En dag på jobbet

Idag var det kyrkomötets högtidliga öppnande. Det är verkligen högtidligt. I år högtidlighölls särskilt att det är 50 år sedan samma kyrkomöte beslutade att kvinnor skulle få prästvigas.

Inget kyrkomöte alls har beslutat att män ska få prästvigas.

För att förstärka det kvinnliga temat var domkyrkans flickkör ombedd att sjunga vid öppningsgudstjänsten, vilket de gjorde med den äran, trots att två jättebra altar var sjuka (och då menar jag jättesjuka: kräksjuk resp körtelfeber).

Det är en väldigt speciell publik vid sådana här tillfällen: kungaparet, kronprinsessan, ÄB och de andra biskoparna. Och så kyrkomötesledamöterna, av vilka en stor del är präster. Jag har alltid tyckt att det blir en särskilt trygg stämning när en lokal fylls av präster, för mig har kaftaner och elvor stark symbolik.

Det var väldigt häftigt att sjunga ur Knut Nystedts 1970-talsstycke Kärlekens lov. Som postludium spelade Andrew sedan ett stycke av Philip Glass, som jag glömt namnet på. En fantastisk orgelkomposition som tillsammans med Kärlekens lov blev jätteläckert. Stycket var enormt suggestivt att tåga ut till.

För egen del är jag helförkyld och lite febrig. Det var förstås ett dåligt tillfälle att insjukna, men det gick bra. Jag är ändå glad om jag för göra undan höstförkylningen nu, och blir frisk till nästa torsdag, då jag åker med gosskören till Helsingfors.