tisdag 23 september 2008

En dag på jobbet

Idag var det kyrkomötets högtidliga öppnande. Det är verkligen högtidligt. I år högtidlighölls särskilt att det är 50 år sedan samma kyrkomöte beslutade att kvinnor skulle få prästvigas.

Inget kyrkomöte alls har beslutat att män ska få prästvigas.

För att förstärka det kvinnliga temat var domkyrkans flickkör ombedd att sjunga vid öppningsgudstjänsten, vilket de gjorde med den äran, trots att två jättebra altar var sjuka (och då menar jag jättesjuka: kräksjuk resp körtelfeber).

Det är en väldigt speciell publik vid sådana här tillfällen: kungaparet, kronprinsessan, ÄB och de andra biskoparna. Och så kyrkomötesledamöterna, av vilka en stor del är präster. Jag har alltid tyckt att det blir en särskilt trygg stämning när en lokal fylls av präster, för mig har kaftaner och elvor stark symbolik.

Det var väldigt häftigt att sjunga ur Knut Nystedts 1970-talsstycke Kärlekens lov. Som postludium spelade Andrew sedan ett stycke av Philip Glass, som jag glömt namnet på. En fantastisk orgelkomposition som tillsammans med Kärlekens lov blev jätteläckert. Stycket var enormt suggestivt att tåga ut till.

För egen del är jag helförkyld och lite febrig. Det var förstås ett dåligt tillfälle att insjukna, men det gick bra. Jag är ändå glad om jag för göra undan höstförkylningen nu, och blir frisk till nästa torsdag, då jag åker med gosskören till Helsingfors.

söndag 21 september 2008

Konspirationsteori?

Jag kan inte sluta tänka på det astronomiska avståndet mellan hälsoundersökningens resultat och uppenbara fakta. Skulle det kunna vara så att arbetsgivarna helt enkelt betalar företagshälsovården för att putsa hälsoprofilen, så att personalen ska bli lättare till mods, prestera bättre och gnälla mindre? Tanken är ju inte så dum, egentligen vore det ganska omtänksamt gjort. Jag bollade frågan med maken, men han tycker att det låter som en konspirationsteori.
Fast jag undrar, jag.

lördag 20 september 2008

Man lär sig

Har nu lyckats ställa om tiden i bloggen till Centraleuropeisk istället för Stilla havstid. Jag tror också att det numera går att kommentera utan att ha ett eget bloggerkonto.

Inte som förr

Jag har joggat, hoppat på studsmattan med Johan och lyft hantlar. Ska snart gå in i duschen. Kroppen är inte vad den varit. Konditionen är inte det stora problemet, utan det är smidigheten och snabbheten som är puts väck!

Med vetskap om detta fyllde jag tidigare i veckan i formuläret inför besiktning hos företagshälsovården. Jag kryssade förstås helt sanningsenligt i att jag trivs mycket bra både i min familj och på mitt arbete, men att jag sover för lite, motionerar för lite, äter oregelbundet och på tok för mycket sötsaker samt dricker för ofta. Sköterskan gjorde en kurva efter mina svar, och det såg ju rätt dystert ut. När jag sedan fått testcykla och resultaten av provtagningen togs fram, så hamnade jag istället på högsta poäng, precis under elitidrottare. TILT- något stämmer inte! Förväntas alltså en 43-årig kvinna ligga utslagen och vara nära döden med en puls på 220 efter sex minuters löjligt enkel cykling? Jag dryftade saken med min jämnåriga kompis -eller väninna heter det visst nu när man är medelålders- Stina, som ägnat betydligt mera tid av sitt liv åt idrott än vad jag gjort. Hon hade exakt samma erfarenhet från sitt besök på företagshälsovården.

I Johans förskoleklass var det skoljoggen igår. Alla skulle gå/jogga/springa ett valfritt antal varv (av för mig okänd längd) i skogen, dock minst ett. Johan sprang tio.
Sådan var jag också en gång i världen. Det känns ohyggligt länge sedan.

onsdag 17 september 2008

Inget politikerförakt här!

Min fyraårige son berättar:
"Miriam har slutat på dagis. Hon ska börja på ett jobb."
(Miriam, som tills nyligen var barnskötare på förskolan, har bytt bransch och arbetar nu på sitt politiska partis kansli)

tisdag 16 september 2008

Uppmuntran när den som bäst behövs

I morse vaknade jag med en skaplig huvudvärk, fick iväg första sonen till skolbussen, fast han hellre ville spela på datorn än äta gröt, hade maktkamp med andre sonen om hur man beter sig vid frukostbordet, stressade iväg för att samme son skulle hinna till gympan på dagis. I bilen på väg till jobbet funderade jag över följande:

-Det faktum att när jag kliver ur sängen på morgonen, så är det ungefär tio timmar kvar innan jag ska vara på topp. Och att jag går upp lika tidigt på fredagar som är ledig dag.
-Varför börjar förskoleklassen kl 07.55 när de ändå bara håller på i tre timmar?
-Varför ligger alla dagisaktiviteter på morgonen, så att man måste lämna barnen, fast man inte alls jobbar, bara för att de inte helt ska hamna utanför gruppen?
-Hur bär sig människor på landet åt för att kunna hämta sina barn så tidigt på eftermiddagen?
-Varför får man relativt ofta antydningar om att man inte borde jobba så mycket när man har barn, fast man inte jobbar mer än någon annan, men däremot på tider då ingen barnomsorg finns att tillgå?

När jag kom till jobbet, möttes jag av domprostens sekreterare som kom med blommor till mig. De var från min högsta chef som visade sin uppskattning över kulturnattens insatser. Än en gång kunde jag konstatera att mitt arbete i kombination med småbarn bygger på två saker: en bra man och bra chefer. Jag är oerhört tacksam över att ha båda!

söndag 14 september 2008

En blogg är skapad!

Det var en lång graviditet. Har länge läst alla bekantas bloggar jag hittat och varit småsugen på att själv börja blogga, men liksom inte kommit till skott. Nu har det värkt färdigt- här är den! Vad min blogg ska handla om vet jag inte ännu, och inte vet jag heller om jag kommer att skriva särskilt frekvent. Framför allt så bryr jag mig inte om ifall någon vill läsa den.

Men man känner ju sig själv, åtminstone lite bättre än för 20 år sedan. Jag kommer säkert inte att kunna låta bli att framföra mina åsikter, glädjeämnen och irritationer. T ex irriterar jag mig redan på startsidan: sista bokstaven i mitt förnamn har hamnat på en egen rad. Inte kunde väl min salige far och min snart 80-åriga mor förstå vilka konsekvenser det skulle få för mitt framtida bloggande, när de i mitten på 60-talet gav mig ett så långt förnamn.