Hört idag på lågstadievisning i rikshelgedomen:

Guiden:

-Det här är S:t Lars, S:t Erik och S:t Olof. Erik håller i ett svärd. Det är för att han blev halshuggen. Olof håller i en yxa. Han blev dödad av den i en strid.

Elev:

-Hur dog Lars då? Fick han en bok i huvudet?

Mina barn har inga Foppatofflor.

Åtminstone till det kommer jag att vara oskyldig om sådär 25 år, när 2000-talisterna anklagar den förra generationen för att ha tvingat dem att bära de vidriga plastskorna. Något har vi lärt oss, vi 60-talister som växte upp med Vilse i pannkakan.

Skitbra bok

Långa dagar på stranden och tidiga kvällar ger utrymme för läsning. Under veckan i Turkiet läste jag bland annat Ödets hav av Elisabet Nemert. Boken hamnar nog på min tio-i-topplista. Otroligt intressant läsning om 1300-talets Gotland, som drabbades först av pesten och sedan av dansk invation under ledning av Valdemar Atterdag. De som lyckades överleva båda kunde ändå inte vara säkra, eftersom man kunde bli dömd till döden för de mest märkliga förseelser- såvida man inte tillhörde överklassen förstås. Sådana kunde alltid köpa sig fria. Naturligtvis var det kvinnorna som hade det värst.

"Som man och kvinna skulle de dela säng, men den kroppsliga föreningen mellan makar fick endast ske med syfte att avla barn. På den punkten var kyrkan mycket tydlig. För att tillfredsställa sin lust, sin naturliga lust, skulle en man söka sig till en prostituerad istället för att besudla sin hustru. Kyrkan drev egna horhus..."
En våldtagen kvinna blev utslängd ur sitt hus, hon var en hora som hade frestat förövaren. Enda möjligheten för henne att överleva var att prostituera sig. Och så vidare. Jag grät, jag blev arg och jag kunde inte sluta läsa.

Boken gav också näring åt den irritation jag ännu inte kunnat släppa över en uppmärksammad brudöverlämning i samband med en vigsel i somras. Det blir så tydligt vilken kvinnohistoria som ligger bakom denna tradition, som oavsett vad en del tror, har förekommit även i Sverige. Dock inte på initiativ från den reformerade Svenska kyrkan, följande utspelar sig på katolsk tid:
"Fadern förde henne fram till Claus och prästen...Med ens kände hon sig både ensam och utlämnad. Nu fanns det absolut ingen återvändo, om några ögonblick skulle hon för all framtid vara knuten till denne man. Tills döden skiljde dem åt. Om inte Claus försköt henne, vill säga."

Den allmäna meningen om det med statsmedel bekostade bröllopet i juni tycktes vara att det var upp till brudparet att avgöra. Den allmäna opinionen är också för jämställdhet mellan könen och mot att kvinnliga präster diskrimineras. Underligt nog ser inte allmänheten sambandet mellan dessa saker.

I huvudpersonen, Aurora Ekens mun, läggs en parafras på de ord som Martin Luther King sade 600 år senare:
"Den största faran här på jorden är inte de onda människornas handlingar, ty de människorna är så försvinnande få till antalet. Nej, det största hotet är istället alla de så kallade goda människornas påfallande tystnad, deras underlåtenhet att stå upp för det de innerst inne vet är rätt. De godas väntan på att någon annan ska stå upp för och utföra det de själva borde göra. Men till det krävs mod."

Så sant.

Jag känner stor tacksamhet över och ödmjukhet inför vad dåtida och nutida kvinnokämpar har gjort för mig, och blir så förbannad över att desamma så ofta nedlåtande kallas för rödstrumpor. Utan deras arbete skulle det vara betydligt svårare att vara kvinna i Sverige.

Förbrödring

Att körsång är förbrödrande och ett sätt att få nya vänner har jag stor erfarenhet av. Jag har sjungit tillsammans med människor som jag inte delar något annat språk med och upplevt att vi förstått varandra väl.

Det finns uppenbarligen flera sätt. Här är Johan och hans nye bayerske vän Raffael som har kopplat ihop sina Nintendospel. Detta ledde sedan till bad, gemensamt byggande av sandslott, beach volley, biljard och mycket mer. Nu har de bytt e-postadresser utan annan gemensam vokabulär än yes, no och scheisse.

Kulturupplevelse för flera sinnen.

Det första vi gjorde när vi kom till Alanya var att gå på hamam. En förmiddag av njutning för hela familjen. Även barnen blir ompysslade och tycker att det är härligt. Het bastu, iskall jacuzzi, ett stort antal olika bastu (varav snöbastun är den minst imponerande), lerbad, poolbad, rengöring och massage.

Två saker kan omedelbart noteras:
1) Utan att tveka lämnade vi barnen ensamma med en massör. Det skulle vi inte ha gjort i Sverige.
2) Massörena vågar vara ensamma med barnen. Det hade de inte gjort i Sverige.

Grädden på moset är att tvättarna/skrubbarna/massörerna hela tiden sjunger när de arbetar. Förutom den turkiska badtraditionen får man på köpet turkiska folkvisor. Massörerna är inga yrkessångare, men de kan sin sångskatt och de är stolta över den. Och det låter fint i det helkaklade rummet. Alltså en helturkisk upplevelse.

