simmärkena. Vilken motivation de är! Skolan skulle kunna använda sig av systemet. Bronsmärket i svenska när du läst alla Harry Potterböcker till exempel. Sedan skulle man ha ett bra underlag för en nationellt rättvis betygsättning.

Själv skulle jag nöja mig med exempelvis nobelpriset för att jag kom på idén.

Min pappa och jag

2011-07-13T22:17:00.015+02:00

Jag besökte Norsjö kyrka i början av sommaren. Jag hade tur och träffade på kantor Eva som satt och övade på orgeln. Förutom att vi hade en trevlig pratstund så släppte hon in mig i sakristian så att jag fick se porträttet av pappa. Idag är det 14 år sedan han dog.

På pappas begravning varken spelade eller sjöng jag. Strax innan hade jag bestämt mig för att inte mera göra det på nära anhörigas begravningar. För man gör det på bekostnad av sitt eget deltagande. Man blir tvungen att skärma av för att klara uppgiften och efteråt vet man knappt om man har varit med eller inte.

Under det senaste året har båda mina svärföräldrar gått bort och vid båda tillfällen tog jag beslutet att i alla fall sjunga, eftersom ingen annan i släkten musicerar. Jag kunde bidra med något och det kändes bra.

Men vad märkligt det är att inse att man snart tillhör den äldsta generationen.

Kalas

2011-07-12T00:29:00.000+02:00

Johan och Lammin, båda nio år gamla.

Familjen har firat, med tårta och allt. Först och främst en bortglömd dopdag. Vi brukar inte glömma dopdagar, tvärtom är vi mycket noggranna med dem, men i år inföll Johans dopdag bara två dagar före svärmors begravning för drygt en vecka sedan och försvann.

Inte minst barnen är angelägna om att dopdagarna firas, för bådas favoritgosedjur är doppresenter och har således födelsedag på deras dopdagar.

Vi firade också ett taget simborgarmärke och en som efter mycket möda och stort besvär, äntligen har lärt sig att cykla.

Tyst för mig själv firade jag att minstingen alldeles självmant vill spela piano med mig, men det vågar jag inte knysta om, för då slutar han säkert.

Semesterprojekt

2011-07-10T00:18:00.001+02:00

Före

Efter

Jakobs gamla byrå som stått i garaget i ett par år, fick en makeover och är nu placerad i Johans rum.

För min del kom en gammal fördom på skam. Efter att ha kört planslip i någon timme var jag helt slut i armarna. Slipmaskinen orkade jag inte ens hålla, det fick Jakob göra.

Jag ska aldrig mera påstå att motocross inte kräver kondition och styrka.

Du skall icke vara en morsa åt dina gosskorister.

2011-07-03T19:24:00.005+02:00

Så lyder gosskörledarnas första budord. Ändå måste jag tillstå att den stolthet jag känner då mina söner har tagit nya simmärken, spelat piano på farmors begravningssamkväm eller i ett halvår på egen hand rest i Oceanien, på flera sätt påminner om känslan då UDG-gossar och -herrar röner framgångar.

Till vänster ses Johannes Tenstam från Uppsala domkyrkas gosskör efter att ha tagit emot en graverad stämgaffel och tilldelats titeln "Årets svenska gossopran 2011".

Idag hade Uppsala gossensemble sin första konsert. De fyra killarna satt i de två främsta leden då jag 2003 tillträdde som gosskörens dirigent. Sedan dess har jag

David Edström, Erik Nyström, Dennis Astorsdotter, David Pettersson.

följt dem vareviga vecka, genom gossröststadiet, målbrottet och in i herrstämman. Om 10-11 år kommer deras manröster att vara färdigutvecklade, men redan nu är de en riktigt bra manskvartett!

Likt en stolt mor satt jag i publiken och försökte hålla tårarna tillbaka.

Sommarlovsbarn ska ha skrapsår,

2011-07-02T20:14:00.000+02:00

men någon måtta får det vara. Bilden som togs före omplåstring vågar jag inte ens publicera.

En rejäl vurpa på cykeln på väg till badet. Stort tack till familjen Wass-Hast som lånade ut dusch och bistod med plåster och tejp. Turligt nog råkade en sjukvårdsutbildad moster dyka upp i rätt ögonblick.

Nu ligger gossen i badkaret med tända ljus i kandelaber och lyssnar på Bach, Mozart och Brahms alltmedan smutsen i såren förhoppningsvis löses upp.

Hopp

2011-06-23T13:06:00.002+02:00

Nioårig son trallar på Hallelujakören. Det har han gjort alltsedan gosskörfestivalen i Rättvik för drygt en månad sedan. Kanske gör ytterligare ungefär 200 pojkar i Sverige samma sak? Lillebror, sex år sjunger med.

Jag börjar tro på fred på jorden

Böcker som slukar en bokslukare.

2011-06-20T22:02:00.003+02:00

En gosskorist försåg mig under bussresan till Rättvik med några boktips åt Johan, i och för sig två år yngre än koristen i fråga. När jag kom tillbaka till Uppsala gick jag till biblioteket och lånade Bläckhjärta av Cornelia Funke. En fantasyroman om Meggie, dotter till en bokbindare. När Johan börjar med nya böcker som är på gränsen till för svåra för honom brukar vi i början, för att han ska komma igång, varva med att jag läser högt, han läser högt och att han läser tyst. Så här säger bokbindaren till sin dotter:

"Varje bok borde börja med ett försättsblad. Helst med ett mörkt: mörkrött, mörkblått, för var bok ett som passar ihop med pärmen. När man slår upp en bok, är det som på teatern: först är där ridån. Du drar den åt sidan och föreställningen börjar."

En mycket vacker liknelse.

Ingen av oss hade reflekterat över ifall Bläckhjärta hade ett försättsblad eller inte men nu blev vi förstås nyfikna. Mycket riktigt, ett mörkrött som harmonierade med omslaget. Johan vände blad med en dramatisk rörelse och utbrast teatraliskt:
-Och nu börjar boken!
Sedan fastnade han vid teckningen på titelsidan (författaren har själv illustrerat boken) och sa:
-Titta mamma, man slukas av boken. Jag har inte riktigt slukats ännu, bara blivit lite uppäten.

Sanningen om spöket på Eda lägergård.

2011-06-19T20:02:00.003+02:00

Första semesterhelgen ägnades åt föreningsliv. Förutom de två föreningar där jag är kolllektivansluten, nämligen Uppsala domkyrkas flickkör och Uppsala domkyrkas gosskör, så är vi i vår familj med i tre föreningar: Uppsala slalomklubb, Lagga-Långhundra BK och Eda lägergårdsförening. I de två första är barnen aktiva, i den andra är maken dessutom fotbollstränare och i den tredje är han styrelsemedlem. I helgen var det lägergårdsföreningen vi ägnade oss åt. Öppet hus på lägergården med visning av naturskolan och loppis. På kvällen pub för föreningens medlemmar i lägergården som är belägen in the middle of nowhere. Lagga-/Edaborna kommer så gott som mangrant då min man krögaren fixar en pub och ger hustrun en snabblektion i restauratörskap. Det är bara att plocka fram sin förhoppningsvis medfödda sociala begåvning och ställa sig i baren. En jättetrevlig kväll. Som tack för insatsen fick vi bo kvar i lägergården över natten. Vi kan meddela alla som oroligt undrade, att ryktena om spöken i stora huset fullständigt är gripna ur luften. I varje fall sov vi för djupt för att vakna av deras besök.

Laggagubben däremot- honom tror jag mera på.

Stora gratismatdagen

2011-06-01T21:18:00.002+02:00

Har idag ätit mig igenom tre bufféer.

En annan förträfflighet med att vara dirigent för Uppsala domkyrkas gosskör och Uppsala domkyrkas flickkör är förmånen att få uppleva studentsången framföras
-rent,
-fyrstämmigt,
-i en vettig tonart.

Hurra!

Lite annars

2011-06-01T08:54:00.000+02:00

När 9A från Norsjö centralskola avgångsår 1981 hade 10-årsjubileum var det mest snack om vilken bil och vilken villa man hade köpt och hur bra man hade lyckats. Om man liksom jag varken hade börjat tjäna några pengar eller fått barn ännu och dessutom bodde i lägenhet i Stockholm, så var man lite annars.

När vi hade 20-årsjubileum var vi nyskilda och stukade av livet. Då pratade vi med varandra och många fina möten uppstod. Det var en riktigt trevlig kväll.

På fredag är det 30-årsjubileum. Man undrar förstås hur det blir den här gången. Sannolikt har några blivit mor-eller farföräldrar medan en annan fortfarande springer på utvecklingssamtal.

Iskallt

2011-05-31T00:01:00.001+02:00

Jag var på Fryshuset en förmiddag i förra veckan. Det hade jag verkligen inte tid med, men man bestämmer inte alltid (snarare inte så ofta) över sin egen tid. Dessutom var det ett väldigt intressant besök. Bäst var att höra nye VD:n Johan Oljeqvist som höll ett rätt så allmänt föredrag om ungdomar och skolan. Om detta har jag många åsikter och det hade varit roligt att få samtala vidare om det. Just nu lämnar jag ämnet därhän. Återkommer kanske.

Arbetskamrater

Vi fick också möta Fryshuskyrkan med den svenskyrkliga prästen och imamen som båda är anställda av Sofia församling. Förutom att det faktiskt var riktigt häftigt att möta dem live, så var det förstås väldigt intressant att höra om deras gemensamma arbete.

Huruvida det var rätt eller fel av Sofia församling att anställa en imam, har jag ingen klar uppfattning om. Att samarbetet fyller en viktig funktion är ju självklart. Ett mera naturligt alternativ hade kanske varit att Fryshuset hade anställt både imamen och prästen. Det är ju faktiskt lite komplicerat att förklara hur det kommer sig att en katolik inte kan få arbete i Svenska kyrkan, fast en muslim kan.

