Jag- en folkbildare.

Försäljaren på Clas Ohlson i Uppsala, som lämpligt nog heter Claes, hjälpte mig med det krånglande kombinationslåset. För att göra det behövde han veta koden.
-Det låter som ett årtal, sa han, och det hade han ju helt rätt i, eftersom jag hade valt Bachs födelseår.
-Är det en idol, frågade han vidare.
Det kan man lugnt säga.

Alltmedan Claes försökte fixa mitt lås, gav upp och gav mig ett nytt, ställde han nya frågor. Via Bach och körsång landade samtalet i att vi båda är gamla latinare.

Och nej, jag har inte kunnat motstå frågan om det är han som är Clas. Fast den ställde jag för flera år sedan. Claes och jag, liksom.

 

 

Språkpolis på utryckning.

Det började med familjens stafettroman. En fundering jag länge hade haft blev akut, då jag både för egen och barnens del blev tvungen att reda ut hur man korrekt skriver direkt anföring. Jag lärde mig i skolan, att frågetecken eller utropstecken inte ska skrivas när repliken följs av till exempel sa han, utropade hon eller frågade han. Det är sällan man ser det skrivsättet längre. Ofta skrivs till exempel -Hej! utropade han istället för -Hej, utropade han. Jag sökte hjälp i den underbara facebookgruppen Språkpolisernas högkvarter där jag är med och vet nu att båda skrivsätten är korrekta. Efter att ha läst många kloka poliskollegors kommentarer har jag beslutat mig för att fortsätta på mitt gamla sätt med kommatering.

Efter det grävde jag totalt ner mig i gruppen och mitt största intresse efter musik och skidåkning: det svenska språket. Man har ju liksom tid med det under semestern. Jag lärde mig massor av små språkliga detaljer som man oftast inte ens reflekterar över. Jag har haft jätteroligt! Gruppens medlemmar består av många oerhört kunniga människor såsom lingvistiker, översättare och korrekturläsare. Många musiker och andra kulturarbetare också. Det är inte, som många säkert tror, en grupp förändringsobenägna stofiler. Gruppens medlemmar är språkvårdare, eller språknördar om man så vill, som arbetar för att språket ska förändras i logisk och estetisk riktning istället för i obegriplig och förfulad, och som med emfas anser att det ska göras skillnad på tal- och skriftspråk. Sådana som jag, alltså.

Gruppens namn är förstås ett uttryck för självironi. Bättre att förekomma. Men nog är det lite tråkigt att ständigt få tillmälet språkpolis när man exempelvis vill att en officiell text ska vara språkligt korrekt eller när man tycker det är intressant att diskutera språkvård på samma sätt som det kan vara intressant att diskutera musikaliska tolkningar.

När det gäller matematik eller naturvetenskap så är det aldrig någon som ifrågasätter att allt måste vara korrekt. I fråga om språk och musik är det sällan så noga med den saken. Huvudsaken att man förstår och har roligt, är en vanlig uppfattning. Många lärare rättar inte elevernas stavfel eftersom det anses hämmande.

Till viss del beror det naturligtvis på att språk och musik, till skillnad från naturvetenskap, är levande, böjligt och föränderligt. Men ändå.

Slutet. Ett skogsäventyr, kapitel 12.

Kanske fegade jag ur. Kanske var jag bara praktisk. Det hade krävts ytterligare tio kapitel för att reda ut den invecklade historien. Så jag valde ett enkelt slut.
Roligt har vi i alla fall haft. Berättar- och skrivglädjen har fått fritt spelrum. Och vi har fått tillfälle att tala om språk och olika skrivtekniker. Nu blir det inget mer, för här kommer sista kapitlet i boken som nu har fått ett namn: Ett skogsäventyr.

Kapitel 12.

Att komma hem.

Någon tryckte en blöt trasa över munnen på Finn. Han blev genast vansinnigt trött. Han kämpade för att hålla sig vaken men tillvaron blev allt suddigare. Alltmedan Finn på nytt sjönk in i medvetslöshet hörde han på avstånd Tords röst:

-Lille lättlurade Finn. Nu är det ute med dig, precis som med din familj.

Finn vaknade långsamt till av de varma solstrålarna som värmde hans kind och trängde in under de slutna ögonlocken. Han blundade ännu en stund, för han vågade inte titta. Finn förstod att något alldeles förfärligt hade skett. Han var stel i nacken och lite öm i ryggen. Vad var det förresten för något hårt hans huvud vilade på? Långsamt, långsamt öppnade Finn ögonen. Kört stod lutad över honom och hans varma vänliga ögon lugnade Finn en aning.

Plötsligt kom Finn att tänka på solstrålarna som hade väckt honom. När han tittade upp såg han en klarblå himmel och höga tallar. Hur kom det sig? Han hade ju somnat i sitt hus, det som han först inte hade känt igen när han kom dit med Tord och trodde att det var ett ödehus. Finn kände med handen under huvudet. Han låg på en sten. Var det samma sten som han hade somnat på den första natten efter att han hade lämnat sitt hem, då det hemska hade hänt hans familj? Hade han drömt alltihopa? Nej, det kunde bara inte vara möjligt! Finn mindes varenda detalj hur tydligt som helst: Spindelmannen, den onda spindelmannen, häxan Diana, Kraxus Magnum och lord Bubble Lol. Men han kom också ihåg att Kört hade dykt upp i slutet och Kört fanns fortfarande hos honom.

-Kört, sa Finn. Vad är det som har hänt? Drömmer jag?
-Det kan man inte så noga veta, svarade Kört. Hela livet kanske är en dröm. Kom nu, så går vi hem till din familj.
-Hem? Min familj? Finns de hemma i vårt hus?

Finn och hans allra bäste vän Kört reste sig från marken, tog varandra i hand och vandrade hemåt. På långt håll kom hans familj emot honom. De sprang inte, för de var alla skadade på olika sätt. Finns pappa satt i en rullstol. Finn flämtade till när han såg det. Glädjen var stor när familjen var återförenad. Finns pappa höll en stor bok i famnen.

-Det har varit en svår tid, men vi klarade det. Och vi kommer att klara den fortsatta kampen också, nu när vi har varandra. Det är allt vi behöver.
-Ni måste berätta allt som har hänt, sa Finn.
-Det, min gosse, det står att läsa i den här boken. Vet du vilken bok det är?
Det visste Finn.
Gudarnas bok.
Av Margareta Raab