Varför gör vi inte så i Sverige? Det är ju en klockren affärsidé: svenska folkvisor i samband med behandlingar av olika slag. Så mycket mindre skräckinjagande en tandläkarborrning skulle vara till tonerna av "Ack Värmeland du sköna".

Turkarna kanske inte alls sjunger som affärsidé utan helt enkelt har för vana att sjunga i vardagen och i arbetet. Så har det nog varit även i Sverige en gång i tiden. Det finns olika berättelser som vittnar om det, till exempel gumman från Dalarna som sjöng två verser ur "Den signade dag" för att veta hur länge hon skulle koka äggen. (Det säger en del om hur långsamt man sjöng psalmer på 1800-talet.) Tråkigt nog är det inte alls så i dagens Sverige. Den som sjunger för sig själv och andra utan att stå på en scen eller vara på en fest blir istället klassad som ett original. Den svenska folkmusiken framförs i första hand från scener av olika slag.

Jag för min del är anställd för att sjunga medan jag arbetar. Men jag använder fakiskt sången till annat också. När jag går i laggaskogarna, där det lär finnas både björn och vildsvin, brukar jag kula. Det har hänt att jag har kulat även mörka kvällar i staden för att hålla våldsmän på avstånd.

Men inget slår ett insjödopp

Tidigt i morse landade familjen Raab på Arlanda, alldeles för lättklädda för den utetemperatur som väntade. Hemma i gula huset tändes genast en brasa. Nu packar vi upp, fixar lite, dricker mängder av te, läser ut semesterböckerna och myser i två dagar innan skolan och arbetet kallar.
Liksom förra höstlovet bokade vi i sista stund en restresa, så sent att vi fick ta det som fanns. Det blev faktiskt samma resmål: Alanya i Turkiet. Men vi var väldigt nöjda ifjol, så varför inte? Och det fanns inte mycket att klaga på- inte moln under hela veckan och behaglig temperatur i luft och vatten, kort sagt en härligt, lat vecka med massor av tid att vara tillsammans. Det behövde vi innerligt väl.
Kameran lyckades vi glömma hemma, men vi har de flesta bilderna sedan förra året så iPhone fick duga. Här är hela familjen nyklippt och i förekommande fall nyrakad av duktiga turkiska frisörer till samma pris som det hade kostat att klippa enbart mig i Sverige. Det är roligt att prova vardagssaker i andra länder, som att gå till frisören eller till en vanlig lekpark med bara några gungor och en klätterställning, alltså dit de inhemska familjerna går. Då får man se en annan sida av ett lands kultur än den som turistguiderna visar.

Före frukost tog jag oftast en joggingtur längs med stranden. Två gånger fick jag med mig Johan och det var extra roligt. Han håller snart mitt tempo och sedan vet man ju hur utvecklingen kommer att gå. Resten av dagarna ägnades åt olika varianter av bad: långa simturer och sandslottbyggen i och vid havet, lek i hotellets vattenrutschkana samt turkiskt hamam.

Den lokala marknaden fick ett besök, på bilden piri piri. Naturligtvis shoppades också klädmärkeskopior efter sedvanligt prutande, ett system jag starkt ogillar men icke desto mindre är hänvisad till för att slippa betala överpriser. Det turkiska köket är gott, särskilt för en halvvegetarian som jag. Grönsakerna är fina. Om man inte själv plockar ihop en god sallad så kan man äta olika varianter av gratinerade grönsaker, väl tillredda. Desserterna däremot faller inte ens barnen i smaken. De utgörs av hundratals olika sätt att kombinera gelatin, socker och färgämnen, av Kalle träffsäkert definierat "efterrätter som vinglar".

Kamelritt. Kamelen är född i Södertälje (om man svarar att man är svensk), i Drammen om ryttaren är norsk och i Rovaniemi för den finske turisten.

En härlig dag ombord på båt.

Några böcker vardera plöjde vi förstås. Johan har den här hösten, tack vare sin fantastiska fröken Nina, blivit en verklig bokmal. Under veckan tog han sig igenom hela Harry Potter!

Medelhavet är underbart. Fast jag är en enkel inlandsflicka med hjärtat i skogen och fjällen.

Hur tänkte uppsalapolitikerna här då?

Normalt är jag en påhejare av de flesta politiska beslut som grundar sig på miljöhänsyn. Men Uppsala kommuns senaste skrivbordsproduktion, med all säkerhet författad av människor som bor i innerstaden, kan jag inte beskriva som annat än alltigenom korkad.

Det är numera förbjudet att köra med dubbdäck i centrala Uppsala.

De besparade halterna av hälsovådliga partiklar och kvävedioxid kommer naturligtvis med råge att uppvägas av de långa omvägar bilisterna från landsbygden kommer att ta. Vi från landet är nämligen fullkomligt beroende av dubbdäck vintertid.

Många stadsbor kommer säkert att avstå från dubbdäck i vinter. Men även de ger sig då och då ut på landsvägarna och kommer att utgöra en fara för sig själva och oss som dagligen vistas där. Att trafikolycksstatisktiken både i och utanför staden blir hög kan vi utgå ifrån.

Uppsala kommun måste vara den nordligaste kommunen i världen som kan komma på något så tokigt.