Men vad jag verkligen inte begriper är att det både inom kristenheten och Islam finns så ofantligt många trångsynta människor som inte förstår värdet av verksamheten och som därtill levererar mängder av hot och hatiska reaktioner till dem båda.
Den som är trygg i sin egen tro inte ser andras tro som en fara.
Läs om Fryshuskyrkan.

Utantillkunnandets ädla konst.

2011-05-29T21:56:00.006+02:00

Både goss- och flickkören får ständigt beröm för sin utantillsång. Senast igår var det lilla flickkören som sjöng 18 sånger med kluriga texter av Lennart Hellsing utan stöd av några noter. Gosskören har nyligen framfört ett avancerat konsertprogram med bland annat Haydn: Insanae et vanae curae, Finzi: God is gone up och Geilo: Laudate pueri.

Ständigt får jag samma fråga: -Hur gör du?

Svaret är att jag inte gör någonting. Vi sjunger på ett antal olika språk, bland annat latin från åtta års ålder. Att lära in text och musik utantill är inget vi ägnar någon särskild tid åt. Tvärtom tvingar jag de yngre sångarna att använda noterna mycket längre än de själva vill, för att de ska lära sig att läsa noter. Det är först i ung vuxen ålder som en del börjar klaga över att inte få ha noter. Om ni vill veta vad jag tror om det, så är det att man har fått en föreställning att det är en aning amatörmässigt att sjunga utantill. Fin musik sjungs med noter.

Det här är inte musik. Det här är ett papper. Musiken har du inom dig.

Det är naturligtvis struntprat. Tvärtom är det bara fruktansvärt rutinerade körsångare, sådana det finns ett fåtal av i Sverige, som klarar av att samtidigt hantera noter och kontakt med dirigent. De som dessutom klarar av kontakten med publiken är ännu färre.
Nej, det finns saker i körarbetet som är betydligt svårare än utantillinlärning.

Jag talar ständigt om för mina korister, att vad de kan utantill, kan ingen ta ifrån dem. Man vet aldrig i vilken situation man kan komma att hamna, då man inte har tillgång till vare sig böcker eller noter. Mina körsångare har hört historien om min pappa så många gånger att de numera himlar med ögonen för att jag inte ska dra den en gång till.

Min bestefar Johan Juul var en förgrundsfigur i norska hjemmefronten. Han fick faktiskt norske kungens bragdmedalj strax efter andra världskriget. Han fanns med på Gestapos dödslista men klarade sig mirakulöst från likvidering.

De historier som min far och hans två bröder har berättat har jag inte alltid begripit, för de har varit så färgade av smärta och onda upplevelser. Åtmnstone har jag upplevt det så, jag vet inte vad mina syskon, fetter och kusiner tycker. Men en historia minns jag bättre än någon annan: Pappa och hans studentkamrater greps på universitetet i Oslo och fördes till arbetsläger. De fick ingenting med sig och vardagen innebar hunger, löss och hårt arbete. Far har flera gånger berättat att fångarna för att stå ut, tillsammans sjöng de psalmer de fått lära sig utantill i skolan, för det var det enda de kunde utantill och några böcker hade de inte. Pappa sa till mig att lära mig så mycket jag någonsin kan utantill och det försöker jag också göra.

En av de lärare jag minns med särskild respekt är min latinlärare på gymnasiet. Hon fick oss att lära oss latinska dikter utantill: Helt utan egentligt värde, vilket hon själv påpekade, men ändå en skatt. Den här kan jag till exempel 27 år senare fortfarande:

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus,
rumoresque senum severiorum
omnes unius aestimemus assis!
Soles occidere et redire possunt;
nobis, cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.
da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum;
dein, cum milia multa fecerimus,
conturbabimus illa, ne sciamus,
aut ne quis malus invidere possit
cum tantum sciat esse basiorum.

Värdelöst kunnande? Nej, det skulle jag nog inte säga.

Tingeling!

2011-05-28T07:35:00.004+02:00

Efter att ha sett både Disneyversionen av Peter Pan och Steven Spielbergs långfilm Hook ville Johan läsa boken. Curlingmamman ilade iväg till biblioteket, överväldigad av nioåringens litteraturintresse. Boken är skriven under förra seklets första år och jag märkte att Johan tyckte att språket var lite gammaldags. För att hjälpa honom komma igång (vilket han också strax gjorde och nu läser själv) läste jag början av kapitlen högt för honom innan han fick fortsätta på egen hand. Det var ungefär i det skedet som min entusiasm dämpades något:

"Det var en flicka som hette Tingeling, utsökt klädd i ett flikigt blad, med en djup, fyrkantig urringning som lät hennes figur komma till sin rätt. Hon hade en smula anlag för att bli fyllig."

Eller:

"...fast den fortfarande var litet skrynklig.
-Jag borde kanske ha strukit den, sa Lena fundersamt, men som alla pojkar brydde sig inte Peter om hur han såg ut..."

HELA BOKEN ÄR LIKADAN!

En smula genusmedvetande räcker för att bli kallsvettig av det! Jag tog ett djupt andetag och inledde ett samtal om könsroller med sonen. Och det gick ju bra. Han tog själv upp tråden från vårt samtal vid middagsbordet, då han hade snappat upp något om att vuxna förr i tiden inte trodde att barn begrep så mycket. Och så drog han slutsatsen att man kanske också hade tokiga idéer om pojkar och flickor.

Dagens lärdom för min del är att man får vara tusan så aktiv och uppmärksam om man vill att barnen ska läsa klassiker.
Bibeln inräknad.

Världens sämsta mamma.

2011-05-25T23:41:00.000+02:00

Sonen har lärt sig sticka. En katt. Det ser ju alla.
Naturligtvis lyckas världens sämsta mamma häva ur sig:
-Vilken fin mus du har stickat, Johan!
(Till skillnad från sonens far kan jag åtminstone skilja på stickat och virkat.)

Gosskörnörd- jag?

2011-05-18T15:43:00.002+02:00

En gräsligt tidig måndagsmorgon tassade jag upp ur sängen, pussade på min sovande familj och tog mig till Arlanda för vidare färd mot London. Utan att förlora vare sig bagage, pass eller mig själv på Heathrow fortsatte jag med tåget till Norwich för att delta i den nordeuropeiska katedralkonferensen. Den var väldigt givande om än synnerligen akademiskt och prästerlig. I fyra dagar gick jag in i katedralens liv. Nyhetsrapportering fick vi genom de förböner som lästes vid morning prayer, mässa och evensong som firades varje dag. Bäst var förstås kontakten med gosskören, flickkören och deras dirigent David Lowe. Kanske kan det bli ett framtida samarbete.

Under konferensensens gång förvandlades Norwich Cathedral till en filminspelningsplats. Bänkarna lyftes ut, alla kristna symboler täcktes över och ersattes med standar, rustningar och annat som gjorde rummet till en medeltida kunglig matsal. Prästerna var påtagligt besvärade över att detta skedde mitt under pågående katedralkonferens och förklarade generat de får snuskigt mycket pengar för besväret. Det hoppas jag verkligen, för intrånget i det helgade rummet var tämligen stort. Och de behöver pengarna. Anglikanska kyrkan har helt andra ekonomiska ramar än den svenska. Mina två bestående intryck av dagarna i Norwich är:
1. Vad bra vi har det i Uppsala domkyrka, även med svenska mått mätt.
2. Vad bra de engelska katedralerna har det ur en musikalisk aspekt, med obegränsade möjligheter att repetera med koristerna och med en helt annan syn på vad barn kan prestera än vi har i Sverige.

Kanske ändå lite häftigare än Uppsala...

Med nya trevliga och värdefulla kontakter i bagaget drog jag efter konferensen vidare till Cambridge. Där fick jag besöka St John's college choir, kanske världens bästa gosskör. Det var helt klart resans musikaliska höjdpunkt att vara med på deras repetition och efterföljande evensong och att få träffa körens trevlige och skicklige dirigent, Andrew Nethsingha, som tyckte det var roligt att knyta kontakter med andra europeiska katedraler.

Våningen för flickleksaker på Hamley's. Blä!

På fredag kväll tog den privata delen av resan vid och jag tog tåget tillbaka till London, där jag inte ens hann fram till vår uppgjorda mötesplats innan jag sprang på Jakob i tunnelbanan! Helgen tillbringades med shopping, museibesök och pubrundor. Musikalen Billy Elliot var en positiv överraskning, absolut i en helt annan klass än någon annan musikal jag sett. Det gav ännu en dimension åt upplevelsen av alla duktiga engelska barn jag mötte under veckan, då de största rollerna spelas av barn. Fruktansvärt bra musikal som jag rekommenderar alla. Dock inte i första hand för Elton John's musik som är ganska medioker, utan för baletten, jazzdansen, skådespeleriet, humorn och allvaret. Genusmedvetandet var påtagligt och jämförelsen med leksaksvaruhuset Hamley's flick- respektive pojavdelning är oundviklig. (Jo, det är sant: När vi äntligen reste utan barnen så hamnade vi i alla fall på Hamley's, bara för att jag visste att det fanns toa där.)

Jakob åkte hem med ett tidigare flyg än jag och det sista jag gjorde var att knyta ihop veckan och gå på evensong i St Paul's cathedral med deras fantastiskt fina gosskör.

Resan avslutades med en bonus. När jag ställde mig i kö för att checka in, ropade en flygplatsanställd: -Anyone for Stockholm? Så tog de mig förbi kön, checkade in mig och frågade om jag ville åka med ett tidigare plan, ett som avgick 40 minuter senare. Självklart ville jag det och då hamnade jag i economy extra class, fick mat, vin och en massa benutrymme samt kom hem en hel timme tidigare än planerat!
En fantastisk vecka avslutades med att verkligheten överträffade dikten.

