För 12 år sedan ungefär klockan 22 åkte vi in till förlossningen. Trots att det var den av barnen som tagit mest tid på sig föddes han redan klockan 00:04. Eftersom det var första söndagen i mars var det också vasaloppsdagen. Jag var anmäld men fick alltså förhinder att starta. Med en åtta timmar gammal bebis på armen satt jag på förlossningen och såg starten. Ja, jag vet, jag har skrivit om det flera gånger förut, för jag tycker att det är en fin historia.
Sedan dess har jag velat åka, men så kom andra barnet och det har känts mer avlägset för varje år.
I dag åkte jag. Trots katastrofvinterns minimala träningsmöjligheter, trots två långa sjukdomsperioder och trots att alla i familjen utom jag varit jätteförkylda den senaste veckan, kom jag till start. Som jag har försakat både jobbet och familjen i jakten på snö. Maken har de senaste veckorna titulerat sig som vasaloppsänkling.
Aj, vad tufft det var! Väderförhållandena gjorde flaskhalsen i början till en timme och 40 minuter lång, för att nämna en av alla svårigheter som det milda vädret ställde till. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Fädernas spår det här året saknade tillstymmelse till spår. Men jag klarade mitt enda mål: att inte bli avplockad utan få åka hela vägen till Mora.
Om jag ska göra det igen? Nej, det ska jag inte, det sa jag redan i förväg. Nu har jag åkt Vasaloppet. Om mindre än ett år fyller jag 50 och det känns bra att ha fixat Vasan. Om långloppslusten kommer så finns andra lopp som jag är mer sugen på, som Birkenbeinerrennet eller Marcia Longa. Men turåkning är faktiskt roligare, tycker jag.
Men det bästa av allt är jag tror att jag har lyckats inspirera tolvåringen att åka Kortvasan tillsammans med mig nästa år.
I morgon får han troligen komma till min säng, så ska jag sjunga för honom. För jag lär inte ta mig upp.
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
