Stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar.

Staffan var en stalledräng,

stalledräng, stalledräng.

Han vattnade sina fålar fem,

hurra, hurra, hurraladerala.

Hejsan, låt oss lustiga vara.
En gång jul om året bara.

Sjung halleluja lite rullan lej.

(Textbearbetning av min egen stjärngosse.)

http://www.expressen.se/kvp/skolan-infor-forbud-mot-tomtar-i-luciatag/
I Bromölla bestämde en skola att årets luciatåg skulle innehålla Lucia, tärnor och stjärngossar men inga tomtar och pepparkaksgubbar. Genast brakade förra årets rabalder loss och rasisterna skrek om PK och att invandrarna tar våra svenska traditioner ifrån oss.

I själva verket ville skolan ha ett traditionellt och ursprungligt luciatåg och där finns det faktiskt inte plats för tomtar och pepparkaksgubbar. För jul och Lucia är ju två olika högtider som inte har något med varandra att göra. Möjligen uttryckte sig skolan tokigt, ifall det stämmer att de använt formuleringen förbud mot tomtar och pepparkaksgubbar, men det kan precis lika gärna vara en journalistformulering. Det kanske var som på mina barns skola: en utrustningslista för flickor och en för pojkar (stjärngosselinne, vita strumpor, strut och stjärna). Ingen hade synpunkter, såvitt jag vet. Jag tillämpar samma informationsprincip i mina körer och har aldrig blivit ställd till svars för det.

Däremot hängdes jag med namn ut på sidor som exempelvis Avpixlat och fick ta emot ett antal hatbrev för exakt ett år sedan, efter SVT:s luciafirande med en mörk Lucia och två rappare. Så gott som alla inledde med "Jag är inte rasist" varefter de uttryckte synnerligen rasistiska åsikter.

I dag kom den första valreklamen i brevlådan. SD var inte oväntat först ut. Maken eldade upp broschyren innan jag hann ta ett foto, men ingen kan påstå att budskapet är annat än rasistiskt.

Här är en text, skriven år 2007 av en gosskörmamma. Den ingår varje år i programboken till stjärngossekonserten Goder afton, mitt herrskap! och beskriver väl stjärngossens självklara roll i luciatåget och hans historia som är betydligt äldre än Lucias. År 2013 känns texten mer aktuell än någonsin.

Stjärngossars och Staffans kväll

Den 13 december tänker vi alla på luciatåg med tärnor. Så vackert och vilken fin gammal tradition! Men är den så gammal? Och var finns stjärngossarna? Javisst, där någonstans, längst bak, får de vara med – litet på nåder i sina lätt löjliga strutar.

Nej, nu vänder vi på det hela! I kväll blir det stjärngossarnas och Staffans afton och Lucia med tärnor får stå tillbaka.

Lucianatten har av tradition betrak­tats som årets längsta natt, även om en nutida kalender visar annorlunda.

I äldre tiders lussefirande fanns rester av gamla hednariter och Lusse hade tydlig koppling till djävulen själv – Lucifer. Mot det mörka och onda försvarade sig människorna med ljus och upptåg i lussetåg, som ungdomar vandrade runt mellan gårdarna med.

Juldagen var den dag under julhelgen då man vilade från alla måsten. Inte ens ladugård eller fähus blev rengjorda. På annandag jul var det uppstigning i ottan. Det var den helige Stefanos (Staffans) dag. Han var den förste kristne marty­ren och kreaturs och hästars skydds­helgon. Varför Staffan kopplades till sina fålar fem är dock höljt i dunkel. I sägner sägs han ha varit Kung Herodes stalldräng.

På annandagen gick man alltså upp tidigt för att göra rent hos djuren. Hästarna skulle tas ut och vattnas, helst i en nordrinnande källa, som ingen annan nyttjat den dagen.

Man rengjorde inte alltid bara hemma på det egna bostället, utan gick ofta i grupper från gård till gård och rengjorde, för att sedan bjudas in och trakteras. Ofta var detta inledningen till ett frieri till dottern i gården.

På annandagen skedde också Staffansskedet – en kapplöpning med hästar – som i vissa delar av landet var omgiven av fest och sång. ”Han (Staffan) vattnar sina fålar fem...” med tydlig koppling till den hedniska vatt­ningsriten får nytt sammanhang under påverkan av så kallade stjärnspel: ”... för den ljusa stjärna”.

Vid trettondedagen – helga tre konungars dag – uppfördes under medeltiden legendspel i kyrkorna. Sko­lor och gillen tog över denna tradition i form av tre-konungar-spel eller stel­laspel (stella = stjärna). Stjärngossarnas skrud med strut och stjärna symboli­serar helga tre konungar. I takt med att skolor och gillen tog över spelen gled dessa och andra firanden i juletid allt mer in i varandra.

Djäknarna, eleverna, vid dåtidens så kallade latinskolor började sin djäknegång vid Lucia, då deras termin var slut. Den pågick sedan under hela julen fram till tjugondedagknut. Djäknevand­ringen var en vandring i stad och på landsbygd, då djäknarna samlade in medel för sin försörjning det komman­de året. Spelen och olika upptåg ingick i vandringen.

I stjärnspelen fanns ofta en yngling som bar vit klädnad och vingar (en föregångare till Lucia?). Hans vita klädsel skulle symbolisera Jesusbarnets linda.

Först vid denna tid börjar man ana att Lucias intåg är nära. Vid det laget har Staffan och stjärngossarna varit med länge.

Från latinskolorna övertogs seden att vandra runt av hantverksungdom och borgarungdom i städerna och där­efter av pigor och drängar på landet. Här återknöts till det gamla lussefiran­det. Upptågen och spelen var en god inkomstkälla för dessa grupper.

Så småningom träder Lucia fram (först belagt 1764 i Västergötland).

Från Västsverige sprids hon över hela Sverige och 1927 är enligt vissa källor året då det första officiella Luciatåget skedde, detta i Stockholm.

Ja, därmed var alltså Staffan och stjärngossarna satta litet på undantag men i kväll är det främst deras afton.

Djäknarnas stjärnspel och upptåg gav bidrag till kommande studier och glädje och gamman för folk där de drog fram. På samma vis bidrar ni till körens fortsatta verksamhet genom er närvaro här i kväll och gossarna kan glädja er med vackra staffansvisor och stjärngossesånger och sedan roa er med sitt spex. Så fullföljer vi då en riktigt gammal tradition, äldre än Lucia – hur strålande hon än är!

Lilit Nilsson

Det var bättre förr.

Jodå, årets julkalender är bra. Riktigt bra, tycker barnen som har läst Barna Hedenhös i flera år. Jag tycker kanske att vi har sett tillräckligt många upplagor av stereotypen klantpappan redan, men bortsett från det så gillar jag julkalendern.
Förra årets julkalender var också bra och även den året innan.
Men bäst av alla var Teskedsgumman. Året var 1976 och det kommer aldrig att bli bättre.