I morgon bär det av på nästa gossköräventyr: Gosskörfestival i Rättvik.

Tjuvlyssnat

2011-05-03T13:35:00.000+02:00

För många år sedan hörde jag ett avsnitt av radioprogrammet Karlavagnen där människor fick ringa in och berätta om vanor/ovanor/nojor. En man berättade att han varje kväll i fyrtio år räknade takbrädorna ovanför sängen och blev tokig på att det aldrig blev samma resultat. Han kunde inte somna utan att räkna först. Programledaren frågade om hans fru kände till detta och då insåg mannen att han inte hade berättat det för sin fru!

Min mamma kan vänta i veckor med att skriva ett brev bara för att det ska bli ett datum som är vackert att skriva överst upp, till exempel 11 12 13. Mitt ex berättade att han en gång i lumpen satt kvar i flera timmar i ett maskinrum bara för att få se en mätare slå om till ett nytt tusental.

En av mina ovanor är att jag är hopplös på att tjuvlyssna. På bussar, tåg och lunchrestauranger kan jag inte låta bli att lyssna på vad andra pratar om. Jag kan få lust att lägga mig i samtalet. Efteråt kan jag -ibland i dagar- fundera över vilka människorna var och fantisera om deras öden.

I restaurangvagnen på tåget upp till Riksgränsen lyssnade jag på en mamma som talade till sin dotter på ett mycket sätt. Dottern drack läsk och mamman sa:
-Jag hoppas att det där snart blir förbjudet.
Jag hajade till för jag tycker det verkar ganska radikalt att förbjuda läsk. Mamman fortsatte med att redogöra för vilka skador läsk åsamkar.
Själv hade hon ett glas rödvin framför sig.

Mera om ljud och oljud.

2011-05-01T22:33:00.000+02:00

Jag har en bekant som har som hobby att spela in ljud. Han håller till exempel reda på vilka flygplan som ska landa på närbelägna flygplatser. När det kommer något extra intressant så åker han dit för att spela in motorljudet. Han har spelat in åtta timmar vågskvalp på Hawai som han lyssnar på i sin enorma ljudanläggning. En gång var han på en körkonsert på Nybrokajen 11. Efteråt berättade han exalterat om hur fantastisk konserten varit. Mellan två körstycken hade han hört en ångbåt tuffa förbi utanför. Han hörde exakt vilken typ det var och han njöt.
-Och då började den jävla kören att sjunga!

Det finns många goda skäl att lyssna till den här utmärkta inspelningen av Mein Freund ist mein ur Wachet auf, ruft uns die Stimme av JS Bach. Men det jag tycker är allra häftigast och som jag alltid lyssnar särskilt efter, är biljudet som uppstår då de mekaniska orgeltangenterna slås an. Jag skulle beskriva det som en blandning av trä och luft. Visst är det snyggt!

Ring klocka, ring eller Klinga mina klockor

2011-04-27T22:22:00.004+02:00

Storan

Stoppa kyrkklockorna och kalla till gudstjänst via sms istället, föreslår den danska föreningen Vi Elsker Stilheden. En förening jag skulle kunna gå med i om det inte vore för detta utspel. Jag är mycket ljudkänslig, vilket nog är symptomatiskt för min yrkesgrupp. Dock tycker jag om vackra ljud och dit hör många kyrkklockor. Inte alla, ska påpekas, det finns kyrkor som har ganska ful klang på sina klockor, Oscarskyrkan i Stockholm till exempel. Det är knappast en slump att SVT under många nyårsnätter i rad visade Oscarskyrkans torn i bild men valde klockklangen från en annan kyrka.

Det finns många betydligt mer plågsamma ljud än rogivande kyrkklockklang, bland annat:
sms-pip från mobiltelefoner,
Pokémonlåten,
skriksång,
när flera personer spelar på samma piano utan att spela samma stycke,
gälla eller hesa röster tillhörande barn eller vuxna,
för att inte tala om knarriga röster,
dåligt språkbruk.

I somras försökte jag spela in Big Ben för att ha som ringsignal i min telefon, men trafikbullret omöjliggjorde det. Jag har också försökt använda Storan i Uppsala domkyrka, då var det mitt teknikkunnande som svek. Tills vidare får iPhones kyrkklockor duga.
Om man vill klaga på störande ljud, hur i allsin dar kan man komma att tänka på kyrkklockorna? Jag vill minnas att Robert Aschberg försökte få skadestånd från sin granne Norska kyrkan för den sakens skull redan för ett 20-tal år sedan. Han lyckades inte heller.

Läs här om Uppsala domkyrkas klockor och ringningar.

Bli stor

2011-04-26T22:10:00.001+02:00

Nioårige sonen har flera gånger under våren sagt att han skulle vilja få cykla iväg hemifrån på egen hand. Den som bor i ett lägenhets- eller villaområde där det finns cykelvägar och fartbegränsningen är 50 eller kanske 30 kilometer i timmen tycker troligen att han borde ha fått göra det för länge sedan. Sådan är nu inte tillvaron på landet. Om tillåten hastighet är 70 km/h på en landsväg så finns det alltför många dårar som kör betydligt snabbare.

Igår när vi hade kommit hem ville Johan hälsa på sin kompis Joel en kilometer bort och vi tänkte att det kunde vara ett lämpligt tillfälle att göra jungfrufärden. Efter löfte om att låna telefonen och ringa hem när han var framme, följde jag honom ner till landsvägen. Då kom det:
-Mamma, det känns lite läskigt.

Men sedan fattade gossen mod och cyklade iväg. Jag tittade efter honom så långt jag kunde och strax ringde en stolt pojke och meddelade att allt gått bra.

Sverige är avlångt.

2011-04-25T21:34:00.001+02:00

Riksgränsen 24 april. 1370 km från Stockolm.

Lagga 25 april. 60 km från Stockholm.

Det skiljer ett dygn och 130 mil mellan bilderna. Båda dagarna var mycket njutningsfulla. Alla skidgrejor står kvar i hallen för vi började med att så i trädgården och sätta upp studsmattan istället för att packa upp. Och premiärgrillade och åt middag på altanen. Det kändes verkligen ganska konstigt.

Den senaste månaderna har jag hört så många som tycker att vintern varit lång, tung och jobbig. Jag har uppfattat att många verkligen känner det så. Men uppfatta är ju inte detsamma som att förstå. Själv tycker jag att vi fick en lång, vacker och härlig vinter. Och nu ser jag fram emot våren och sommaren.

Jag tror kanske att jag njuter av årstidernas växlingar mer än vad somliga andra gör.

Skidåkning i Riksgränsen, del 2.

2011-04-25T08:43:00.005+02:00

Lapporten fotograferad genom tågfönstret.

Muskeltrötta, solbrända och mycket nöjda bordade vi tåget för återresa söderut efter en vecka som bjudit på betydligt bättre väder än vad prognosen sagt.

På påskafton gav vi oss ut på tur mot Vassivagge, vilket betyder Soldalen. Ett jättefint spår med något så ovanligt som skoterförbud. Utan att ge uttryck för någon åsikt om skoterkörning i fjällvärlden (vilket är svårt att göra på ett välgrundat sätt, då det finns många aspekter att ta ställning till) så är det inte alltför osakligt att påstå dels att skotrar luktar skit, dels att de för ett sjutusans oväsen på fjället. Det är inte några enstaka fordon vi talar om, ofta är ett 50-tal snöskotrar samlade på samma ställe.

Lyxinrättning ovanför trädgränsen, där inga buskar
finns att gömma sig bakom. Lägg märke
till tvättrummet.

Nå, det blev en lugn, skön och solig dag på kalfjället. Jag är lycklig över att Karl pinnade med hela milen runt. Pojken som jag alltid är lite orolig för, eftersom han i förhållande till sin försigkomne storebror och sina jämnåriga ofta uppfattas som sen i sin utveckling. Johan åkte sin första mil på skidor för två år sedan och var ju då faktiskt ett halvår äldre än Karl är nu. Jag är stolt och imponerad när han så stadigt tar sig utför riktigt branta opistade sluttningar. Mitt lilla, ilskna, duktiga barn.

När vinterns sista skiddag är avklarad är mina känslor alltid dubbla. Lite ledsamt att skidsäsongen är över och samtidigt härligt att det är vår och snart sommar. Om bara två veckor åker jag till Norwich på nordeuropeisk katedralkonferens, sedan till Cambridge för besök i St John’s college choir och avslutningsvis en ledig helg i London med Jakob. Sedan väntar gosskörfestival i Rättvik innan det blir ännu en tur norrut för klassfest med min gamla grundskoleklass som 30-årsjubilerar. Sommaren avslutas med två och en halv vecka i Argentina.

Jag ska nog stå ut tills jag får ta fram skidorna igen.

Skidåkning i Riksgränsen, del 1.

2011-04-19T20:39:00.004+02:00

Här i Katterjåkk är täckningen inte alltid den bästa. Man får gå ut ur huset på sidan som vetter mot Riksgränsen för att få uppkoppling. Nätet växlar godtyckligt mellan svenska och norska Telenor så det gäller att koppla upp sig vid rätt tillfälle för att inte bli ruinerad.

Det var en syn för gudarna när familjen Raab med sju par skidor, lika många pjäxor samt hjälmar, ryggskydd och andra väsentligheter lastades in på Lapplandspilen. En närmare 19 timmar lång och mycket trevlig tågresa väntade. Efter middag och god nattsömn vidtog frukost och de riktigt fina delarna av resan. Jag blir alltid nostalgisk när jag passerar Dundret och Gällivare. På avstånd syns den utgrävda gruvan i Malmberget där jag tillbringade en hel del barndomstid i mammas föräldrahem.

