Skit på dig, Spindelmannen! Familjen Raabs stafettroman, kapitel 5.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Nu tyckte vi att vi behövde kasta om i skrivordningen, så vi lät "sten, sax, påse" få avgöra i vilken ordning vi ska skriva de följande fyra kapitlen. Det ska också sägas att vi så här långt blev tvungna att ta en principdiskussion om hur mycket och vilken sorts våld som är OK, vilket vi naturligtvis borde ha gjort innan vi satte igång projektet. Kortfattat och till ingens belåtenhet så avgjordes diskussionen med ett så kallat vuxenbeslut. Svårt- mycket svårt. Läs själva de fantasyböcker som skrivs för ungdomar så fattar ni problematiken.

 

Kapitel 5

Första utmaningen

Finn vände sig mot Spindelmannen, hette inte han Tord Nordén? Men den onda Spindelmannen hette ju Per Nordén! Är det bara ett sammanträffande, eller?

- Du, Spindelmannen? Frågade Finn. Är det din släkting?
-Ja…, sa Spindelmannen dystert. Det är det.
- Va? Men du ska ju typ döda honom eller nåt!
-Ja… Tyvärr.
- Tysta med er, röt onda Spindelmannen. Om ni vill komma ut ur huset måste ni klara tre utmaningar, misslyckas ni… Så dör ni.
- Men så kan du inte…, försökte Finn säga innan onda Spindelmannen avbröt honom.
- Första utmaningen är… Att slåss mot häxan Diana!

Helt plötsligt förändrades allt. Huset blev till ett stort Colosseum, med Spindelmannen och Finn på ena sidan, och en gammal gumma som antagligen var minst lika gammal som dinosaurierna.
Från någonstans hördes en röst som sa, matchen börjar… NU!

Spindelmannen visste visst vad han skulle göra och tog fram två knivar, Finn sprang efter och drog sitt svärd, gumman stod där och flinade. När Spindelmannen kom mot henne sa hon ”Stanna!” Spindelmannen såg ut som om han frusit fast i marken, han kunde inte röra sig och bara stod där.

Finn kom fram till Spindelmannen men vågade inte gå närmare häxan, tänk vad hon kan göra? Finn petade lite på Spindelmannen, han var alldeles kall, Finn tänkte att han måste testa, och slog Spindelmannen på huvudet. Det såg ut som om ett lager glas splittrades på hans kropp.

Spindelmannen såg på Finn och sa, tack och sprang vidare, Finn hängde efter.

Häxan började bli lite orolig nu, det såg Finn. Men hon var fortfarande självsäker.

- Skit på dig Spindelmannen, skrek hon, och Finn såg hur Spindelmannens rumpa blev större och större.
- Åhhhh! Vad äckligt, skrek Finn. Slutar det aldrig?

- Det är just det det inte gör, sa häxan hest.
Finn såg hur Spindelmannen blev långsammare, och ramlade omkull på rygg. Finn tänkte: ”Jag inte hjälpa honom, jag får ta hand om det här på egen hand.” Han sprang runt arenan, häxan märkte honom inte. Han kom bakom häxan och tänkte: ”Dö ruttna äpple!” Och fällde krokben på henne, hon ramlade omkull och kunde inte komma upp. Hon låg och blev till aska.

Spindelmannens förtrollning försvann, och han kom upp på fötter.
- Snyggt, Finn!
-T-tack!
Då hörde de rösten igen:
-Bra jobbat! Men nu kommer de stora fienderna. Utmaning nummer två, låt mig presentera den fruktansvärda…
Johan Raab

Familjens Raabs stafettroman, kapitel 4.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/las-forst-httpfoddjuul-giftraab.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-3.html

Åttaåringen har debuterat. Kommentarer överflödiga, förutom en om den innerliga glädje jag känner över gossen som har kämpat så med läsning och skrivning. Först för ett halvår sedan lossnade det och nu sträckläser han Harry Potter och har snart avslutat fjärde delen. Med varm och kärleksfull hand, här är kapitel 4:

Kapitel 4

Pojkens namn

Pojken och spindelmannen gick och gick. Tillslut kom de till ett hus med ett stort hål på taket och spruckna fönster. Det låg skelet här och där och en trasig tv. Och en sönderriven bok. Det hade rasat här och där. Trasikt staket. De hörde non drägla. Kom sa pojken. Okej Finn… Finn! Vaaaaaaaaaaaaaa! Ett namn? Jag? De hörde ett rytande. Kom nu! fräste spindelmannen. T…titt…titta! Japp! Ett svärd! Ta det Finn… sooooooooohooooooooooooooooooooooooooooooooooo! Jag har det! Sa Finn. Döda han dääääääääääär! Finn vände sig om ett monster! Svärdet! Han högg av huvudet på honom d…död? Ja sa spindelmannen… s…se upp! Hahahahahahahaha! Det var onda spindelmannen! Det är jag! Onda spindelmannen! Med riktiga namn…  Per Norden!

 Av Karl Raab

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 3.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/las-forst-httpfoddjuul-giftraab.html

Man får stå sitt kast när man har gett sig in i kollektivt författande. Var och en måste få skriva på sitt sätt. Som vuxen får man styra med stor försiktighet. Det är inte enkelt, men det känner jag väl igen från mitt arbete med kreativa ungdomar. Boken utan titel kanske inte blir belönad med något litteraturpris, men roligt har vi och varje morgon är spänningen stor när det nya avsnittet ska läsas upp. Näste man på tur är åttaåringen. Han har stora planer, säger han.

Kapitel 3

Vänner för livet

Pojken tittade frågande på den konstiga figuren som hade dykt upp. Nyss hade pojken sovit, drömt och längtat efter ett liv med sin familj. Istället hade en figur i röda trikåer dykt upp och räddat livet på honom. Och nu ville denna figur att pojken skulle följa honom.

Pojken kom att tänka på tiden med sin familj.  Alla gånger de gjorde saker som etsat sig in i minnet. Praktiska, bra saker som han skulle ha användning för i livet. Saker som hur man hittar i skogen, gör upp eld, att man inte ska äta gul snö, kvantfysikens gåta, AIK:s anfallstaktik och att man inte ska följa med okända människor – speciellt inte om de springer omkring i röd pyjamas med kalsongerna på utsidan.

- Så du tycker att jag ska följa med dig, frågade pojken och plirade med ögonen.
- Snacka inte så mycket. Vi har bråttom, sa Spindelmannen och slet åt sig pojkens packning.
Pojken höll upp händerna i en avbrytande gest.
-Vänta. Time-out. Ge dig nu. Vad har vi så bråttom för, frågade pojken.
Spindelmannen upphörde med sitt plockande och stannade upp, tittade på pojken och sa i en lugnande ton:
- Vi har ett kall, en livsuppgift att utföra. Ondskans makter växer sig starkare för varje minut. Snart har universums mörka krafter nått jorden och vi måste hindra dess framfart.
- Hur?
- Vi måste finna nyckeln till Gudarnas bok. Den bok som ger människorna evig frid och visdom. Med denna kunskap kommer vi att stoppa all den ondska som invaderar galax efter galax.

