torsdag 6 februari 2014

De finns överallt.

Först ska det sägas att längdskidåkarna generellt utgör ett mycket trivsamt folkslag. Men han finns även i skidspåren: Mr Bäst i Spåret som ovillkorligen måste vara först. Det kan säkert vara en hon också men i dag var det en man, uppskattningsvis 10 år yngre än mig.

Eftersom vi åkte i samma korta spår också i går, visste både han och jag att han åkte fortare än jag. Jag hade därför naturligtvis släppt honom före utför backen, om det inte varit för att jag precis hade börjat åka utför när Mr Bäst i Spåret flåsade mig i nacken. Han pressade sig förbi och gjorde en praktvurpa framför mig. Då utförsåkning, till skillnad från längdåkning, råkar vara något jag är ganska bra på, parerade jag elegant (nåja, jag lyckades i alla fall undvika att åka över hans skidor som låg tvärs över spåret). Men i den tvära kurvan direkt efteråt tappade även jag balansen. Jag var beredd på att falla och var snabbt på benen igen. Det var däremot inte Mr Bäst i Spåret som låg kvar i snön med uppenbara smärtor. Min fråga "Hur gick det?" besvarades efter ganska många sekunder med ett motvilligt "Sådär". Efter det misslyckades jag med all övrig konversation och mannens kroppsspråk visade med all önskvärd tydlighet att han inte behövde någon som helst hjälp.

Möjligen hade jag väntat mig ett "Förlåt, det var dumt av mig att åka om."