Lite för nära inpå.

 

Ett gäng kyrkomusiker turistade på Island under ett par dagar innan det nordiska kyrkomusiksymposiet startade i Reykjavik. En dag ägnades åt Vestmannaeyjar och ett besök på Heimaey, den enda av Vestmanöarna som är bebodd. 10 år efter att Surtsey ett stenkast bort hade bildats genom ett vulkanutbrott, var det 1973 dags för Eldfell att få ett utbrott som varade i nästan sex månader. Alla 5.000 invånarna evakuerades. Många fick sina hem totalförstörda.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var naturligtvis en svår dag för mig. Den dokumentärfilm vi fick se hade lika gärna kunnat handla om min familj. Bilderna på de brinnande husen orkade jag inte se utan fick lov att vända mig bort.

Strax nedanför en av kratrarna har ett enkelt kors rests. Två tredjedelar av befolkningen har vänt tillbaka till Heimaey, byggt upp sina hus och strävar vidare i sina liv. Barn föds och växer upp på ön som nu är 20 kvadratkilometer större. De klarade sig, för de hade inget  annat val.

Familjen Raab kommer också igen.
För övrigt är Reykjavik ett utmärkt ställe att shoppa på för den vars familj inte äger ett enda vinterplagg.

Återstoden av vistelsen värmde jag mig med fina kollegor och sköna kyrkomusikaliska upplevelser. En fantastiskt fin resa, för mig personligen också en livsresa.