Jag vill bara ha det sagt.

Vad en språkvän får utstå.

Varje gång en betydelsefull officiell person avlider- nu senast Nelson Mandela- förkommer modehälsningen RIP ymnigt på facebook och i annan media. Den sista hälsningen till en stor människa, eller för övrigt till vilken avliden som helst är alltså en förkortning.
Respektlöst. Stilfattigt.

Vila i frid, heter det. Eller rest in peace, om inte modersmålet duger.

Kära uppsalabor!

Ni är i stort sett ett mycket trevligt folk. Ni är intellektuella, kulturella och trivsamma på alla sätt och vis. Eftersom jag har arbetat med både era och stockholmarnas barn under många år, vågar jag påstå att Uppsalas ungdomar är mer avspända, mindre mode- och prylfixerade än huvudstadsungdomarna. Ni är historie- och traditionsmedvetna, ibland till överdrift kan jag tycka de gånger jag vill pröva något nytt, men ofta på ett ganska gemytligt sätt.

Det jag inte begriper med er gäller trafiken. Stockholmarna må stå för hårdhänt och ibland hänsynslös bilkörning, men de är duktiga på att stanna vid övergångsställen och blinka när de ska svänga. Sådan är inte bilkulturen i Uppsala. Ännu mer förvånas jag över alla (flertalet) cyklister utan lyktor och gångtrafikanter utan reflex. Det är fler av er som promenerar utan reflex än med, när det är mörkt ute, till och med när ni har barnvagn med.

Jag generaliserar givetvis, både gentemot stockholmare och uppsalabor. Jag har bott i storstad, småstad och i samhälle. För närvarande bor jag på landet. I Uppsala har jag aldrig bott, men jag vistas där så gott som dagligen. Ingenstans har jag varit med om att så många går omkring utan reflex i mörkret. Jag förstår inte hur ni kan låta era skolbarn gå ute utan att synas. Varje kväll krypkör jag hem från jobbet, för jag vet att det under resan hem kommer att dyka upp 5-10 människor ur mörkret, alldeles nära min bil.

Ni utsätter er själva för fara och mig för risken att få leva med livslånga samvetskval.
Jag förstår det inte.

Min liturgiska resa

En reseskildring jag länge har grunnat på. Men varje gång jag blir ombedd att redogöra för den så finner jag mig själv citera Ingemar Stenmark:
-Hä gå int förklar för den som int begrip.
För det gör det inte. Och ändå tänker jag försöka:

Min mamma kommer från en laestadiansk familj. Pappa var prästvigd i den mäktiga Nidarosdomen i Trondheim, Norge och fick dispens att verka som präst i Sverige. Skillnaden, förutom att hans examen hette cand theol istället för theol cand, var något om den apostoliska successionen som jag aldrig har begripit och som jag, som icke teolog inte finner särskilt betydelsefullt.

Jag växte upp i Norsjö i norra Västerbottens inland. Det är mycket speciellt ur liturgiskt perspektiv, har jag först nyligen förstått. I Norsjö visste vi inte vad ekumenik var. Gud fanns i ett antal hus i samhället. Husen hade olika namn, såsom Kyrkan (där även EFS höll till- jag fattade aldrig att EFS var något annat än Kyrkan, utöver att deras psalmer hade färre ackord), Missionskyrkan och Filadelfia. Vi ungar sprang på alla ställena, det var scouter i Missionskyrkan, lördagstimmen på Filadelfia och KU samt kör i Kyrkan. När min pappa kyrkoherden hade ledig söndag gick vi till något av de andra husen. Ibland i högmässan i Kyrkan hörde man mitt under predikan någon utbrista "Tack och lov och pris därför" med kraftig betoning på sista stavelsen. Då visste man att pingstpastorn hade ledig dag.

Med detta lågkyrkliga bagage började jag studera kyrkomusik och lärde mig att älska både Svenska kyrkans musik och den katolska musiken. Min första tjänst var i en lågkyrklig men mycket rituell kyrka i Stockholm. Under många år trodde jag att standar och fosterländska sånger var liturgi. Men jag lärde mig att uppskatta högtid och framför allt förstod jag vad högtid betyder för barn. Det var något jag själv aldrig riktigt hade fått.

När jag började på min nuvarande tjänst fick jag uppleva något helt nytt. Under de tio år som har gått sedan dess har jag lärt mig uppskatta en liturgi som kan vara enkel eller pompös, men alltid ha en mening. Liturgin är oberoende av prästens eller körens dagsform. Även om prästen pratar strunt och kören sjunger falskt, så vet man att man får något med sig hem från högmässan, nämligen liturgin, den som alltid är densamma.

Jag tror att jag äntligen har landat på min långa liturgiska resa. Och jag tror att jag har förstått vad liturgi är.
Men hä gå fortfarande int förklar för den som int begrip.

Jag- en folkbildare.

Försäljaren på Clas Ohlson i Uppsala, som lämpligt nog heter Claes, hjälpte mig med det krånglande kombinationslåset. För att göra det behövde han veta koden.
-Det låter som ett årtal, sa han, och det hade han ju helt rätt i, eftersom jag hade valt Bachs födelseår.
-Är det en idol, frågade han vidare.
Det kan man lugnt säga.

Alltmedan Claes försökte fixa mitt lås, gav upp och gav mig ett nytt, ställde han nya frågor. Via Bach och körsång landade samtalet i att vi båda är gamla latinare.

Och nej, jag har inte kunnat motstå frågan om det är han som är Clas. Fast den ställde jag för flera år sedan. Claes och jag, liksom.

 

 

Språkpolis på utryckning.

Det började med familjens stafettroman. En fundering jag länge hade haft blev akut, då jag både för egen och barnens del blev tvungen att reda ut hur man korrekt skriver direkt anföring. Jag lärde mig i skolan, att frågetecken eller utropstecken inte ska skrivas när repliken följs av till exempel sa han, utropade hon eller frågade han. Det är sällan man ser det skrivsättet längre. Ofta skrivs till exempel -Hej! utropade han istället för -Hej, utropade han. Jag sökte hjälp i den underbara facebookgruppen Språkpolisernas högkvarter där jag är med och vet nu att båda skrivsätten är korrekta. Efter att ha läst många kloka poliskollegors kommentarer har jag beslutat mig för att fortsätta på mitt gamla sätt med kommatering.

