Ett mycket sorgligt inlägg.

45 personer i mitt valdistrikt röstade på Sverigedemokaterna. Det är nästan 8 %. Åtta personer röstade på Piratpartiet.

Och plötsligt är fördomen om landsbygden inte längre en fördom.

Varför?
-Lågutbilade. Till viss del, kanske. Men så ser inte befolkningsstatistiken här i Lagga ut. Många akademiker har flyttat hit för att de vill bo på landet, och kanske för att det är nära till Arlanda.
-EU-kritik. Absolut. Att lantbrukarna vill ut ur EU är både känt och fullt förståeligt.
-Missnöje. Javisst, men över vad? Jag vill inte ha post, livsmedelsbutik eller systembolag på mindre än en mils avstånd. Vi flyttade hit för slippa allt sådant. Jag vill ha mindre än 200 meter till brevlådan och fungerande bredband. För övrigt vill jag ha skog, en insjö, djur inpå knuten och lugn och ro.
-Och så det där sista. Det som jag nästan inte vågar skriva. Kan det vara så att om man tillbringar det mesta av sin tid hemma på gården och sällan träffar invandrare, så har man helt enkelt inte haft möjlighet att se vilken tillgång ett mångkulturellt samhälle är? Och kanske tror man rentav på pratet om att invandringen är orsaken till allt som man är missnöjd med.

Jag vet inte. Men jag blir ledsen och rädd. Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.

Lyckligast vinner.

Det gullas som aldrig förr på sociala medier. Foton med söta barn och rara historier om desamma, bilder på mat och bilar, tre positiva saker om dagen. Den typen av inlägg ger hundratals gillanden på facebook. Om man däremot ger uttryck för en åsikt får man räkna med tystnad, såvida man inte har ett brett nätverk av människor som tycker precis likadant. Då kan man tryggt ropa ut sina åsikter och lita på att man bara får medhåll. Den som inte håller med väljer oftast att inte delta i tråden.

Nyligen företog jag en nattlig promenad tillsammans med några vänner. Samtalet kom att handla om barn. Vi delade oro för barnens umgängen, sjukdomar, mognadsprocesser och sorgen över de barn som aldrig föddes. Nästan samtidigt utbrast vi:
-Så skönt att höra att vi alla kämpar med barnen. Man har ju nästan börjat tro att facebook speglar verkligheten och att alla andra har det jätteenkelt och är lyckliga hela tiden.

Jag ser unga och äldre omkring mig som har det riktigt svårt, så oerhört kämpigt att jag beundrar dem varje dag de orkar stiga upp. Och jag undrar om lyckotävlingen på sociala medier är helt sund.

De där tre positiva sakerna om dagen är ofta ganska underhållande läsning. Men jag vet inte.
Jag har faktiskt lite svårt för dem. Det skulle i alla fall inte skada att blanda upp dem med lite hederlig ilska över världens oskick.

Så nu mina vänner, bjuder jag er på min sågarlista från 2009:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/01/sagarlistan.html
och ångestlistan från 2011:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/11/kyrkomusikerns-angestlista.html

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Jag är besjälad, för att inte säga besatt av att se så mycket som möjligt av Norden. Jag har sett det mesta av Sverige, väldigt mycket av Norge, skapligt mycket av Finland, så gott som alla Danmarks öar och lite av Island. Jag har några ovanliga meriter, som att ha varit två gånger på Nordkap och fyra gånger på Möns klint. Om några veckor ska jag äntligen få en gammal dröm uppfylld och åka till Färöarna. Jag blev mycket nöjd när det häromdagen dök upp ett synnerligen lämpligt tillfälle att åka till Öland senare i sommar. Jag har faktiskt aldrig varit där.

Naturligtvis finns det tusentals ställen i Norden som jag inte har besökt och även några större luckor som Bornholm, Ven och Fårö. Jag jobbar på det.

Vackrast i Norden? Tveklöst Aurlandsdalen, långt inne i Sognefjorden, där släkten Juul kommer ifrån och där min farfars far var prost.