Inte som förr

Jag har joggat, hoppat på studsmattan med Johan och lyft hantlar. Ska snart gå in i duschen. Kroppen är inte vad den varit. Konditionen är inte det stora problemet, utan det är smidigheten och snabbheten som är puts väck!

Med vetskap om detta fyllde jag tidigare i veckan i formuläret inför besiktning hos företagshälsovården. Jag kryssade förstås helt sanningsenligt i att jag trivs mycket bra både i min familj och på mitt arbete, men att jag sover för lite, motionerar för lite, äter oregelbundet och på tok för mycket sötsaker samt dricker för ofta. Sköterskan gjorde en kurva efter mina svar, och det såg ju rätt dystert ut. När jag sedan fått testcykla och resultaten av provtagningen togs fram, så hamnade jag istället på högsta poäng, precis under elitidrottare. TILT- något stämmer inte! Förväntas alltså en 43-årig kvinna ligga utslagen och vara nära döden med en puls på 220 efter sex minuters löjligt enkel cykling? Jag dryftade saken med min jämnåriga kompis -eller väninna heter det visst nu när man är medelålders- Stina, som ägnat betydligt mera tid av sitt liv åt idrott än vad jag gjort. Hon hade exakt samma erfarenhet från sitt besök på företagshälsovården.

I Johans förskoleklass var det skoljoggen igår. Alla skulle gå/jogga/springa ett valfritt antal varv (av för mig okänd längd) i skogen, dock minst ett. Johan sprang tio.
Sådan var jag också en gång i världen. Det känns ohyggligt länge sedan.