Efter det grävde jag totalt ner mig i gruppen och mitt största intresse efter musik och skidåkning: det svenska språket. Man har ju liksom tid med det under semestern. Jag lärde mig massor av små språkliga detaljer som man oftast inte ens reflekterar över. Jag har haft jätteroligt! Gruppens medlemmar består av många oerhört kunniga människor såsom lingvistiker, översättare och korrekturläsare. Många musiker och andra kulturarbetare också. Det är inte, som många säkert tror, en grupp förändringsobenägna stofiler. Gruppens medlemmar är språkvårdare, eller språknördar om man så vill, som arbetar för att språket ska förändras i logisk och estetisk riktning istället för i obegriplig och förfulad, och som med emfas anser att det ska göras skillnad på tal- och skriftspråk. Sådana som jag, alltså.

Gruppens namn är förstås ett uttryck för självironi. Bättre att förekomma. Men nog är det lite tråkigt att ständigt få tillmälet språkpolis när man exempelvis vill att en officiell text ska vara språkligt korrekt eller när man tycker det är intressant att diskutera språkvård på samma sätt som det kan vara intressant att diskutera musikaliska tolkningar.

När det gäller matematik eller naturvetenskap så är det aldrig någon som ifrågasätter att allt måste vara korrekt. I fråga om språk och musik är det sällan så noga med den saken. Huvudsaken att man förstår och har roligt, är en vanlig uppfattning. Många lärare rättar inte elevernas stavfel eftersom det anses hämmande.

Till viss del beror det naturligtvis på att språk och musik, till skillnad från naturvetenskap, är levande, böjligt och föränderligt. Men ändå.

Slutet. Ett skogsäventyr, kapitel 12.

Kanske fegade jag ur. Kanske var jag bara praktisk. Det hade krävts ytterligare tio kapitel för att reda ut den invecklade historien. Så jag valde ett enkelt slut.
Roligt har vi i alla fall haft. Berättar- och skrivglädjen har fått fritt spelrum. Och vi har fått tillfälle att tala om språk och olika skrivtekniker. Nu blir det inget mer, för här kommer sista kapitlet i boken som nu har fått ett namn: Ett skogsäventyr.

Kapitel 12.

Att komma hem.

Någon tryckte en blöt trasa över munnen på Finn. Han blev genast vansinnigt trött. Han kämpade för att hålla sig vaken men tillvaron blev allt suddigare. Alltmedan Finn på nytt sjönk in i medvetslöshet hörde han på avstånd Tords röst:

-Lille lättlurade Finn. Nu är det ute med dig, precis som med din familj.

Finn vaknade långsamt till av de varma solstrålarna som värmde hans kind och trängde in under de slutna ögonlocken. Han blundade ännu en stund, för han vågade inte titta. Finn förstod att något alldeles förfärligt hade skett. Han var stel i nacken och lite öm i ryggen. Vad var det förresten för något hårt hans huvud vilade på? Långsamt, långsamt öppnade Finn ögonen. Kört stod lutad över honom och hans varma vänliga ögon lugnade Finn en aning.

Plötsligt kom Finn att tänka på solstrålarna som hade väckt honom. När han tittade upp såg han en klarblå himmel och höga tallar. Hur kom det sig? Han hade ju somnat i sitt hus, det som han först inte hade känt igen när han kom dit med Tord och trodde att det var ett ödehus. Finn kände med handen under huvudet. Han låg på en sten. Var det samma sten som han hade somnat på den första natten efter att han hade lämnat sitt hem, då det hemska hade hänt hans familj? Hade han drömt alltihopa? Nej, det kunde bara inte vara möjligt! Finn mindes varenda detalj hur tydligt som helst: Spindelmannen, den onda spindelmannen, häxan Diana, Kraxus Magnum och lord Bubble Lol. Men han kom också ihåg att Kört hade dykt upp i slutet och Kört fanns fortfarande hos honom.

-Kört, sa Finn. Vad är det som har hänt? Drömmer jag?
-Det kan man inte så noga veta, svarade Kört. Hela livet kanske är en dröm. Kom nu, så går vi hem till din familj.
-Hem? Min familj? Finns de hemma i vårt hus?

Finn och hans allra bäste vän Kört reste sig från marken, tog varandra i hand och vandrade hemåt. På långt håll kom hans familj emot honom. De sprang inte, för de var alla skadade på olika sätt. Finns pappa satt i en rullstol. Finn flämtade till när han såg det. Glädjen var stor när familjen var återförenad. Finns pappa höll en stor bok i famnen.

-Det har varit en svår tid, men vi klarade det. Och vi kommer att klara den fortsatta kampen också, nu när vi har varandra. Det är allt vi behöver.
-Ni måste berätta allt som har hänt, sa Finn.
-Det, min gosse, det står att läsa i den här boken. Vet du vilken bok det är?
Det visste Finn.
Gudarnas bok.
Av Margareta Raab

Upplösningen närmar sig. Familjen Raabs stafetroman, kapitel 11.

Detta har hänt: läs tidigare blogginlägg.

Vi har kommit fram till det näst sista kapitlet. Nu återstår för mig att försöka få till ett slut på den komplicerade historien. Önska mig gärna lycka till.

Kapiel 11

Men in black

När Finn kvicknade till stod Kört kvar med ett fånigt flin över läpparna.

- Hej, din lille fjärt, sa han med ett skratt. Finn ett fel, ha-ha.
Finn stirrade på sin gamla vän. Han kände igen rösten, gesterna och Körts gamla tråkiga skämt.
- Kört, vad gör du här? Jag trodde du var… eh, borta?
- Neee… så lätt blir du inte av med mig.
- Men vad har hänt? Vad gör du här?
Frågorna haglade ur Finns mun och det dök ständigt upp fler frågor som poppade upp i hans huvud.
- Lugna dig, sa Kört. Du kommer att få svar på dina frågor snart. Jag ska bara...
- Vänta, du ska få träffa min nya vän, avbröt Finn. Han finns precis här. Jag…
- Ta det lugnt.
- Men du måste träffa honom. Det är Tord Nordén men mer känd som Spindelmannen, sa Finn och pekade mot en tom fåtölj där Tord tidigare hade somnat.
- Men… han var ju här…
- Coola ner dig. Kört log mot Finn. Jag vet. Han var här. Vi har tagit hand om det nu.

Nu blev det alldeles tyst i rummet. Finn såg sig om och upptäckte att Kört inte var ensam. Med honom var det fyra män med bistra miner, mörka glasögon samt iklädda mörka kostymer. Finn fortsatte;

- Du vet inte hela sanningen om Tord. Han är en mycket farligt individ och du ska veta lite andra saker om honom…
- Vi måste åka nu, chefen. En av de mörkklädda männen avbröt Kört mitt i meningen. Tiden börjar bli knapp och jag tror att de andra har slutfört sina uppdrag.
- Jaja, jag måste ju uppdatera Finn om läget, sa Kört.
- Visst, men vi ska vara samlade om 15 minuter och…
- TYST, din tönt. Jag är chef och jag vet vad som gäller. Lyssna nu Finn, jag hinner bara säga detta en gång. Tord är på rymmen från ett fängelse. Han brukar springa omkring i spindelmantrikåer och lura i små, korkade ungar att de ska bråka på en arena.
- Eh, va…
- Visst låter det dumt? Ni har väl inte gått på något så dumt?
- Alltså, nääää… jag är väl inte dum! Sa Finn och rodnade ända upp till öronen.

av Jakob

-Mamma, det luktar så gott i kyrkan!