Stationshuset i Nattavaara. Ungefär fem kvadratmeter stort.

Tågperrongen i Katterjåkk har samma egenhet som den i Märsta: den är för kort för tåget. Avstigande i Märsta uppmanas att gå fram i tåget ifall de sitter i någon av de två sista vagnarna. I Katterjåkk är det inte lika bråttom så tåget stannar två gånger istället och alla passagerare kan kliva av.

Första dagen stormade det på fjället och vi fick nöja oss med turåkning i dalen. Idag såg det ut så här och allt är förlåtet. Mitt projekt att bli en lika duktig friåkare som Jakob börjar te sig alltmer ändlöst. Men jag blir faktiskt bättre och bättre. Tur är det för sönerna börjar bli riktigt säkra i lössnön. Även sexåringen hänger med i offpisten. Då och då åker man in i Norge utan att riktigt ha koll på i vilket land man befinner sig. För varje år har vi allt roligare tillsammans på skidorna. Hoppas nu bara att de gamlas kroppar håller ett tag till. Min onda häl fungerar förvånande bra, tack vare den suveräna tejpningen jag har fått lära mig att göra.

Mycket nöjd Johan med läraren Jon efter sin två timmar långa privatlektion i hopp som han fått i nioårspresent.

Det blir härligt med vår när vi återvänder hem. Men först vill jag har ytterligare några dagar av vinter och Sveriges bästa skidåkning.

Lite privatliv, tack!

2011-04-13T12:01:00.000+02:00

Jag jar just varit på ett möte där en av deltagarna var en yrkespolitiker. Mötet var dock ett helt opolitiskt och vederbörande deltog med anledning av ett fritidsengagemang, alltså helt privat. Likafullt blev personen omedelbart presenterad med politisk färg och roll samt vid ett par tillfällen tilltalad i egenskap av politiker.

Nog för att jag är van vid att bli ställd till svars för alla möjliga kyrkliga samfunds förehavanden, men jag blev riktigt irriterad. Kan inte en person som engagerar sig ideellt i en politiskt oberoende sammanhang slippa att omedelbart bli placerad i ett fack?

Ibland är människor så trångsynta. Inte jag, förstås...

Presentförpackning

2011-04-12T22:09:00.002+02:00

Så här tjusigt förpackade sjukgymnasten min fot i idrottstejp idag. Och faktiskt smärtar det inte alls under hälen när jag går med tejpen. Däremot värker resten av foten för den är stenhårt tejpad.

Den snälle sjukgymnasten sa till min lättnad inte ett ord om att jag måste vila nästa vecka när vi åker till Riksgränsen. Ja, jag berättade att vi ska dit och åka skidor. Hans enda order var att låta bli löpning och långa promenader och istället ägna våren och sommaren åt cykling och simning samt att använda fula skor. Det känns som ett relativt överkomligt offer.

Jag vill än en gång förtydliga att hälsporre alltså inte som jag trodde är ett efternamn, utan en åkomma.

Inget ont som inte har något gott med sig.

2011-04-08T21:35:00.000+02:00

Barnen är i alla fall nöjda med att mor har järnbrist, för blodpudding är nästan den bästa mat de vet.

Lika barn leka bäst

2011-04-08T16:54:00.002+02:00

Karl och hans bästis David. Två lockiga lintottar som säkrast återfinns i byggrummet på fritids. Så här uppspelta var de inför att ensamma åka buss till Uppsala där Jakob kvitterade ut dem. Just nu sitter de på Filmstaden och ser filmen Rio.
Utan sina äldre syskon.

Om man skulle ta och känna efter lite?

2011-04-07T11:43:00.003+02:00

Knallade iväg till husläkarmottagningen igår eftersom jag har blött ur vänstra näsborren flera gånger i veckan sedan i mitten av november. Det blev remiss till öron,näsa, hals.
-Blir du inte trött av allt blödande? frågade läkaren. Jag tycker att du ser lite hängig ut. Ska vi ta ett blodprov?

Alldeles nyss ringde läkaren och meddelade med allvarlig stämma att jag har kraftig järnbrist och lågt blodvärde, dock inte lika katastrofalt som järnbristen. Ordagrant så sa hon! Jag blev beordrad att omedelbart gå till apoteket och hämta ut de järntabletter hon redan hade skrivit ut åt mig.

Trött har jag varit varenda dag de senaste tio åren. Trötthet är liksom inte ett adekvat begrepp för en mer än heltidsarbetande småbarnsmamma. Fast när jag tänker efter så är det kanske lite konstigt att jag har haft så extremt svårt att komma upp ur sängen de senaste veckorna, trots att det är april och fullt dagsljus när väckarklockan ringer.

Kanske dags att börja ta floskeln om att lyssna på sin kropp på allvar.
Nu ska jag gå till apoteket. Om jag orkar. Bäst att känna efter.

Ibland kan örat behöva en hjälp på traven.

2011-04-05T10:34:00.000+02:00

I söndags framfördes Matteuspassionen i Uppsala domkyrka. Diskantröster ur goss- och flickkören samt Rätta takter sjöng koralmelodin i början och var med i första delens sista sats. En inte alltför svår uppgift, om man bortser från svårigheten att höras på alla platser i domkyrkan, vilket knappast låter sig göras, då orgelläktaren för tillfället saknar golv och är avstängd. Svårt är det också att handskas med de långa avstånden i vår rikshelgedom och de förseningar som därför kan uppstå. Jag dirigerade efter monitor, vilket är mycket läskigt, men det gick bra. För ett mellanstadiebarn är den största utmaningen att uttala ordet geschlachtet.

Hela andra delen fick jag sitta ner och lyssna tillsammans med de ca 20 gossar och flickor som trots att konserten var 3½ timme lång, kvällen blev sen och det var skoldag dagen därpå, valde att stanna och lyssna efter paus. Det gläder mig mycket att så många ville göra det. Publiken var andäktig. Matteuspassionen är ju så stark. Lidandehistorien kommer helt nära inpå och Bachs symbolmättade musik gör det enkelt att följa med i handlingen. Jag hade helst önskat tystnad efter de 3½ timmarna, bara fått resa mig och gå. Men visst förstår jag att publiken ville visa sin uppskattning med applåder.

Dagen innan konserten fick jag dåligt samvete för att jag inte lärt körbarnen någonting om Matteuspassionen. Hur skulle vi ha hunnit med det, konserten var en av fyra parallella produktioner. Inspirerad av en körmamma som själv var med i vuxenkören (läs om Jennys idé här), satte jag mig kvällen före konserten och skrev en lyssnarguide till del 1 som diskantkören fick läsa då de inte själva sjöng. Jag fick god hjälp av Jenny som kom med några förslag på vad jag skulle ta med. Jo, det tog hela kvällen i anspråk, men barnen hade stor glädje av bladet som de noggrant följde och försökte göra uppgifterna.

Kollegor som ska göra Matteuspassionen får gärna använda bladet, eller vuxna som vill lyssna med sina barn, eller kanske själva. Det gick som sagt rätt snabbt att sammanställa guiden och till nästa gång får jag väl bearbeta den. Kanske innehåller den något sakfel. Tips och synpunkter mottages tacksamt.
Här finner du lyssnarguiden.

Men hallå, högskoleverket!

2011-04-04T00:48:00.003+02:00

Jag tänkte skriva om kvällens Matteuspassion, men jag behöver smälta den någon dag. Matteuspassionen är så gripande, att ingen kan gå vare sig religiöst eller musikaliskt oberörd därifrån. Jag återkommer i ämnet.

Istället ägnade jag mig åt högskoleprovets ordförståelsedel, och blev ganska häpen. Jag hade inte väntat mig att finna både sakfel och felaktig svenska. Men det gjorde jag:

Fråga 5. Vad betyder ordet fjording?

Vagnstyp
Fjälltopp
Hästras
Fjording betyder varken vagnstyp, fjälltopp eller hästras. Det är en hästras, vilket ju är en helt annan sak.

Fråga 13. Vad betyder ordet aria?

Lyrisk dikt
Solosång
Psalmmelodi
En aria är inte en solosång. En aria är per definition en expressiv melodi, inte sällan skriven för en sångare och med en text. Men en aria kan lika lika gärna vara skriven för ett melodiinstrument eller orkester. Ett känt exempel är Air av JS Bach.

Fråga 17. Vad betyder ordet kanonisation?

Bibelstudium
Lagsamling
Helgonförklaring
Nu är jag möjligen ute på hal is. Kanonisation är enligt SAOL korrekt svenska, men jag har aldrig hört det användas. I svenska språket används ordet kanonisering*). Fast vad spelar det för roll, då den protenstantiska kyrkan inte ägnar sig åt helgonförklaring. (Dessutom gällde inte frågan vilket ord som oftast används, utan vad ordet betyder. Jag tycker bara att valet av form är märkligt.)

*) Här hade jag före genomläsning råkat skriva kaninisering. Det tyckte jag var i sammanhanget så roligt, att jag övervägde att låta det stå kvar.

Stackars barn

2011-04-01T22:41:00.005+02:00

Johan deltog i en tävling på nickelodeon.se. Efter att ha svarat rätt på frågan I vilket land ligger Rio de Janeiro? tog han sig an den kreativa uppgiften:
Vart skulle du åka om du kunde flyga och varför? Johan svarade:
Till Spanien. Jag får aldrig vara i vermen. Vi åker alltid till hemavan.

Men där har han fel, för om två veckor åker vi till Riksgränsen.

RING OCH RÖSTA FRAM VINNAREN! Skellefteå 0910, Luleå 0920.

