Lyckligast vinner.

Det gullas som aldrig förr på sociala medier. Foton med söta barn och rara historier om desamma, bilder på mat och bilar, tre positiva saker om dagen. Den typen av inlägg ger hundratals gillanden på facebook. Om man däremot ger uttryck för en åsikt får man räkna med tystnad, såvida man inte har ett brett nätverk av människor som tycker precis likadant. Då kan man tryggt ropa ut sina åsikter och lita på att man bara får medhåll. Den som inte håller med väljer oftast att inte delta i tråden.

Nyligen företog jag en nattlig promenad tillsammans med några vänner. Samtalet kom att handla om barn. Vi delade oro för barnens umgängen, sjukdomar, mognadsprocesser och sorgen över de barn som aldrig föddes. Nästan samtidigt utbrast vi:
-Så skönt att höra att vi alla kämpar med barnen. Man har ju nästan börjat tro att facebook speglar verkligheten och att alla andra har det jätteenkelt och är lyckliga hela tiden.

Jag ser unga och äldre omkring mig som har det riktigt svårt, så oerhört kämpigt att jag beundrar dem varje dag de orkar stiga upp. Och jag undrar om lyckotävlingen på sociala medier är helt sund.

De där tre positiva sakerna om dagen är ofta ganska underhållande läsning. Men jag vet inte.
Jag har faktiskt lite svårt för dem. Det skulle i alla fall inte skada att blanda upp dem med lite hederlig ilska över världens oskick.

Så nu mina vänner, bjuder jag er på min sågarlista från 2009:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/01/sagarlistan.html
och ångestlistan från 2011:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/11/kyrkomusikerns-angestlista.html