Lagga kyrka

-Det luktar gammalt och jag trivs verkligen här.

Så sa elvaårige sonen i kväll, då vi för sista gången på ett tag hade varit i Lagga kyrka för att öva orgel. Han har övat flitigt de flesta dagarna under sommarlovet och är nu väl förberedd för orgellägret i Mellansel som börjar om drygt en vecka, efter att vi har hälsat på släkten längre norrut.

Precis som jag själv har han tillbringat åtskilliga timmar i olika kyrkor med att öva orgel, sjunga i kör eller bara följa med en förälder till jobbet. Och kyrkorummet blir snart ett andra hem, så välbekant att ett mindre barn än Johan ibland tror att det går bra att hoppa i kyrkbänkarna precis som i TV-soffan hemma. Med åren förstår man vad det heliga rummet betyder och då behöver ingen längre säga till.

Mamman är tacksam. För hon vet att den som trivs i kyrkan alltid har någonstans att ta vägen.

Både lätt och svårt.

Alltsedan nyår ungefär, då alla i familjen hade tillräckligt god läsförmåga, har vi under skolloven haft högläsning ur en bok. Alla turas om att läsa högt och ingen gör något annat än att lyssna under tiden. Hittills har vi läst Jules Vernes böcker: Till jordens medelpunkt, Från jorden till månen och för tillfället Kapten Grants barn. Romanerna roar familjemedlemmar i alla åldrar, trots att de är skrivna för ungefär 150 år sedan. Man får ta det lugnt förstås och stanna upp för att förklara svåra ord ibland. Ja, det händer också att föräldrarna behöver slå upp ålderdomliga uttryck.

Jag har inga större problem med att förklara hur det förbjudna n-ordet som faktiskt bara betyder svart, förvanskades till ett skälls- och hatord, och att vi därför inte ska använda det. Då tycker jag att det är svårare med exempelvis den beskrivning av Australiens aboriginer som bilden visar. Eller kvinnosynen: "Sedan Ayrton hade blivit underrättad om attentatet mot tåget, hade han vidtagit en del försiktighetsmått. När man slog läger, ställde man ut en vakt. Vagnen undersöktes morgon och kväll. Det var troligt att ett förbrytarband strövade omkring i trakten, och man måste hålla sig beredd mot obehagliga överraskningar. Dessa anordningar gjordes, utan att lady Helena och Mary fick veta det. Man ville inte göra dem oroliga."

Det gäller att prata om allt och försöka förstå hur människornas världsbild har varit under olika perioder av vår historia. Annars skulle man ju inte ens kunna läsa Bibeln.

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 10.

Detta har hänt: Läs tidigare blogginlägg.

Vi har kommit fram till bokens mest surrealistiska kapitel. Och familjen Raab har omprövat beslutet om en fjärde vända. Vi är överens om att historien börjar närma sig sin upplösning och att det nu återstår endast två kapitel. Å andra sidan har familjens elvaåring, i den bok han själv för tillfället läser, stiftat bekantskap med tekniken att skriva två parallella handlingar, något som fascinerar honom mycket. Hans slutsats är dock att det är en teknik vi kan använda oss av i uppföljaren.
Varsågod, kapitel 10:

Kapitel 10

Kört

-Spindelmannen!

-Ja sa Spindelmannen.
-Det var inte mitt konditori jag ville visa!
-V-vaaa?
-Det här! Finn öppnade en dörr.
-M-ma-mas-sa spindelmannengrejor!!... Nån vände ett blad i en tidning. Finn svimmade. När han vaknade stod Kört över honom! Finn svimmade igen. Och 5 gånger till. 2 gånger till. 8 gånger till.

Av Karl Raab

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 9.

Detta har hänt: läs tidigare blogginlägg.

Sönerna är inte nöjda med att Jakob gav Spindelmannen namnet Tord. Man kan väl säga att det pågår en mindre maktkamp mellan föräldrar och barn. Nåväl, man börjar ana ett slut på boken utan titel. Här är kapitel 9:

Kapitel 9
Frågor och svar

Spindelmannen bara stod där och gapade.
- Ett, ett konditori? Och jag som alltid velat jobba på ett konditori…, suckade Spindelmannen.
-Du kan få göra det! Vi kan jobba här tillsammans och bli storsäljare! Men… Det är ju bara vi här… Alla andra flydde som jag eller dog…
-Vad synd… Men vad var det som hände egentligen, frågade Spindelmannen.
-Jo, så här var det… Jag var hemma och hade en skön stund på toaletten. Helt plötsligt hörde jag ett stort brak, jag drog på mig byxorna och tittade ut genom fönstret. Det var stora helikoptrar uppe i luften som bombade vår by. Vårt hus överlevde, men min bästa kompis Kört blev garanterat dödad. Hans hus blev söndersprängt och nu finns bara en grop kvar. Han kan inte ha överlevt. Och förresten om han överlevde explosionen skulle han ha dött av de 482,95 gifterna i luften.
-Men --- ---! Varför bombade de er? Skrek Spindelmannen. Och vad hände med din mamma och pappa?
-Jag vet inte. Sa Finn. Jag hämtade så mycket godis jag kunde hitta i skafferiet och la det i ryggsäcken och sprang iväg. Och jag hade en lillasyster och två äldre bröder. Jag vet inte om de klarade sig, men jag hoppas verkligen att de lever! Min syster är bara 3 år.
-Ja, det var väldigt tråkigt att höra. Sa Spindelmannen. Men nu slutar vi tala om tråkiga saker! Vi bakar istället!
-Ja, sa Finn glatt. Vi bakar!
-Men vad ska vi baka, frågade Spindelmannen.
-Jag vet! Vi bakar HIMLAKÄRLEK, nästan skrek Finn.
-Vad bra! Om du hämtar mjöl så hämtar jag resten, sa Spindelmannen.

Och så började Finn och Spindelmannen baka den goda kakan. Efter drygt 15 minuter var den klar att stoppas i ugnen.
-Nu är det bara att vänta en halvtimme, sa Finn.

Efter en halvtimme var bakelsen klar. Finn och Spindelmannen smakade bakelsen. Det var helt tyst någon minut. När de var klara sa Finn:
-Det där var det godaste jag någonsin ätit. Jag vill ha mer.
-Ja… Man blev riktigt mätt av den. Men nu måste jag sova. Det har blivit kväll och vi måste gå och lägga oss.