2011-03-29T13:22:00.002+02:00

Hockey är roligt, tycker jag. En riktig vintersport med hårda tag där filmning bestraffas med utvisning de få få gånger det förekommer. Fast bäst av sju matcher är verkligen lite överdrivet. I årets SM-slutspel är två lag från norra Norrland i semifinal. Det är bra att lag som fostrar unga spelare på naturisar, med engagerade ideella tränare, kan hävda sig mot lag som har råd att köpa in spelare för dyra pengar.

Det finns förstås en och annan problemställning inom hockeyn: Aggressivt beteende upphöjs lätt till förebild och försvaras med "stridens hetta" och så vidare. Det är verkligen inte OK. Men om man jämför SM-slutspelet med den andra stora folkfest som är aktuell just nu, nämligen melodifestivalen, så föredrar jag verkligen den värdegrund och människosyn som hockeyn står för. För att inte tala om tävlingsformen. Alla tycker att fel låt vann, men vad väntar man sig när man låter amatörer, dvs svenska folket vara jury?

Det vore något för SM-slutspelet: Vem tycker du ska vinna? Ring och rösta!

Här vill jag leva och här vill jag dö.

2011-03-28T12:36:00.000+02:00

Carl Milles lämnade sin hembygd Lagga för Stockholm.
Ängeln skänkte han till Lagga kyrka i samband med
moderns begravning.

Vimsigheten tilltar. Hela söndagen och halva måndagen letade jag efter min plånbok. För en stund sedan fann jag den på SAAB:ens motorhuv, där den hade legat sedan i lördags kväll, alltså ungefär i 42 timmar. Jag la den där medan jag lyfte Johans cykel från bilen till cykelförrådet. Om detta hade skett i stan så hade plånboken förmodligen varit försvunnen efter 42 minuter.

Att bo på landet har förstås både fördelar och nackdelar. Efter 19 trivsamma år i Stockholm, varav 16 i innerstaden, är jag dock nöjd med stadslivet och kan inte ens tänka mig att bo i Uppsala, som annars är en utmärkt trevlig stad att arbeta och tillbringa en hel del tid i. Kanske ändrar jag mig, men jag tror inte att jag någonsin mera vill bo i tätort. Om jag kommer att dö i Lagga vet jag inte, rubriken till trots. Jag tror snarare att Jakob och jag bosätter oss på fjället när vi blivit pensionärer, om vi nu får leva tills dess.

Earth hour- hyckleri eller samhällsengagemang?

2011-03-27T18:05:00.002+02:00

Unga, friska ögon kan läsa även i skenet av stearinljus.

Earth hour engagerar fler och fler. Och irriterar några, som tycker att det är hyckleri och ett spel för gallerierna. Delvis har de rätt. Många större institutioner -min egen arbetsplats inkluderad- måste ha personal på plats för att stänga av de tidsstyrda belysningarna, helt enkelt därför att förbipasserande människor blir upprörda när det lyser.

Men jag tror ändå på symbolvärdet. Det är viktigt att manifestera och skapa medvetenhet. Och jordtimmen är ett enkelt och pedagogiskt hjälpmedel för att lära våra yngsta samhällsmedborgare att tänka på miljön. För övrigt bör den som ännu inte har prövat, omedelbart leka kurragömma i ett mörklagt hus. Hur kul som helst. Sedan kan man mysa framför brasan och stearinljusen.

Gosskörledare kräver: Kriminalisera målbrottsligheten!

2011-03-22T20:33:00.002+01:00

Det finns dock metoder för att förhindra målbrottet.

Det händer varje månad: en gossopran kan inte längre vara sopran och blir alt. Eller en gossalt lämnar för evigt sin gossetid och blir målbrottare, för att så småningom infinna sig i tenor-, bas- eller kontratenorstämman. Det är lika sorgligt varje gång, för jag har följt många av pojkarna sedan de som åttaåringar kom till gosskören. Pojkar med spröda och vingliga röster som på några få år har utvecklats till oerhört rutinerade sångare som sjunger de svåraste sopranpartier.

Gossar beundrar herrar och herrarna bär sitt ansvar med stolthet. De har själva börjat i gosskören som åttaringar och minns mycket väl hur de såg upp till de äldre. Jag har hört dem säga "Jag har fått så mycket av gosskören och nu vill jag ge något tillbaka" eller "När jag var gosse, beundrade jag herrarna och nu vill jag vara en god förebild att se upp till". Många stannar 15 år eller mer i gosskören. Den som tycker att gossar och herrar är otidsenliga uttryck göre sig icke besvär att försäka ändra på den saken. Gosskorister håller stenhårt på begreppen.

Även om det finns en längtan att bli som herrarna, så är det omvälvande för en gosse att förlora sin ljusa vackra röst, som har burit honom och gett honom så mycket uppmärksamhet. En duktig gossopran blir upphöjd på ett sätt som en sjungande flicka aldrig blir. Skälen är två: Det är mycket ovanligare med sjungande pojkar och gossopranens karriär är kort. Att gå från gossopran till baryton är ett steg från upphöjdhet till anonymitet. Inte sällan kämpar pojken emot målbrottet och man får som körledare hjälpa honom att hitta sin mansröst.

Körledaren blir av med sin kanske mest rutinerade alt som omöjligt hinner lära in alla tenorstämmor till konserten om några veckor. Eller sopransolisten som verkligen inte kommer att klara sitt solo. Visst har man ett tjog nya förmågor på lager, men det tar tid att lära upp dem till att bli lika bra som en tolvårig gossopran som strax ska in i målbrottet. Precis när de är som bäst så är det redan över.

Om gossrösten och målbrottet föreläser jag så och då. Den som är intresserad kan läsa här: http://www.unt.se/halsa/tidigare-pubertet-tystar-skoumlnsaringngen-257202.aspx

En äldre kollega som lärt mig mycket av det jag kan om gosskör, salig Kurt Romberg sa en gång till en flerhundrahövdad gosskör:
-Det finaste man kan vara är gossopran. Det näst finaste är kontratenor. Sedan vågar jag inte fortsätta.

Det vågar inte jag heller.

Hälsporre är inte ett efternamn.

2011-03-18T23:44:00.001+01:00

Vanitas vanitatum.

Nej, jag vet: Jag har varken cancer, har brutit bäckenet eller ska gå igenom en ansträngande bukfettopereration för att ta några exempel i min närhet. Jag har bara hälsporre. Men det gör ont och tvingar mig att förändra mitt fysiska betende på ett sätt som jag starkt ogillar. Farväl löpning. Tack och lov går det bra att åka skidor. Till sommaren är det cykling och simning som gäller. Långpromenader är inte att tänka på.

Här är min nya kollektion:

Nya konsertskorna är faktiskt både snygga OCH uthärdliga.

Vad hälsporren beror på vet jag inte riktigt, jag uppfyller samtliga tre riskfaktorer som jag läst om: Har högt fotvalv, har tränat mycket och gått i dåliga skor. Till exempel bedrog snålheten visheten genom att jag väntade alldeles för länge med att byta ut de förra utslitna joggingskorna. Så länge att jag nu inte tycks ha användning för de nya.

För någon månad sedan visste jag inte ens vad hälsporre var för något. Med stigande ålder tvingas man dock till flera smärtsamma kunskaper och insikter.

Hälsporre är en sjukdom. Inte ett efternamn.

Säsongens pistvakttjänstgöring i Sunnerstamassivet.

2011-03-12T17:07:00.003+01:00

Jag är inte bara körledare, jag är slalommorsa också. Som medlem i Uppsala slalomklubb får man sköta liften ett par gånger per vinter. Familjen Raab är förstås snabbt framme och skriver upp sig sent på säsongen. It's a hard work.

Jag undrar om det finns någon mer slalombacke där man kan hitta en cykel med kärra parkerad mot klubbhuset.

Nä nu j...

2011-03-08T09:33:00.002+01:00

Jag nyttjar nästan aldrig svordomar och definitivt inte i skrift. Men nu är det nära.

I bilen hörde jag nyss på P1 morgon om hur Andrey och hans bror gripits i Stockholm, hållits i förvar på tre olika platser i Sverige under 12 dagar och sedan avvisats till Bulgarien. Anledning: De hade musicerat på gatan med öppna instrumentlådor. BARA.

Gränspolisen i Stockholm anser att gatumusicerande är likställt med tiggeri!

– De har tiggt. Instrumentet är ett verktyg för att få ihop mer pengar. Det är bara ett verktyg för tiggeri, istället för den vädjande blicken, säger Ingemo Melin Olsson på stockholmspolisen.

En människa på flykt som försöker försörja sig på det han behärskar.
Så jag är väl också en tiggare för vi brukar ofta ta upp kollekt i samband med våra avgiftsfria konserter.
Nej, visst ja: Jag är inte romer. Jag är svensk. Det förändrar saken. Det ger mig mig en större rätt att trampa mark på den här delen av jorden.

Läs artikeln och hör programmet här.

I fädernas spår

2011-03-03T12:45:00.002+01:00

Idag för nio år sedan satt jag tidigt på morgonen i TV-rummet på Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning med en nyfödd gosse i famnen och såg de första vasaloppsåkarna ge sig iväg. Jag var själv anmäld men fick alltså förhinder att starta...

Det var ett mycket efterlängtat barn som jag hade fått vänta på i många år. Sitt namn fick han efter sin far och flera tidigare släktingar, samt efter sin morfars far. Så född på vasaloppsdagen han är, är han idag en mycket god skidåkare. Han sjunger i gosskören och spelar piano. Och så är han en omtänksam och godhjärtad pojke som värnar om miljö och rättvisa. I morgon är det kalas för klassen och han har bett dem att inte ha med presenter utan istället ta med en slant till det barnhem i Nairobi som hans moster snart ska besöka.

Grattis på födelsedagen, älskade Johan Jakob! Här sitter jag med tårar i ögonen och skriver precis en sådan skryttext om min son som jag egentligen försöker avhålla mig från.

