Snart 50. Lite visdom har jag allt.

Ännu återstår några veckor av semestern och redan nu känner jag att jag kommer att hinna med de projekt jag hade föresatt mig att hinna med. Lite möbelrenovering, lite iordningsställande av förråd, lite inredning av vårt ännu i stort sett oinredda hus, lite storstädning och lite trädgårdsarbete. Dessutom har jag vilat ordentligt, haft tid för familjen och tränat en del. Det är nog första året som jag har satt upp realistiska planer för vad som ska hinnas med under sommarledigheten. I vissa avseenden blir man verkligen klokare med åren.

Men den verkliga anledningen är att vi, när vi för drygt två år sedan förlorade precis allt vi ägde, utom de kläder vi för tillfället hade på oss, bestämde oss för att ta chansen till en annan livsstil. I dag äger vi inte många saker som kräver underhåll. Avsaknaden av prylar som ska skötas och repareras besparar oss ofantligt mycket tid. Vi tänker oss väldigt noga för innan vi skaffar saker.

Men visst, det saknas fortfarande många gardiner, mattor, lampor och en del möbler i vårt hem. Och jag har en tidskrävande uppgift i att hitta den flygel jag snart ska köpa. Men allt det får ta tid och ännu har vi inte hittat det vi vill ha.

Visst sörjer vi mycket av det vi förlorat. Men det är också en befrielse.
Aldrig mer ett hus fullt av prylar och en garderob full av kläder!

Min hypofys och jag.

Efter några upplyftande och levande diskussioner på min facebooksida de senaste dagarna fick jag kommentaren från en vän: "Tänkte just på vidden bland dina fb-vänner. Mina är så homogena i jämförelse."

Det stämmer nog. Jag rör mig bland gruvarbetare och adel, kulturarbetare och ingenjörer, bönder och professorer, högkyrkliga och lågkyrkliga, kapitalister och kommunister, monarkister och republikaner, språkvårdare och dyslektiker, gamla och unga. Och jag tycker att alla berikar min tillvaro.

Jag är uppvuxen i en politiskt disparat familj. Jag tycker att det är roligt att diskutera och jag känner mig inte obekväm när jag tycker annorlunda än den jag samtalar med. Och visst kan jag erkänna att jag ibland skapar frågeställningar mest för att få igång en diskussion. Jag lär mig mycket av det och det är ett bra sätt att få igång sina egna tankar och funderingar.

Det jag däremot mer och mer börjar lacka ur på är den ständiga uppdelningen i politisk höger och vänster. Har inte den tjänat ut sin betydelse för länge sedan? Man vet i förväg vem som kommer att tycka vad om vad. Partipiskorna är starkare än den egna tankeförmågan.

Det finns inte ett politiskt parti som jag kan säga att jag i någon större utsträckning sympatiserar med och jag skulle inte klara av att vara lojal med något av dem. Däremot finns det ett antal enstaka frågor där jag väldigt bestämt vet vad jag tycker. Men ingen kommer någonsin att lyckas placera mig på ena eller andra kanten.

För en månad sedan var jag på Färöarna. Jag fick veta att höger-vänsterskalan visserligen finns där, men att den är totalt underordnad den stora frågan om självständighet eller inte. Utifrån den frågan går man till val på Färöarna.

Jag ser inte fram emot valrörelsens upptrappning. Tycker att den suger.

För övrigt kan jag inte ens skilja på höger och vänster. I alla fall inte utan att först titta var jag har vigselringarna och tänka efter hur jag hälsar. Det är visst typiskt kvinnligt och har något med hypofysen att göra.

Det har ännu inte gått en vecka av semestern och den har redan varit mera spännande än man kan önska sig.

I går kväll hittade fåren ett sätt att ta sig ut ur hagen, och som alla vet är gräset grönare på andra sidan. Något djur måste ha skrämt iväg dem en bra bit hemifrån. Detta är nu inte Färöarna utan Uppland, där det finns både varg, lo, räv och björn, så fåren får inte gå riktigt som de vill.

Vi letade halva natten, grät oss till en kort och orolig nattsömn och vaknade med tårar i ögonen. Men djungeltelegrafen är väl utbyggd i Lagga, så strax efter åtta i morse var fåren lokaliserade och vi kunde hämta dem, hela 4 km bort! De följde direkt med när de såg oss. Sedan GICK tacka, två lamm och jag hela vägen hem. Dipaus två gånger. Flera roade bilister och cyklister stannade med glada tillrop.
Ja, jag kulade också.

Nu ligger alla tre utmattade i hagen och jag får äntligen min kopp kaffe. Gerda får finna sig i att vara bunden några timmar medan vi bygger ett säkrare stängsel. Och glädjen är stor bland barn och vuxna. Även hos fåren, tror jag.

Och så här sjöng jag för våra ledsna och oroliga barn i går kväll:

Lilla lammet vilse går,

river sig i vassa snår,

springer över stock och sten,

blir så trött i sina ben.

Herden räknar sina får.

Ett långt bort från fållan går.

Det är blåsigt, mörkt och kallt.

Herden letar överallt.

Lammet bräker, herden hör.

"Säg, vad sprang du från mig för?

Lilla lamm, kom hit till mig.

Fryser du, jag värmer dig.

Är du trött och sjuk, jag bär.

Lilla lamm, jag har dig kär."

Herden tar sitt lamm i famn.

Jesus Krist är herdens namn.