 Snart låg Finn och Spindelmannen i var sin säng. Finn släkte och sa:

-God natt, Spindelmannen!
-God natt, Finn!

 Johan Raab

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 8.

Detta har hänt: läs tidigare blogginlägg.

Historien med alla sidospåren börjar långsamt knyta ihop. Ska vi lyckas få till ett slut? Fyra viljor och lika många stilar ska enas i en bok. Vi måste också komma på en titel. Något som liknar en plan finns i alla fall då vi tror oss ha kommit fram till att det kommer att bli åtta ytterligare kapitel. Fyra tyckte maken och jag, men vi blev nerröstade. Här är i varje fall kapitel 8, författat av far i huset:

Kapitel 8
Bakom dörren

Finn kände hur han blev alldeles tom i kroppen. Hans ben vek sig och Tord lyckades fånga honom innan han slog i golvet.
- Såja, sa Tord, sätt dig här, grabben och berätta vad som händer. Du är ju alldeles blek.
- Vet du, Tord? Jag är uppväxt i det här huset. Jag känner igen vissa detaljer.
- Vad menar du?
- De- de- detta är mitt hem där jag växte upp, stammade Finn.
- Bröt vi förtrollningen när Lord Bobble Lol blev bortförd? frågade Tord.
Finn sa inget – bara tittade tomt framför sig.
- Ja, så måste det varit, fortsatte Tord, förtrollningen bröts och du kom tillbaka till ditt hus. Visa mig runt, jag vill se mer. Han räckte pojken sin hand och så började sin vandring runt huset.

Finn gick som i trans och visade de olika rummen där han lekt, där hans föräldrar haft sitt sovrum, köket och vardagsrummet. När de kom till en dörr fick Finn en lurig glimt i ögat.
- Bakom den här dörren döljer sig något jag tror att du gillar, sade han.
- Nu blir jag ju nyfiken. Vad kan det vara?
- Gissa, sa Finn med en retlig min.
- Hmmm… en korvsmörgås? Finn skakade på huvudet.
- En hög begagnade golfklubbor, ett sviskonsyltrecept, naprapatmottagning, mopedsadel…? Förslagen strömmade ur Tords mun men Finn bara skakade på huvudet.
- Äh, du är en helvissen gissare. Tur att du inte är med i några frågetävlingar.
Tord ryckte på axlarna och slog ut med händerna.
- Men så visa vad det är för något, din lilla skitunge.
Finn himlade med ögonen och suckade för att sedan öppna dörren. Där fanns det en trappa till en undervåning. Där fanns det ytterligare en dörr. Nu kände Tord igen doften som anades i den trånga trappan.
- Håll i dig nu, sa Finn och slog upp dörren tillundervåningen.

Mot dem slog en varm, härlig doft av kanel, socker och vanilj. Tord stod bara och gapade. Hur lång tid som flöt innan han kom sig för och stapplade in i rummet vet ingen men när han äntligen öppnade munnen fick han bara fram;
- Ett bageri, du har vuxit upp på ett bageri…
- Neeee – det är ett konditori, rättade Finn.
Av Jakob

Auktion- ett sommarnöje!

Familjen som inte har några möbler åkte på auktion i dag, med siktet inställt på ett franskt skrivbord. Eftersom auktioner var ett sommarnöje för oss långt innan vi förlorade allt vi ägde, så vet vi att man i förväg måste sätta ett maxpris på det man åtrår, annars kan det bli hur dyrt som helst. Skrivbordet hade några små skavanker som måste åtgärdas och vi kom fram till att vi skulle stanna vid 3.000 kronor. Vi trodde inte att vi skulle få bordet för den summan, så döm om vår förvåning när det stannade vid 1.500:-. "Ett riktigt bra köp" sa auktionsförrätaren till oss. Kanske säger han så en gång varje auktion, men det var i alla fall enda gången den här dagen.



Sönerna gjorde också auktionsfynd.

De här fina kollekthåvarna bjöd vi inte på. De gick för 1.300:-. När jag frågade honom som köpte dem om jag fick ta ett foto, frågade han om jag ville köpa den ena. Jag älskar auktionsmentaliteten!



Kraxus Magnum är en hon! Familjen Raabs stafettroman, kapitel 7.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Nu måste man ju säga att yngste sonen har använt sig av flera snygga stildrag. Först Kraxus Magnum som åter gör entré och dessutom visar sig vara en hon! Och så känner Finn plötsligt igen ödehuset som sitt hem.

Kapitel 7
Sista utmaningen

Finn och spindelmannen hörde onda spindelmannen säga:
-Sista utmaningen. Trollkarlen lord Bobble!
Lol. En gammal gubbe stod framför dem. Spindelmannen tog fram 2 fingrar. Det    kom nät. Gubben skrattade och sa
-Diavo! Nätet flög på finn spindelmannen… släpp dem! Finn titta upp… Kraxus Magnum! Hon sa:
-Anfall!
En massa små kårpar lyfte upp gubben. Och kasta honom. Vi vann… Finn förstod vems hus det var. Hans!
Av Karl Raab.

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 6.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Kapitel 6 lät vänta på sig. Dels för att vi har haft annat för oss men kanske mest för att jag har haft skrivkramp. Det är ingen enkel uppgift att försöka knyta ihop alla stickspår. Dessutom blev en skrivfråga som jag länge brottats med aktuell, nämligen hur man korrekt använder frågetecken. Det är för långt för att gå in på här men jag kanske gör det i ett annat inlägg.
Vänner, jag förstår att väntan har varit närmast outhärdlig. Här är kapitel 6 i boken utan titel:

Kapitel 6
En olycksfågel

Den onda Spindelmannen gjorde en paus. Den var bara ett par sekunder lång men Finn hann med att tänka igenom allt hänt de senaste timmarna. Det var nästan mer än under hela hans liv hittills. Så många märkliga saker och så många frågor. Varför hade Tord inte kunnat bli konditor som han ville? Och hur blev onda spindelmannen ond och hur i hela världen kom det sig att de två var släkt med varandra? Vilka är ondskans makter och vad är Gudarnas bok?

Men nu fanns inte tid att fundera. Tord och Finn måste ut ur ödehuset…nej  colosseet, och det fort, för vilka odjur som fanns här vågade Finn inte tänka på. Och precis nu hörde han den onda Spindelmannen dra in luft i lungorna för att berätta vad utmaning nummer två var. Blodet isade sig i Finn när han hörde onda Spindelmannen säga:
-Kraxus Magnum!

Det hördes ett dån från luften. Finn och Spindelmannen tittade upp. De stelnade av fasa när de såg en väldig fågel komma flygande. Det var en korp som mätte flera meter mellan vingspetsarna. Ögonen var glödande kulor. Hela fågelns huvud måste vara fyllt av eld för ur munnen slog det gnistor. Att det var en olyckskorp var det inget tvivel om. Vidundret landade inte så nära men Finn och Tord ryggade ändå tillbaka.
-Vad är det där för en löjlig rödblå figur, kraxade korpen hest. Och den lilla lorten bredvid, vem är det?