Höger och vänster

2011-02-27T14:31:00.007+01:00

har jag alltid haft svårt att skilja på. Det är visst en kvinnlig åkomma. Även politiskt slås jag av hur ointressant höger-vänsterindelningen ofta är.

Jag är oerhört tacksam över barnens nya skola. De lär sig så mycket och de får vistas i en trygg och vänlig miljö byggd på goda värdegrunder. Skolan är en friskola, vilket jag aldrig har varit någon särskild förespråkare för. Men jag står mig själv och mina barn närmast och när kommunen inte lyckas hålla en acceptabel kunskapsnivå så tycker jag det är självklart att flytta barnen någonstans där de får en god undervisning. Det handlar ju om något mycket avgörande för deras framtid och då kan inte principer om ideologier få styra valet. De är mig fullkomligt likgiltiga.

Jag är inte så insatt, men jag tror att det var en högeridé att lägga ansvaret för skolan på kommunerna, istället för staten. Det finns säkert utmärkta kommunala skolor, likväl som det finns usla privata skolor, men man kan konstatera att det saknas en lägstanivågaranti. Som förälder har man helt enkelt ingen "sämre-än-så-här-blir-det-inte-gräns" att förhålla sig till. Möjligen skulle en statlig skola kunna garantera en lägsta kvalitetsnivå.

Skolgårdens utformning, kamratskapen, fritidsverksamheten osv är viktiga saker. Men kunskapsnivån i kärnämnena har för mig högsta prioritet. När man blir tvungen att göra ett aktivt val huruvida barnen ska vara kvar i den skola de per automatik har placerats i, blir allt annat sekundärt. Så valde vi och det blev väldigt bra för våra barn.

Inte undra på att jag aldrig har lagt mina valsedlar med någon som helst övertygelse.

S:ta Maria Alsike

Långa, korta, yttre och inre resor.

2011-02-26T00:42:00.003+01:00

Maken och jag har just bokat flygbiljetter till Argentina i slutet av sommaren. Tänk att jag äntligen ska få komma till Sydamerika som jag alltid har velat! Främst tack vare studieförbundet sensus ska jag delta i 9th world symposium on choral music i Puerto Madryn. Det blir det fjärde symposiet jag åker på. Veckan innan ska Jakob och jag resa runt i trakterna kring Buenos Aires. Sönerna är minst lika upphetsade som vi över att ensamma flyga till mormor och mina syskon.

Innan dess finns också några resor att se fram emot: Utförs- och turåkning i Riksgränsen i påsk, som sagt. I maj är vi några arbetskamrater som åker till Norwich Cathedral för att delta i den nordeuropeiska katedralkonferensen. Jag ser bland annat fram emot evensong med katedralens gosskör varje kväll. På väg tillbaka till London blir det stopp i Cambridge där jag har fått lov att besöka the choir of St John's College. Jättekul, för det är inte så enkelt att få komma dit. Väl åter i London ansluter Jakob och vi ska ha en gemensam helg där (utan barnen igen!).

Sedan hinner jag bara packa om och repetera med gosskören innan vi stuvar in oss i två bussar med destination gosskörfestivalen i Rättvik.

Lite längre fram i tiden planeras Englandsturné med flickkören och Tyskland-Frankriketurné med gosskören. Och så tänker jag försöka ta mig till Island på nordiskt kyrkomusiksymposium i september 2012. För övrigt hoppas jag att Luciatraditionen i Helsingfors fortsätter.

Den kontinent jag efter sommaren ännu inte har besökt är Afrika och det vill jag gärna göra. En inte alltför avancerad gissning är att det tionde världskörsymposiet 2014 förläggs till Sydafrika.

De inre resorna då? Tja, åldersresan börjar bli alltmer påtaglig. Föräldraskapet med dess olika dimensioner är också en resa. Karriärresan, hemvändarresan- det pågår rätt många inre resor. Till och med en liturgisk resa, men om den säger jag som Ingemar Stenmark:
-Hä gå int förklar för den som int begrip.

Sportlov på hemmaplan är underskattat,

2011-02-25T20:57:00.000+01:00

särskilt en vinter som den här. Eftersom vi förlägger våra skidveckor till norr- och västerbottensfjällen tycker vi att påsklovet passar bättre för skidresa än sportlovet. I år när påsken är så sen, åker vi till Riksgränsen.
Jag är förtjust i det gamla ordet vintersportlov. Jag minns att jag som barn gick både skid- och skridskoskola på lovet. Årets sportlov inledde jag i fredags med att åka det utmärkta elljusspåret i Knivsta innan jag hämtade hem barnen från skolan. Lördag-söndag genomfördes för femte året i rad skidresan till Kungsberget med fyra andra laggafamiljer. Vi åker upp på lördag morgon. Efter en dag i backen tar vi in på vandrarhem där vi lagar mat tillsammans och har en trevlig kväll. Efter ytterligare en skiddag bär det hemåt på söndag kväll.

Jag har varit delvis ledig under lovet och jobbat hemifrån, så barnen och jag har varit hemma. Det blev flera dagar i elljusspåret. Pojkarna är nu så stora att jag kan placera dem i varsitt lagom långt spår. Själv åker jag fram och tillbaka och kollar att de inte kommer vilse i någon spårkorsning. På så sätt får jag själv ett skapligt träningspass. Till min glädje börjar jag äntligen återfinna något av den goda skidteknik jag hade som ung. Längdåkning är en härlig motionsform, mer allsidig än någon annan träning (simning är nog också väldigt allsidigt), och skaderisken är minimal, jämfört med till exempel löpning.

Andra dagar blev det skridskor eller pulkaåkning. Onsdagen var veckans kallaste och skönaste dag. Vi klädde på oss massor av kläder och gav oss iväg till Kasby, Laggas lokala pulkabacke. Kullen är verkligen inte hög, men uppe på toppen gassade solen så att det var som att sitta på en fjälltopp. Jag tog av mössa, vantar och jacka och satt och solade medan Johan och Karl åkte pulka och lekte sjörövare.

Sportlovet kan också vara ett kulturlov. Jag hade tänkt ta med killarna till Stockholm och se terracottarmén, men missade att utställningen stängde i söndags. Det var retligt, för jag hade verkligen velat se den. Men Johan har övat dubbelt så mycket som vanligt på piano och gjort framsteg. Få se om vi kan få in något museibesök under helgen som återstår.

Och jag ser mycket fram emot påsken i Riksgränsen. Naturnära skidåkning i riktig vildmark. Där finns ingen elektrisk belysning i liftsystemet, eftersom de bara har öppet när solen lyser. Säsongen startade för en vecka sedan och pågår maj ut, plus midsommarhelgen.
Ingen har ännu kommit på den idiotiska tanken att spela musik i liften. Gud give att det aldrig må ske.

Kalla fötter

2011-02-22T20:50:00.006+01:00

När vintern kryper söderut ser sig olika instanser nödgade att utfärda varningar av olika slag. SMHI förser oss till exempel med tabeller som visar köldeffekten när kyla kombineras med vind. Varningarna är både rimliga och relevanta. För dem som däremot lever i de klimatzoner där varje vinter är sträng är det naturligtvis kunskap man har med sig med modersmjölken.

Men sunt förnuft kan väl ändå inte vara norrlänningarna förbehållet? Att många om vintern klär sig själva och sina barn åt skogen felaktigt, har jag konstaterat för länge sedan, utan att vara överläkare vid något universitetssjukhus. Nedanstående artikel återfinns i flera av dagens tidningar.

Skomodet inget för kalla fötter
När termometern visar flera minusgrader går grönländarna omkring med stora skor eller stövlar av sälskinn.
Vid samma kyliga temperatur promenerar många svenska ungdomar omkring med sneakers med en tunn gummisula.
-Det är helt förödande, säger Helge Brändström, överläkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Han är expert på köldskador och bekymrad över modet.
-Vi tycks ha tappat många rutiner om hur man klär sig rätt för att skydda kroppen mot kyla. Dagens skomode är förödande. Att gå omkring med gymnastikskor i snö och modd fungerar bara inte. När fötterna blir blöta så börjar man frysa. Ska man vara ute i kyla är bra vinterskor ett måste. Redan efter en halvtimme riskerar man annars att börja frysa och det går snabbt tills man tappar känseln i tårna.
-Har man väl kommit så långt har man varit ute för länge, konstaterar Helge Brändström.
När kroppen blir nedkyld värnar kroppens försvarssystem om de mest vitala delarna och stryper blodtillförseln till mindre "viktiga" delar som fötterna. Ett tecken på att denna funktion kommit igång är att man förlorar känseln i tårna.
-Om man får en köldskada i fötterna är risken stor för att man kommer att få livslånga besvär vid kyla, säger Helge Brändström.
TT

"Ett barn misslyckades jag med. Hon är läkare."

2011-02-21T10:50:00.005+01:00

Jag betraktar mig som musiker, inte som pedagog. Men jag är ju i tämligen stor utsträckning också pedagog . Min son sjunger i gosskör, med mig som dirigent. Han klarar det storartat, måste jag säga, fast det på intet sätt är optimalt. Under ett par perioder har jag dessutom försökt vara hans pianolärare. Totalt förkastligt! En riktigt usel idé.

Sonen har numera istället en lysande pianist och pedagog som pianolärare, som har uttalat följande om att musicera med sina egna barn:
-Jag har lyckats med två av mina barn, de blev musiker. Ett barn misslyckades jag med. Hon är läkare.

(Som framgår av bilden har sonen flera intressen än musik.)

Jag har närt en kommunist vid min barm!

2011-02-17T21:10:00.001+01:00

I morse hemma hos familjen Raab:
-Johan, vad önskar du dig i nioårspresent?
(Efter en stunds funderande:)
-Jag har nog allt jag behöver.

