Min liturgiska resa

En reseskildring jag länge har grunnat på. Men varje gång jag blir ombedd att redogöra för den så finner jag mig själv citera Ingemar Stenmark:
-Hä gå int förklar för den som int begrip.
För det gör det inte. Och ändå tänker jag försöka:

Min mamma kommer från en laestadiansk familj. Pappa var prästvigd i den mäktiga Nidarosdomen i Trondheim, Norge och fick dispens att verka som präst i Sverige. Skillnaden, förutom att hans examen hette cand theol istället för theol cand, var något om den apostoliska successionen som jag aldrig har begripit och som jag, som icke teolog inte finner särskilt betydelsefullt.

Jag växte upp i Norsjö i norra Västerbottens inland. Det är mycket speciellt ur liturgiskt perspektiv, har jag först nyligen förstått. I Norsjö visste vi inte vad ekumenik var. Gud fanns i ett antal hus i samhället. Husen hade olika namn, såsom Kyrkan (där även EFS höll till- jag fattade aldrig att EFS var något annat än Kyrkan, utöver att deras psalmer hade färre ackord), Missionskyrkan och Filadelfia. Vi ungar sprang på alla ställena, det var scouter i Missionskyrkan, lördagstimmen på Filadelfia och KU samt kör i Kyrkan. När min pappa kyrkoherden hade ledig söndag gick vi till något av de andra husen. Ibland i högmässan i Kyrkan hörde man mitt under predikan någon utbrista "Tack och lov och pris därför" med kraftig betoning på sista stavelsen. Då visste man att pingstpastorn hade ledig dag.

Med detta lågkyrkliga bagage började jag studera kyrkomusik och lärde mig att älska både Svenska kyrkans musik och den katolska musiken. Min första tjänst var i en lågkyrklig men mycket rituell kyrka i Stockholm. Under många år trodde jag att standar och fosterländska sånger var liturgi. Men jag lärde mig att uppskatta högtid och framför allt förstod jag vad högtid betyder för barn. Det var något jag själv aldrig riktigt hade fått.

När jag började på min nuvarande tjänst fick jag uppleva något helt nytt. Under de tio år som har gått sedan dess har jag lärt mig uppskatta en liturgi som kan vara enkel eller pompös, men alltid ha en mening. Liturgin är oberoende av prästens eller körens dagsform. Även om prästen pratar strunt och kören sjunger falskt, så vet man att man får något med sig hem från högmässan, nämligen liturgin, den som alltid är densamma.

Jag tror att jag äntligen har landat på min långa liturgiska resa. Och jag tror att jag har förstått vad liturgi är.
Men hä gå fortfarande int förklar för den som int begrip.