Visserligen var Finn fruktansvärt rädd men nu blev han arg. Liten lort! Finn hade läst Bröderna Lejonhjärta och om det fanns något han inte ville vara så var det en liten lort.
-Tyst med dig, pippi, vrålade Finn åt Kraxus Magnum. Det skulle han inte ha gjort.  Korpen reste sig till sin fulla längd, bredde ut båda vingarna, pressade ihop näbben och väste:
-Så pratar man inte med mig. DIN LILLA LORT!

Pratar? Plötsligt slog det Finn att korpen talade. Och han tänkte på vad hans mamma alltid brukat säga: att det var bättre att prata med varandra än att slåss, och att man aldrig skulle gå till sängs som ovänner. Man kunde lugnt säga att Finn och Kraxus Magnum var ovänner. Kanske kunde han göra ett försök? Finn satte sig ner på marken och sa så stillsamt han kunde:

-Du har väldigt fina, svarta fjädrar. Finn tyckte själv att det var ganska fjäskigt sagt, men en komplimang kunde knappast skada och förresten kunde han inte komma på något bättre att säga.

Då hände något riktigt märkvärdigt. Korpen fällde ihop vingarna, kom närmare Finn och Tord och satte sig ner.
-Tycker du? Eh, nu vet jag inte vad jag ska säga.
-Säg tack, sa Tord. Det brukar man göra när man får en komplimang. Har du ingen uppfostran?
Och så började de tre att prata med varandra. Om flygteknik och om hur det är att vara spindelman. Och Finn berättade för de andra två om vad som hade hänt och varför han hade varit tvungen att åka hemifrån. Efter flera timmar sa Kraxus Magnum:
-Det var roligt att träffa er men nu ska jag flyga hem.

Finn och Tord kände att de var hungriga, men här i colloseet fanns ingen mat. Och de visste att den onda Spindelmannen snart skulle höra av sig med den tredje utmaningen.
MR

Skit på dig, Spindelmannen! Familjen Raabs stafettroman, kapitel 5.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Nu tyckte vi att vi behövde kasta om i skrivordningen, så vi lät "sten, sax, påse" få avgöra i vilken ordning vi ska skriva de följande fyra kapitlen. Det ska också sägas att vi så här långt blev tvungna att ta en principdiskussion om hur mycket och vilken sorts våld som är OK, vilket vi naturligtvis borde ha gjort innan vi satte igång projektet. Kortfattat och till ingens belåtenhet så avgjordes diskussionen med ett så kallat vuxenbeslut. Svårt- mycket svårt. Läs själva de fantasyböcker som skrivs för ungdomar så fattar ni problematiken.

 

Kapitel 5

Första utmaningen

Finn vände sig mot Spindelmannen, hette inte han Tord Nordén? Men den onda Spindelmannen hette ju Per Nordén! Är det bara ett sammanträffande, eller?

- Du, Spindelmannen? Frågade Finn. Är det din släkting?
-Ja…, sa Spindelmannen dystert. Det är det.
- Va? Men du ska ju typ döda honom eller nåt!
-Ja… Tyvärr.
- Tysta med er, röt onda Spindelmannen. Om ni vill komma ut ur huset måste ni klara tre utmaningar, misslyckas ni… Så dör ni.
- Men så kan du inte…, försökte Finn säga innan onda Spindelmannen avbröt honom.
- Första utmaningen är… Att slåss mot häxan Diana!

Helt plötsligt förändrades allt. Huset blev till ett stort Colosseum, med Spindelmannen och Finn på ena sidan, och en gammal gumma som antagligen var minst lika gammal som dinosaurierna.
Från någonstans hördes en röst som sa, matchen börjar… NU!

Spindelmannen visste visst vad han skulle göra och tog fram två knivar, Finn sprang efter och drog sitt svärd, gumman stod där och flinade. När Spindelmannen kom mot henne sa hon ”Stanna!” Spindelmannen såg ut som om han frusit fast i marken, han kunde inte röra sig och bara stod där.

Finn kom fram till Spindelmannen men vågade inte gå närmare häxan, tänk vad hon kan göra? Finn petade lite på Spindelmannen, han var alldeles kall, Finn tänkte att han måste testa, och slog Spindelmannen på huvudet. Det såg ut som om ett lager glas splittrades på hans kropp.

Spindelmannen såg på Finn och sa, tack och sprang vidare, Finn hängde efter.

Häxan började bli lite orolig nu, det såg Finn. Men hon var fortfarande självsäker.

- Skit på dig Spindelmannen, skrek hon, och Finn såg hur Spindelmannens rumpa blev större och större.
- Åhhhh! Vad äckligt, skrek Finn. Slutar det aldrig?

- Det är just det det inte gör, sa häxan hest.
Finn såg hur Spindelmannen blev långsammare, och ramlade omkull på rygg. Finn tänkte: ”Jag inte hjälpa honom, jag får ta hand om det här på egen hand.” Han sprang runt arenan, häxan märkte honom inte. Han kom bakom häxan och tänkte: ”Dö ruttna äpple!” Och fällde krokben på henne, hon ramlade omkull och kunde inte komma upp. Hon låg och blev till aska.

Spindelmannens förtrollning försvann, och han kom upp på fötter.
- Snyggt, Finn!
-T-tack!
Då hörde de rösten igen:
-Bra jobbat! Men nu kommer de stora fienderna. Utmaning nummer två, låt mig presentera den fruktansvärda…
Johan Raab

Familjens Raabs stafettroman, kapitel 4.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/las-forst-httpfoddjuul-giftraab.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-3.html

Åttaåringen har debuterat. Kommentarer överflödiga, förutom en om den innerliga glädje jag känner över gossen som har kämpat så med läsning och skrivning. Först för ett halvår sedan lossnade det och nu sträckläser han Harry Potter och har snart avslutat fjärde delen. Med varm och kärleksfull hand, här är kapitel 4:

Kapitel 4

Pojkens namn

Pojken och spindelmannen gick och gick. Tillslut kom de till ett hus med ett stort hål på taket och spruckna fönster. Det låg skelet här och där och en trasig tv. Och en sönderriven bok. Det hade rasat här och där. Trasikt staket. De hörde non drägla. Kom sa pojken. Okej Finn… Finn! Vaaaaaaaaaaaaaa! Ett namn? Jag? De hörde ett rytande. Kom nu! fräste spindelmannen. T…titt…titta! Japp! Ett svärd! Ta det Finn… sooooooooohooooooooooooooooooooooooooooooooooo! Jag har det! Sa Finn. Döda han dääääääääääär! Finn vände sig om ett monster! Svärdet! Han högg av huvudet på honom d…död? Ja sa spindelmannen… s…se upp! Hahahahahahahaha! Det var onda spindelmannen! Det är jag! Onda spindelmannen! Med riktiga namn…  Per Norden!