Detta är helt sanningsenligt återgivet och inte det minsta förskönat av modern.

I morgon är årets värsta dag.

2011-02-15T21:58:00.001+01:00

Jag gruvar mig för morgondagen då det är dags för den årliga synfältsundersökningen. Farbror ögondoktorn är en mycket vänlig man med det ovanliga namnet Eythor, men han plågar livet ur mig med sin starka lampa som han riktar rakt i pupillen. Det är hemskt, nästintill outhärdligt. Innan dess har jag fått något som ser ut som gul karamellfärg i ögonen och som gör att jag skrämmer slag på alla jag träffar under resten av dagen.

Sådana vidrigheter tvingas man uthärda om man har glaucomhereditet. Visst låter det tjusigt! Det betyder att jag har ärftliga anlag för grön starr och årligen bör göra en tryckmätning.

Dessutom är jag nästan säker på att jag drabbats av något ännu stiligare: hälsporre. Jag tycker att det låter som en högreståndssjukdom.

Det gäller att åldras med värdighet.

Dagens dikt

2011-02-10T23:05:00.003+01:00

Alla människor
kan inte vara änglar,
men nog vore det bra
om en del vore mindre jävliga.
Tonårsdikt av Kamilla Eriksson. Tonsatt av Karin Rehnqvist.
Framförd av bland annat Uppsala domkyrkas flickkör.

Sådant som min lilla hjärna inte kan begripa.

2011-02-08T15:30:00.001+01:00

Lyssna på på reportaget från Vilhelmina:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4336283

I Vilhelmina har flyktingarna ökat invånarantalet med 10 %. De har integrerats väl i samhället, barnen har skolkamrater, de vuxna har vänner. "Det finns inte så många människor här men de är väldigt snälla" säger tjetjenska Sofia. De vill bo kvar vid Volgsjön och Marsfjället. Svenskarna i Vilhelmina verkar genomgående vilja ha flyktingarna kvar, då de bidrar till så mycket. De är aktiva i föreningslivet som blivit mycket roligare och mer intressant tack vare kulturblandningen. Mataffärerna har fått större omsättning och ett bättre utbud sedan hänsyn tagits till flyktingarnas önskemål. Och så vidare.

Men migrationsverket vill slå ihop ett antal flyktingförläggningar till en stordriftsenhet i Skellefteå. Säkert ekonomiskt försvarbart.

Några andra argument än ekonomiska har jag mycket svårt att finna.

Sicut erat in principio

2011-02-07T15:32:00.002+01:00

"Bättre en räknesticka i skogen än tio humanister i handen."

Så stod det på en lapp som några gymnasienaturvetare från Anderstorp hade smugit sig in och satt upp på Kaplanskolan i Skellefteå på tidigt 80-tal. Detta var mycket glädjande ehuru det visade att naturvetare på den tiden både kände till svenska ordspråk och kunde göra en parafras.

Igår när jag nötte in ett Credo (mässans mest komplicerade sats både vad gäller text och musik, eftersom det är nya ord och därmed nya toner hela tiden) med flickkören, ställde jag frågan om ingen av flickorna läser latin. Då fick jag veta att latin inte ger några meritpoäng, dvs högskolebehörighet, såvida man inte läser mera än vad som är möjligt att hinna med under gymnasietiden.

Låt mig gissa att ämnen som ger meritpoäng är till exempel matte, fysik, kemi, data och företagsekonomi.
Humanioran är uppenbarligen ingen karriärväg. Jag blev så deppig att tjejerna sa till mig: "Kom igen, Maggan. Vi sjunger lite latin så känns det bättre".

Om du inte vet vad en räknesticka är så förstår du att episoden utspelade sig för väldigt länge sedan.

En helt vanlig torsdagsmorgon

2011-02-03T10:47:00.000+01:00

06:30. Jakob åker flygande Subaru nerför uppfarten till vårt hus. Han är millimeter (inte centimeter) från att köra på Cittran. Turligt nog kommer ingen bil på landsvägen.

07:25. Mor, söner och katt försöker till fots/tass ta sig ner för samma backe. Efter att ha ramlat ungefär fem gånger var ger vi upp och åker ner på rumpan istället.

07:56 har vi insett att inte heller skolbussen tar sig fram idag och sätter oss (efter att jag halkat upp och nerför backen en gång till för att hämta bilnycklarna) i bilen. Cittran kom inte uppför backen igår kväll så den står smidigt parkerat längst ner. Dock utan barnstolarna som finns i Subarun. Med en hastighet på 50 km/h kör jag 2 gånger 8 kilometer.

08:50 försöker jag än en gång parkera bilen nedanför backen. Bilen börjar glida och ställer sig på tvären framför grindöppningen. Jag kommer ingen vart.

Jag tar mig ytterligare en gång upp och ner för backen. Bara den som känner till vår uppfart begriper hur avancerat det är. Passar på att borsta tänderna och duscha i väntan på hjälp.

09:25 blir bilen utdragen på vägen av två bönder och en traktor. Jag kör nästan lika långsamt som tidigare 1 ½ mil till jobbet, dock i bris eftersom elsystemet precis hänger sig och sidorutan inte går att stänga. Det känns knappast ens som ett problem....

09:40 är Jakob en hårsmån från att bli påkörd av lastbil som inte går att få stopp på i en korsning.

Annars hände inget särskilt i morse.

Vare sig i norra Norrland eller någon annanstans har jag tidigare upplevt en så svår halka.

Citroën till salu. Obetydlig defekt på elsystemet...

Norrlandsdrömmar

2011-02-02T22:54:00.001+01:00

Just nu pågår temat Norrlandsdrömmar P1: s Tendens. Utflyttade norrlänningar berättar och jag sitter i bilen och ler igenkännande. Ikväll intervjuades professorn i ekonomisk historia vid Umeå universitet, Nils-Gustav Lundgren. Han fick i uppdrag av landstingen i Norrland att undersöka hur norrlänningar ser på sina liv. Han har gjort en enkätstudie och framställt ett lyckoindex. Bland annat kom han fram till att skellefte- och piteborna är de lyckligaste norrlänningarna. Man kanske borde flytta dit igen. Fast nej, om jag ska flytta norrut så håller jag mig borta från kusten. Fjällen får det bli.

Mitt liv i poesiform

2011-02-01T15:49:00.000+01:00

Jag vet faktiskt inte vem som har skrivit detta. Men snart kanske jag vet.

Allt jag inte vill veta om dig.

2011-01-30T22:01:00.002+01:00

Via face book har jag fullständig koll på vilka av mina 195 vänner vars barn har vinterkräksjuka, själva har pms, kokar te, dricker te samt är osams med sina syskon och exmakar. Inte särskilt intressant läsning och framför allt obegripligt att integriteten är så låg. Fast fenomenet har ju i åratal uppenbarat sig i diverse dokusåpor. Syns du så finns du.

Jag har kämpat fruktansvärt mycket med att komma fram till att mitt människovärde inte ligger i att vara duktig. När jag började i skolan var jag länge bäst i klassen. Min första ansträngning gjorde jag i sjunde klass när klassen utökades med elever från byarna, där det fanns några duktiga. I gymnasiet blev det plötsligt tufft och på musikhögskolan var man ju verkligen en medelmåtta. Det tog mig tre-fyra år i arbetslivet innan jag begrep varför jag alltid blev deprimerad en vecka efter att sommarlovet börjat och därmed körena slutat: På flera dagar hade ingen sagt till mig att jag var duktig!

Mitt arbetsliv präglas av att stå i centrum. Ingen som inte gillar det skulle välja mitt yrke. Jag får en hel del skit, det ska sägas, men jag får också mera beröm i mitt arbete än de allra flesta. Mina bästa perioder i livet har varit mina föräldraledigheter. Jag har verkligen trivts med att kliva åt sidan, låta en annan människa vara centrum, själv vara anonym och helt gå upp i att serva denna lilla människa.

Syns du så finns du. Just detta har aldrig varit ett behov för mig.

Den snurriga politiken

2011-01-25T22:06:00.000+01:00

Jag hörde Anders Björk på radio i morse. Han kallar sig "moderat classic". Säkert helt korrekt menade han att Moderaterna vuxit till ett stort parti på bekostnad av renlärigheten.
För knappt två månader sedan analyserade Mona Sahlin valresultatet och det stod helt klart att det inte längre finns någon socialdemokrati i Sverige.
Båda blocken har övergivit sina grundläggande ideologier och närmat sig mitten.

Min enkla slutsats blir att när Moderaterna tar ett steg till vänster så vinner de väljare. När Socialdemokraterna tar ett steg till höger så förlorar de väljare.

För övrigt verkar det inte finnas några socialdemokrater över huvud taget, då en gammal vänsterledare kommer på förslag som ny partiledare.

Sexåringens vintersolstånd

2011-01-16T12:19:00.000+01:00

En dag några veckor före jul vände det. Efter en mycket lång och särdeles intensiv trotsperiod fick vi tillbaka vår kerub.

Vår Herre har sannerligen varit generös med riktiga årstider ett tag.

2011-01-07T12:19:00.000+01:00

Snö är vackert.
Snöskottning är en underskattad motionsform.
Vi har en fyrhjulsdriven bil.

Att vädret är svenskarnas käraste samtalsämne är just nu uppenbart bland annat på face book. Vi har förstås olika preferenser, men:

Det är januari. Då ska det väl snöa? Vi måste ju hur som helst ta oss igenom den mörka perioden. Nog är det väl bra mycket enklare om snön lyser upp landskapet och vi dessutom kan ägna oss åt vintersport.
Vi är som sagt olika. Jag har bara uppriktigt svårt att förstå att man kan föredra lera och två plusgrader.