Spindelmannens ansikte var nu vänt uppåt och gesterna hade nu ökat och han stod nu med armarna viftande mot den gryende, blå himlen. Andhämtningen hade blivit hetsigare och han svettades allt ymnigare.
Pojken betraktade sin nyblivna vän med ett lugn som han inte känt tidigare. Han noterade Spindelmannens desperata blick. Han förstod plötsligt hur det låg till.
- Du Spindelmannen, eller vad du nu heter. Hur mår du egentligen?
Spindelmannen upphörde med sitt gestikulerande och blev stående stilla. Det blev alldeles tyst. Enda ljuden som hördes var lövens prassel och fåglarnas kvitter. En minut flöt långsamt förbi utan att någon sa något. Spindelmannen sänkte blicken från den molnfria himlen. Nu var inte hans ögon vilda och irrande utan fasta och säkra, nästan vårdande, tyckte pojken. Spindelmannen naglade pojken med sin bestämda blick.
-Hur jag mår, svarade Spindelmannen med lugn stämma. Det har ingen frågat mig sedan jag var i din ålder.
Spindelmannen tog av sig huvan och luftade sin välfriserade, blonda kalufs. Tungt satte han sig ner på den sten som pojken hade haft som huvudkudde, gjorde en gest mot pojken att han skulle sätta sig.
-Jag heter ju inte Spindelmannen utan Tord. Tord Nordén. Och jag ville egentligen inte bli superhjälte. Jag ville bli konditor och göra bakelser som människor skulle njuta av.
-Bakelser med smörkräm?
-Jooo… och chokladfyllning…
- …med en mandelbotten och hallonkräm på toppen? Pojken klappade händerna av förtjusning.
-Det låter ju som en underbar bakelse. Vet du vad den ska heta?
Pojken skakade på huvudet.
-Himlakärlek, sa Tord och smakade på ordet precis som om han hade tagit en tugga av den nykomponerade delikatessen.
-Jaaaa, sa pojken med ett drömskt leende. Det var just rätt namn på bakelsen.
-Jag har en ide, sa Tord.
Av Jakob Raab

 

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 2.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html

Inte oväntat gör Spindelmannen entré redan i kapitel 2. Sönerna har alltid hittat på historier, långa och muntligt framförda vid middagsbordet. Alltid dyker Spindelmannen upp någonstans, ungefär som Stålmannen i någon form uppenbarar sig i varje avsnitt av Seinfeld, eller Hitchcock själv figurerar som statist i en kort sekvens i varje film. Låt mig säga att jag inte skulle bli förvånad om en vulkan snart skrivs in i handlingen.
Varsågoda: kapitel 2 i boken utan titel, författad av familjens elvaåring.

Kapitel 2

Spindelmannen

Gestalten var en man med röda kläder som hade en stor spindel i mitten.

-Jag är Spindelmannen, sa han som tydligen hette Spindelmannen. Jag är här för att söka hjälp till kampen mot Onda Spindelmannen.
-Vad?! Jag vill inte slåss mot nån ”Onda spindelmannen”! Jag vill bara hitta någonstans att bo!
-Nej! Du måste med mig!
Någonting plingade till vid Spindelmannens högra arm, han lyfte armen och tittade på en klocka.
-Vi måste sticka, fienden har lokaliserat oss, sa Spindelmannen.
-Vad är det där för en grejsemojs, frågade pojken. Kan man spela Pac-man?
-Nej! Det är en klocka som kan märka livsorganismer runt ett visst område!
-Cooooolt! Hur funkar den? Kan jag också få en sån? Varför behöver du den när du ändå har din coola dräkt…?
Pojken pladdrade på medan Spindelmannen släpade honom vidare, efter ett tag stannade Spindelmannen och sa:
-Stanna här, jag måste göra en sak.
-Ska du kissa, ropade pojken efter honom.
-Nej! Det ska jag inte, skrek Spindelmannen.
Pojken satt i mossan när han plötsligt såg gräset röra sig en bit bort. ”Det är säkert Spindelmannen som pissar”, fnissade han.
Men ett träd välte, och marken skakade, så pojken började tro att det inte var Spindelmannen. ”För så hårt kan väl inte någon kissa? Eller?
Men just då kom ett stort monster likt en varg farande över honom, den dreglade över hans ansikte och monstret höjde sitt huvud för att döda honom. Han visste att han skulle dö. Men då kom Spindelmannen!
Slash! Slash! Slash! Så lät det när han högg ner monstret.
Kom vi måste dra, nu!
- Hur gjorde du det? Jag bara öhh… Och du bara slash, jag bara öhh… Och du bara slash!
-Kom nu drar vi, sa Spindelmannen.
Johan Raab

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 1.