 Av Karl Raab

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 3.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/las-forst-httpfoddjuul-giftraab.html

Man får stå sitt kast när man har gett sig in i kollektivt författande. Var och en måste få skriva på sitt sätt. Som vuxen får man styra med stor försiktighet. Det är inte enkelt, men det känner jag väl igen från mitt arbete med kreativa ungdomar. Boken utan titel kanske inte blir belönad med något litteraturpris, men roligt har vi och varje morgon är spänningen stor när det nya avsnittet ska läsas upp. Näste man på tur är åttaåringen. Han har stora planer, säger han.

Kapitel 3

Vänner för livet

Pojken tittade frågande på den konstiga figuren som hade dykt upp. Nyss hade pojken sovit, drömt och längtat efter ett liv med sin familj. Istället hade en figur i röda trikåer dykt upp och räddat livet på honom. Och nu ville denna figur att pojken skulle följa honom.

Pojken kom att tänka på tiden med sin familj.  Alla gånger de gjorde saker som etsat sig in i minnet. Praktiska, bra saker som han skulle ha användning för i livet. Saker som hur man hittar i skogen, gör upp eld, att man inte ska äta gul snö, kvantfysikens gåta, AIK:s anfallstaktik och att man inte ska följa med okända människor – speciellt inte om de springer omkring i röd pyjamas med kalsongerna på utsidan.

- Så du tycker att jag ska följa med dig, frågade pojken och plirade med ögonen.
- Snacka inte så mycket. Vi har bråttom, sa Spindelmannen och slet åt sig pojkens packning.
Pojken höll upp händerna i en avbrytande gest.
-Vänta. Time-out. Ge dig nu. Vad har vi så bråttom för, frågade pojken.
Spindelmannen upphörde med sitt plockande och stannade upp, tittade på pojken och sa i en lugnande ton:
- Vi har ett kall, en livsuppgift att utföra. Ondskans makter växer sig starkare för varje minut. Snart har universums mörka krafter nått jorden och vi måste hindra dess framfart.
- Hur?
- Vi måste finna nyckeln till Gudarnas bok. Den bok som ger människorna evig frid och visdom. Med denna kunskap kommer vi att stoppa all den ondska som invaderar galax efter galax.

Spindelmannens ansikte var nu vänt uppåt och gesterna hade nu ökat och han stod nu med armarna viftande mot den gryende, blå himlen. Andhämtningen hade blivit hetsigare och han svettades allt ymnigare.
Pojken betraktade sin nyblivna vän med ett lugn som han inte känt tidigare. Han noterade Spindelmannens desperata blick. Han förstod plötsligt hur det låg till.
- Du Spindelmannen, eller vad du nu heter. Hur mår du egentligen?
Spindelmannen upphörde med sitt gestikulerande och blev stående stilla. Det blev alldeles tyst. Enda ljuden som hördes var lövens prassel och fåglarnas kvitter. En minut flöt långsamt förbi utan att någon sa något. Spindelmannen sänkte blicken från den molnfria himlen. Nu var inte hans ögon vilda och irrande utan fasta och säkra, nästan vårdande, tyckte pojken. Spindelmannen naglade pojken med sin bestämda blick.
-Hur jag mår, svarade Spindelmannen med lugn stämma. Det har ingen frågat mig sedan jag var i din ålder.
Spindelmannen tog av sig huvan och luftade sin välfriserade, blonda kalufs. Tungt satte han sig ner på den sten som pojken hade haft som huvudkudde, gjorde en gest mot pojken att han skulle sätta sig.
-Jag heter ju inte Spindelmannen utan Tord. Tord Nordén. Och jag ville egentligen inte bli superhjälte. Jag ville bli konditor och göra bakelser som människor skulle njuta av.
-Bakelser med smörkräm?
-Jooo… och chokladfyllning…
- …med en mandelbotten och hallonkräm på toppen? Pojken klappade händerna av förtjusning.
-Det låter ju som en underbar bakelse. Vet du vad den ska heta?
Pojken skakade på huvudet.
-Himlakärlek, sa Tord och smakade på ordet precis som om han hade tagit en tugga av den nykomponerade delikatessen.
-Jaaaa, sa pojken med ett drömskt leende. Det var just rätt namn på bakelsen.
-Jag har en ide, sa Tord.
Av Jakob Raab

 

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 2.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html

Inte oväntat gör Spindelmannen entré redan i kapitel 2. Sönerna har alltid hittat på historier, långa och muntligt framförda vid middagsbordet. Alltid dyker Spindelmannen upp någonstans, ungefär som Stålmannen i någon form uppenbarar sig i varje avsnitt av Seinfeld, eller Hitchcock själv figurerar som statist i en kort sekvens i varje film. Låt mig säga att jag inte skulle bli förvånad om en vulkan snart skrivs in i handlingen.
Varsågoda: kapitel 2 i boken utan titel, författad av familjens elvaåring.

Kapitel 2

Spindelmannen

Gestalten var en man med röda kläder som hade en stor spindel i mitten.

-Jag är Spindelmannen, sa han som tydligen hette Spindelmannen. Jag är här för att söka hjälp till kampen mot Onda Spindelmannen.
-Vad?! Jag vill inte slåss mot nån ”Onda spindelmannen”! Jag vill bara hitta någonstans att bo!
-Nej! Du måste med mig!
Någonting plingade till vid Spindelmannens högra arm, han lyfte armen och tittade på en klocka.
-Vi måste sticka, fienden har lokaliserat oss, sa Spindelmannen.
-Vad är det där för en grejsemojs, frågade pojken. Kan man spela Pac-man?
-Nej! Det är en klocka som kan märka livsorganismer runt ett visst område!
-Cooooolt! Hur funkar den? Kan jag också få en sån? Varför behöver du den när du ändå har din coola dräkt…?
Pojken pladdrade på medan Spindelmannen släpade honom vidare, efter ett tag stannade Spindelmannen och sa:
-Stanna här, jag måste göra en sak.
-Ska du kissa, ropade pojken efter honom.
-Nej! Det ska jag inte, skrek Spindelmannen.
Pojken satt i mossan när han plötsligt såg gräset röra sig en bit bort. ”Det är säkert Spindelmannen som pissar”, fnissade han.
Men ett träd välte, och marken skakade, så pojken började tro att det inte var Spindelmannen. ”För så hårt kan väl inte någon kissa? Eller?
Men just då kom ett stort monster likt en varg farande över honom, den dreglade över hans ansikte och monstret höjde sitt huvud för att döda honom. Han visste att han skulle dö. Men då kom Spindelmannen!
Slash! Slash! Slash! Så lät det när han högg ner monstret.
Kom vi måste dra, nu!
- Hur gjorde du det? Jag bara öhh… Och du bara slash, jag bara öhh… Och du bara slash!
-Kom nu drar vi, sa Spindelmannen.
Johan Raab

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 1.

