Sommarens läsning- en dyster historia.

Sommaren 2012 har för mig inneburit några lärdomar, bland annat att jag ska sluta läsa svenska kriminalromaner. Min familj och jag mötte våren och sommaren utan en enda bok i vår ägo, men i diverse hjälpsändningar från vänner fick vi litteratur.

Sara Kadefors, Linda Olsson, Kepler, Mari Ljungstedt, Åke Edwardsson, för att inte tala om Leif GW Persson.Virriga och obegripliga historier med alltför många dialoger och för lite berättande text, för mycket sex- mord- och kändisdravel.

Nej, ska jag läsa deckare så ska det vara norskt: Jo Nesbö, han kan skriva, han! Och riktigt läbbiga mord klämmer han ur sig. Harry Hole är en riktig norsk oinställsam hårding, fakstiskt i klass med min gamle pensionerade favorit, skotten kommissarie Rebus (Ian Ranking). Jag har några olästa böcker kvar i Holeserien att se fram emot. Nesbö har också skrivit Huvudjägarna, som inte handlar om Harry Hole. En fullständigt vrickad och overklig, men ganska underhållande historia.

I mitten av semestern hade jag verkligen fått nog och bestämde mig för att läsa något riktigt välskrivet. På loppis snubblade jag över På landet i Paris av Herman Lindqvist. Karln må ha dålig koll på historien, men berätta historier, det kan han! Jag skrattade så att jag tjöt, jag var road hela boken, framför allt den första halvan där han kåserar om sin tillvaro som villaägare i Paris environger. Å, vad det är härligt med skribenter som behärskar språket!

Nästa bok blir Therese Raquin. Den läste jag för 25 år sedan, men klassikerna tål att läsas igen, fast man vet hur de slutar. Snacka om mord!

Gäller det fria ordet även andra än journalister?

Jag är självfallet både glad och lättad över att Martin Schibbye och Johan Persson har blivit släppta med livet och hälsan i behåll efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Det är naturligtvis högst uppseendeväckande att skälet till frigivningen är att de uppvisar falsk ånger och tackar Etiopien för frisläppandet.

 

Men jag är förundrad över det enorma medieintresse händelsen fått och kan inte låta bli att undra om det har ett samband med att de båda svenskarna själva är journalister. Vilken uppmärksamhet får de hundratals (?) övriga svenskar som sitter fängslade i andra länder,dessutom kanske oskyldigt? Schibbye och Persson fängslades trots allt för ett brott de begått, även om de själva hävdar att de fängslats för att de gjort sitt jobb.

År det moraliskt försvarbart att till exempel en musiker tar sig illegalt in i ett land för att ge konsert?

Lite för nära inpå.

 

Ett gäng kyrkomusiker turistade på Island under ett par dagar innan det nordiska kyrkomusiksymposiet startade i Reykjavik. En dag ägnades åt Vestmannaeyjar och ett besök på Heimaey, den enda av Vestmanöarna som är bebodd. 10 år efter att Surtsey ett stenkast bort hade bildats genom ett vulkanutbrott, var det 1973 dags för Eldfell att få ett utbrott som varade i nästan sex månader. Alla 5.000 invånarna evakuerades. Många fick sina hem totalförstörda.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var naturligtvis en svår dag för mig. Den dokumentärfilm vi fick se hade lika gärna kunnat handla om min familj. Bilderna på de brinnande husen orkade jag inte se utan fick lov att vända mig bort.

Strax nedanför en av kratrarna har ett enkelt kors rests. Två tredjedelar av befolkningen har vänt tillbaka till Heimaey, byggt upp sina hus och strävar vidare i sina liv. Barn föds och växer upp på ön som nu är 20 kvadratkilometer större. De klarade sig, för de hade inget  annat val.

Familjen Raab kommer också igen.
För övrigt är Reykjavik ett utmärkt ställe att shoppa på för den vars familj inte äger ett enda vinterplagg.

Återstoden av vistelsen värmde jag mig med fina kollegor och sköna kyrkomusikaliska upplevelser. En fantastiskt fin resa, för mig personligen också en livsresa.

Gosskörens Schützombud.

En solskenshistoria för kyrkomusiker, direkt ur verkligheten.

I dag var det andra repetitionen för Lilla gosskören, alltså gosskörens preparandkör, där man sjunger i två år innan man upptas i konsertkören. Sångarna går i andra och tredje klass. Det var dags att introducera Hallelujakören ur Händels Messias.
-Nu ska ni får lära er ett sycke som ni kommer att sjunga många gånger i gosskören. Det är svårt, men ni kommer snart att älska det.
Sedan lade jag till "Eller hur?" och vände mig till tredjeklassarna, de som alltså har varit med i ett år. Till svar fick jag ifrån andra ledet (NB, en nioåring):
-Å, du menar Allas ögon.