Snöröjningen skulle kunna utföras bättre, tycker förstås vi som är vana vid hur de norrländska kommunerna sköter vintervägarna. Men det är knappast rimligt att en mellansvensk kommun lägger så stora resurser och köper in de maskiner som de flesta år används så få dagar. Det är förmodligen billigare att låta folk stanna hemma från jobbet.

För resten har jag inte blivit hindrad eller anmärkningsvärt försenad av snön någon enda gång i vinter.

Är en smula genusmedvetande för mycket begärt av sporthandeln?

2011-01-05T16:47:00.000+01:00

Familjen Raab önskar gott nytt år!

2011-01-01T10:41:00.000+01:00

Tävling: Fulaste julpyntet

2010-12-31T17:30:00.000+01:00

Toppa den här om du kan!
Skicka ditt bidrag t ex via e-post eller fb.
Utmanaren finns i en stad i Lappland (det finns bara en).

En ambassad med känsla för kultur

2010-12-26T20:04:00.000+01:00

Sveriges ambassad i Helsingfors.

Har just klivit av årets längsta skift.

2010-12-25T16:29:00.000+01:00

Snart lastas vår nya Subba med make, barn och skidor, och sedan drar vi till

En vit jul

2010-12-23T11:28:00.003+01:00

Även i år pågår kampanjen med det fyndiga namnet. Om jag förstått rätt så ska man skriva under att man inte kommer att nyttja alkohol under julhelgen. I alla fall var det så något tidigare år.

Det är förfärligt om barn behöver bli rädda för sina föräldrar, får gå till sängs med kläderna på och oborstade tänder eller uppleva bråk och andra otrevligheter som kan bli följden av för stora mängder alkohol. Om det sker under julen är det klart att det förstör den högtid som varje barn ser så mycket fram emot.

Självklart kan man avstå, av solidaritet med dem som inte kan hantera alkohol. Fast om solidaritet är det verkliga skälet, bör man då rimligen också avstå från både julgodis, julklappar och sex. Missbruk av skilda slag leder som bekant till både sjukdomar, död, ekonomisk ruin och förnedring.

Den som vill leva helnyktert, äta biodynamiskt, välja bort konsumtionssamhället eller leva i celibat har min fulla förståelse och respekt. Man kan också välja lite av varje. Och den som ser att någon i ens närhet har svårt att hantera friheten har en medmänsklig plikt att slå larm och hjälpa till.

God jul, vare sig du dricker julöl, julmust eller lite av varje.

En kvinna ska veta sin plats.

2010-12-18T20:43:00.000+01:00

Jag ska inte koka knäck. Knäckkokning är inte för mig. Det finns andra som kan och jag kan köpa deras knäck.

Varför lär jag mig aldrig? Varför står jag här i år igen, ursinnig och med ännu ett kapitel till den enda kokbok jag någonsin kommer att skriva: "35 olika sätt att misslyckas med knäck"?

När ska jag sluta leka god husmor och inse att tillvaron kan få vara såsom sonen en gång beskrev för sin dagisfröken: "Hemma hos oss är det pappa som lagar maten. Mamma bara sjunger."

Nä, mina barn är inte hjärntvättade.

2010-12-11T19:56:00.001+01:00

Textbearbetaren

Staffan var en stalledräng,

stalledräng, stalledräng.

Han vattnade sina fålar fem,

hurra, hurra, hurraladerala.

Hejsan, låt oss lustiga vara.
En gång jul om året bara.

Sjung halleluja lite rullan lej.

Ett helt år till nästa tillfälle!

2010-12-08T10:11:00.001+01:00

I morgon är det dags för mitt årliga Helsingforsbesök. Tillsammans med en liten grupp ungdomar lussar jag på svenska ambassaden. Det brukar vara jätteroligt. Det är också årets enda tillfälle då jag tar på mig lucialinne. Notera att det sker utanför rikets gränser, då jag för övrigt anser att tanter över 30 inte ska hålla på med sådant.

Under de sex närmaste dagarna ska åtta konserter genomföras. Helt normalt för den här årstiden. Det är svårt att hinna med allt men jag är lugnare än någonsin, då vi numera är 1½ person som utför det arbete som jag tidigare gjort helt ensam. Kören är också lugnare och jag är gladare. Mest är jag innerligt tacksam över att jag har så lyhörda chefer. Jag vet att det är långifrån alla förunnat.

Produktutveckling

2010-11-29T21:48:00.000+01:00

OK, ni andra greppade säkert detta i slutet av 90-talet, men vårt pepparkaksmodulbygge av Mumindalen genomgick en revolutionerande förändring då vi fattade att man ska kavla ut degen på bakplåtspapper, trycka ut delarna, ta bort överflödsdegen och sätta in ugnen utan att försöka flytta över delarna från bakbord till plåt med hjälp av stekspade. Se så snyggt det blev.

Och se så lång den första meningen blev, i rena upphetsningen över innovationen!

Julinflation

2010-11-27T20:30:00.009+01:00

Att marknadskrafterna helst skulle vilja att julen började omedelbart efter Halloween är bekant. Man kan konstatera att begreppet jul har en generös definition även inom kultursektorn. Som anställd i den koncern som uppfann julen, noterar jag att det på sina håll redan i dagarna hålls julkonserter. Lite förvånande, eftersom det inte är jul.

Åtminstone i den församling där jag arbetar har vi adventskonserter i advent, Luciakonserter till Lucia och först därefter julkonserter. Vi är föralldel inte heller helt renläriga, men jag försöker att i varje fall inte sjunga så många julsånger på Luciakonserterna.

Det spelar förstås ingen större roll, men åtminstone jag hinner bli övermåttan mätt på julsånger utan att börja sjunga dem redan i slutet av november. Advent är ju faktiskt en egen högtid och Lucia har absolut inget med julen att göra. Luciadagen råkar bara infalla i december.

Behöver jag nämna att det inte förekommer tomtar och pepparkaksgubbar i de Luciatåg jag leder?

Hört idag på lågstadievisning i rikshelgedomen:

2010-11-19T21:11:00.007+01:00

Guiden:

-Det här är S:t Lars, S:t Erik och S:t Olof. Erik håller i ett svärd. Det är för att han blev halshuggen. Olof håller i en yxa. Han blev dödad av den i en strid.

Elev:

-Hur dog Lars då? Fick han en bok i huvudet?

Mina barn har inga Foppatofflor.

2010-11-11T21:13:00.000+01:00

Åtminstone till det kommer jag att vara oskyldig om sådär 25 år, när 2000-talisterna anklagar den förra generationen för att ha tvingat dem att bära de vidriga plastskorna. Något har vi lärt oss, vi 60-talister som växte upp med Vilse i pannkakan.

Skitbra bok

2010-11-09T18:56:00.001+01:00

Långa dagar på stranden och tidiga kvällar ger utrymme för läsning. Under veckan i Turkiet läste jag bland annat Ödets hav av Elisabet Nemert. Boken hamnar nog på min tio-i-topplista. Otroligt intressant läsning om 1300-talets Gotland, som drabbades först av pesten och sedan av dansk invation under ledning av Valdemar Atterdag. De som lyckades överleva båda kunde ändå inte vara säkra, eftersom man kunde bli dömd till döden för de mest märkliga förseelser- såvida man inte tillhörde överklassen förstås. Sådana kunde alltid köpa sig fria. Naturligtvis var det kvinnorna som hade det värst.

"Som man och kvinna skulle de dela säng, men den kroppsliga föreningen mellan makar fick endast ske med syfte att avla barn. På den punkten var kyrkan mycket tydlig. För att tillfredsställa sin lust, sin naturliga lust, skulle en man söka sig till en prostituerad istället för att besudla sin hustru. Kyrkan drev egna horhus..."
En våldtagen kvinna blev utslängd ur sitt hus, hon var en hora som hade frestat förövaren. Enda möjligheten för henne att överleva var att prostituera sig. Och så vidare. Jag grät, jag blev arg och jag kunde inte sluta läsa.

Boken gav också näring åt den irritation jag ännu inte kunnat släppa över en uppmärksammad brudöverlämning i samband med en vigsel i somras. Det blir så tydligt vilken kvinnohistoria som ligger bakom denna tradition, som oavsett vad en del tror, har förekommit även i Sverige. Dock inte på initiativ från den reformerade Svenska kyrkan, följande utspelar sig på katolsk tid:
"Fadern förde henne fram till Claus och prästen...Med ens kände hon sig både ensam och utlämnad. Nu fanns det absolut ingen återvändo, om några ögonblick skulle hon för all framtid vara knuten till denne man. Tills döden skiljde dem åt. Om inte Claus försköt henne, vill säga."

Den allmäna meningen om det med statsmedel bekostade bröllopet i juni tycktes vara att det var upp till brudparet att avgöra. Den allmäna opinionen är också för jämställdhet mellan könen och mot att kvinnliga präster diskrimineras. Underligt nog ser inte allmänheten sambandet mellan dessa saker.

I huvudpersonen, Aurora Ekens mun, läggs en parafras på de ord som Martin Luther King sade 600 år senare:
"Den största faran här på jorden är inte de onda människornas handlingar, ty de människorna är så försvinnande få till antalet. Nej, det största hotet är istället alla de så kallade goda människornas påfallande tystnad, deras underlåtenhet att stå upp för det de innerst inne vet är rätt. De godas väntan på att någon annan ska stå upp för och utföra det de själva borde göra. Men till det krävs mod."

Så sant.

Jag känner stor tacksamhet över och ödmjukhet inför vad dåtida och nutida kvinnokämpar har gjort för mig, och blir så förbannad över att desamma så ofta nedlåtande kallas för rödstrumpor. Utan deras arbete skulle det vara betydligt svårare att vara kvinna i Sverige.