Under de två senaste skolloven har de hemmaboende medlemmarna av vår familj haft högläsning ur böcker. Alla turas om att läsa högt för de andra. Vi sitter ner och lägger ifrån oss allt annat. Båda gångerna har vi läst böcker av Jules Verne, först Till jordens medelpunkt och sedan Från jorden till månen. Familjemedlemmar i alla åldrar har funnit dem underhållande. Det blir säkert ännu en högläsningsbok under sommarlovet, men vi har precis satt igång ett skrivprojekt, inspirerade av en kollega och hans dotter. Vi ska skriva en egen roman. Eller kanske blir det bara en novell, eller möjligen en samling osammanhängande kapitel. Konceptet är ungefär detsamma som högläsningens: vi skriver ett kapitel var och ser var historien hamnar. Först ut är mamman. För att försäkra mig om att vårt opus inte hamnar i papperskorgen, lägger jag ut varje kapitel här på bloggen. Varsågod: här är boken utan titel, kapitel 1. Författarna är mellan åtta och 50 år gamla.

Kapitel 1

Den ensamme pojken

Ljuset letade sig mellan tallkronorna ner till mossan. Om inte så många veckor skulle de första kantarellerna titta fram. Av solstrålarna blev mossan ljusgrön, nästan samma slags sken som i en skånsk bokskog. Den lille pojken hade lagt sig för att vila med huvudet på en sten. Det var inte så lätt att avgöra hans ålder. Håret var oborstat och kläderna smutsiga, men pojken hade ett alldeles slätt ansikte. När han sov var ansiktsdragen helt stilla. Bredvid den sovande pojken låg hans ryggsäck, men den mat han hade haft med sig när han reste hemifrån var för länge sedan uppäten. Nu levde gossen på vad naturen bjöd. Han hade vandrat långt och var mycket trött när han lade sig för att sova. I den djupa sömnen träffade pojken sin familj: sin mamma och pappa, sin syster och sina två bröder. Det var ett kärt återseende, för han hade inte sett dem sedan häggen blommade i trädgården hemma och han gav sig av. I drömmen var allt som förut. Det hemska hade aldrig hänt och barnen lekte glatt tillsammans. På kvällarna spelade hela familjen spel och schack var favoritspelet. De kunde sitta i timmar med ett och samma parti. Oftast vann den äldsta brodern eller någon av föräldrarna, men också de yngre syskonen började bli riktigt skickliga spelare.

Så gol göken och pojken vaknade. Han försökte somna igen för han ville stanna kvar  i den underbara drömmen. När det inte gick, gnuggade han istället sömnen ur ögonen, satte sig upp och sträckte på sig.

-Jag undrar om jag kommer att få träffa min familj igen, tänkte pojken sorgset och en tår trängde fram ur ögat. Han saknade dem väldigt mycket. Så reste han sig upp och gav sig iväg för att hitta något att äta till frukost. Blåbären började bli stora och smakade moget och sött.

Plötsligt prasslade det i löven och den lille pojken spratt till. Först kunde han inte se något, men när han vred på huvudet efter ljudet fick han se en väldigt märklig figur. Något liknande hade pojken aldrig tidigare sett.

Av Margareta Raab

Long walk part of the gift.

Så svarade den indiske pojken sin skolfröken i den självupplevda historien som prästen berättade på barnens skolavslutning i går, då glädjen över barnens sommarlovslycka var ordentligt grumlad av ett mycket sorgligt bud som strax innan hade nått mig.

Pojken tyckte så mycket om sin lärare och ville ge henne en present. Men han hade inga pengar. Så han gjorde ett vackert halsband av snäckor från stranden. Fröken blev mycket glad och sa förvånat:

-Men de här snäckorna finns inte på vår strand, de finns bara vid nästa strand som ligger 15 kilometer bort.
Det var då den fattige pojken sa:
-Long walk part of the gift.

En ödödlig rad.

Utantillkunnandets ädla konst, del 2.

Här är ett tomrum där en bok förr stod
nu dränkt i nån politisk syndaflod
men många minns den- den är inte borta
för det vi minns, det lever i vårt blod.

En bok kan brännas, dränkas, malas ner
men inte vad som står i den! Vad mer
om bladen virvlar bort och blir till aska
när tankarna blir kvar och följer er.

Ja, de som aldrig vänt på våra blad
har ändå oss i blodet men en stad
kan sopas bort och aldrig resas mera!
Vem sopar undan en odödlig rad?

Jag älskar den här dikten av Lennart Hellsing. Det gör Lilla flickkören också. De älskar allt som Hellsing har gjort. De tjöt av skratt häromdagen när vi sjöng "Vad bananerna tror".

Och jag fick än en gång tillfälle att berätta om hur min far alltid uppmanat mig att lära mig så mycket jag bara kan utantill. (Nu ska hon berätta om sin pappa igen, hon har gjort det massor av gånger förut.)

Min pappa fick själv uppleva hur utantillkunnande kan få en att uthärda de svåraste situationer. Numera kan också jag lägga till en egen erfarenhet. Jag har förlorat alla mina noter, böcker och texter jag har skrivit under åren. Precis som i dikten blev de till aska. Men mycket av det kan jag faktiskt utantill.

Tack, pappa för att du uppmuntrade mig i utantillärande.

Utantillkunnandets ädla konst, del 1:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/05/utantillkunnandets-adla-konst.html

Verklighetens biljakter är inte som i bondfilmerna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=5470374

Diskussionerna går höga om polisens agerande i samband med den oerhört tragiska olyckan då två unga män förlorade sina liv. Förfärande många verkar tycka att ungdomarna får skylla sig själva och att de orsakade sin egen död.

Det är svårt att ha en tvärsäker åsikt, tycker jag, men visst undrar jag varför inte polisen ställde ut bilar med blåljus framför avspärrningen av bron istället för att öppna den. Kanske helt enkelt för att de saknar rutiner för hur de ska agera i sådana situationer.

Jag hoppas att polisen i samband med utvärderingen av agerandet skapar tydliga rutiner och att de tar upp frågan om huruvida svensk polis verkligen ska ägna sig åt biljakter, vilka riskerar många oskyldiga människoliv. Med digital teknik borde det vara lika effektivt att ta fast brottslingar genom övervakning.

Klart är i varje fall att polisen sköt rejält vid sidan om målet. Två människor miste livet och de skyldiga kan inte dömas.

Det är tyvärr bara i actionfilmer som biljakter slutar utan död.