Under de två senaste skolloven har de hemmaboende medlemmarna av vår familj haft högläsning ur böcker. Alla turas om att läsa högt för de andra. Vi sitter ner och lägger ifrån oss allt annat. Båda gångerna har vi läst böcker av Jules Verne, först Till jordens medelpunkt och sedan Från jorden till månen. Familjemedlemmar i alla åldrar har funnit dem underhållande. Det blir säkert ännu en högläsningsbok under sommarlovet, men vi har precis satt igång ett skrivprojekt, inspirerade av en kollega och hans dotter. Vi ska skriva en egen roman. Eller kanske blir det bara en novell, eller möjligen en samling osammanhängande kapitel. Konceptet är ungefär detsamma som högläsningens: vi skriver ett kapitel var och ser var historien hamnar. Först ut är mamman. För att försäkra mig om att vårt opus inte hamnar i papperskorgen, lägger jag ut varje kapitel här på bloggen. Varsågod: här är boken utan titel, kapitel 1. Författarna är mellan åtta och 50 år gamla.

Kapitel 1

Den ensamme pojken

Ljuset letade sig mellan tallkronorna ner till mossan. Om inte så många veckor skulle de första kantarellerna titta fram. Av solstrålarna blev mossan ljusgrön, nästan samma slags sken som i en skånsk bokskog. Den lille pojken hade lagt sig för att vila med huvudet på en sten. Det var inte så lätt att avgöra hans ålder. Håret var oborstat och kläderna smutsiga, men pojken hade ett alldeles slätt ansikte. När han sov var ansiktsdragen helt stilla. Bredvid den sovande pojken låg hans ryggsäck, men den mat han hade haft med sig när han reste hemifrån var för länge sedan uppäten. Nu levde gossen på vad naturen bjöd. Han hade vandrat långt och var mycket trött när han lade sig för att sova. I den djupa sömnen träffade pojken sin familj: sin mamma och pappa, sin syster och sina två bröder. Det var ett kärt återseende, för han hade inte sett dem sedan häggen blommade i trädgården hemma och han gav sig av. I drömmen var allt som förut. Det hemska hade aldrig hänt och barnen lekte glatt tillsammans. På kvällarna spelade hela familjen spel och schack var favoritspelet. De kunde sitta i timmar med ett och samma parti. Oftast vann den äldsta brodern eller någon av föräldrarna, men också de yngre syskonen började bli riktigt skickliga spelare.

Så gol göken och pojken vaknade. Han försökte somna igen för han ville stanna kvar  i den underbara drömmen. När det inte gick, gnuggade han istället sömnen ur ögonen, satte sig upp och sträckte på sig.

-Jag undrar om jag kommer att få träffa min familj igen, tänkte pojken sorgset och en tår trängde fram ur ögat. Han saknade dem väldigt mycket. Så reste han sig upp och gav sig iväg för att hitta något att äta till frukost. Blåbären började bli stora och smakade moget och sött.

Plötsligt prasslade det i löven och den lille pojken spratt till. Först kunde han inte se något, men när han vred på huvudet efter ljudet fick han se en väldigt märklig figur. Något liknande hade pojken aldrig tidigare sett.

Av Margareta Raab

Long walk part of the gift.

Så svarade den indiske pojken sin skolfröken i den självupplevda historien som prästen berättade på barnens skolavslutning i går, då glädjen över barnens sommarlovslycka var ordentligt grumlad av ett mycket sorgligt bud som strax innan hade nått mig.

Pojken tyckte så mycket om sin lärare och ville ge henne en present. Men han hade inga pengar. Så han gjorde ett vackert halsband av snäckor från stranden. Fröken blev mycket glad och sa förvånat:

-Men de här snäckorna finns inte på vår strand, de finns bara vid nästa strand som ligger 15 kilometer bort.
Det var då den fattige pojken sa:
-Long walk part of the gift.