Den trista baksidan.

Jag vänjer mig aldrig, ALDRIG vid besvikna barn som jag inte har möjlighet att ge plats i kören. Det händer ganska sällan, för oftast känner barnet själv under uppsjungningen att det inte är rätt grej. Fast i dag var det inte mindre än två gråtande flickor. Jobbigt, svårt. En av de riktigt trista delarna av mitt arbete.

Men jag kan ju inte ta emot hur många hundra sångare som helst. Och jag lotsar dem alltid till en kör som passar deras nivå. För jag vet, att lika viktigt som det är att alla får sjunga, lika viktigt är det att få sjunga på sin egen nivå. Därför skulle det bli helt fel, både för de allra duktigaste och de andra, om jag tog emot sångare enligt köordning.

Men vänjer mig, det gör jag inte.

Innsbruck, ich muss dich lassen.

En underbar vecka i Alperna är snart till ända. I morgon bitti går bussen från Sölden till Innsbruck för flyg till Arlanda. Jag tänker stiga upp tidigt för att hinna med en sista runda i skidspåret innan dess, för hemma i Sverige verkar endast regn vänta.

Johan

Med glädje kan jag konstatera att ungefär tio års slit har lönat sig. Jakob och jag har åkt skidor med barnen på ryggen, dragit dem i pulka över fjällen, slitit på våra ryggar för att åka med dem mellan benen, åkt med dem i sele, dragit dem i stavar i flackpartier, släpat ut dem på turåkning.
De har blivit så duktiga skidåkare och jag får numera ligga i för att hänga med i off pisterna.

Sölden är en gammal by som fanns långt före skidturismen. Det finns anor före Kristi födelse. Många skidorter är uppbyggda kring den moderna skidturismen, men det finns några riktigt gamla byar som funnits långt tidigare, till exempel Sölden. Aspen och Åre. Vi har pratat ett par gånger med en Söldenfödd man som brukar hänga på Herr Josephs bar. Han har berättat att liftarna började byggas 1948. Tänk vilken utveckling byn har gjort under hans levnad! Här finns 3.000 bofasta invånare, under skidsäsongen 20.000.

För ovanlighetens skull bokade vi en charterresa, vilket har fördelar och nackdelar. Hotel am Hof visade sig vara mycket bättre än vi hade föreställt oss. Ett litet charmigt hotell, där vi har en tvårumslägenhet i alphyddestil med riklig och riktigt bra halvpension, som jag verkligen kan rekommendera den som föredrar personlighet framför stel lyx. Dock får man stå ut med en massa svenskar.

Det bästa med semestern är att vara med familjen.

Sölden erbjuder fin skidåkning, fast inte alls så bra som den vi upplevde i Le port de soleil för två år sedan. Det är ett ganska litet skidområde, vilket vore helt OK om det inte vore överbelagt av hotell. För oss som refererar till Hemavan-Tärnaby och Riksgränsen är det alldeles för mycket folk på samma ställe. Dessutom har vi blivit bestulna på ett par stavar och ett ryggskydd, samt utsatta för ytterligare ett stöldförsök (en man la händerna Karls Adidasbyxor när Jakob gav honom en blick som fick honom att dra sig tillbaka).

Nu väntar vårterminen samt skola och arbete. Av erfarenhet vet jag att den korta ledigheten inte är tillräcklig efter den intensiva jultiden. 2013 innebar dessutom en höst som var mer intensiv och arbetsam än någonsin tidigare. Under hela december var jag sjuk i influensa men jobbade så gott det gick. Den sista hostan gav med sig under alpveckan och jag har tränat riktigt hårt. Jag känner mig förvånansvärt pigg och laddad för vårens roliga uppdrag. Det är en ära att tillsammans med gosskören få följa ärkebiskop Anders, som jag har tyckt så mycket om att arbeta med, till hans stavnedläggning och pension. Direkt efter det reser goss- och flickkören till Färöarna, dit jag blev inbjuden av domkyrkoorganisten i Tórshavn då vi träffades på Island för 1½ år sedan.

Men innan dess hoppas jag, möjligen utsiktslöst, på snö och vinter även i Uppland.

Stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar.

Staffan var en stalledräng,

stalledräng, stalledräng.

Han vattnade sina fålar fem,

hurra, hurra, hurraladerala.

Hejsan, låt oss lustiga vara.
En gång jul om året bara.

Sjung halleluja lite rullan lej.

(Textbearbetning av min egen stjärngosse.)

http://www.expressen.se/kvp/skolan-infor-forbud-mot-tomtar-i-luciatag/
I Bromölla bestämde en skola att årets luciatåg skulle innehålla Lucia, tärnor och stjärngossar men inga tomtar och pepparkaksgubbar. Genast brakade förra årets rabalder loss och rasisterna skrek om PK och att invandrarna tar våra svenska traditioner ifrån oss.

I själva verket ville skolan ha ett traditionellt och ursprungligt luciatåg och där finns det faktiskt inte plats för tomtar och pepparkaksgubbar. För jul och Lucia är ju två olika högtider som inte har något med varandra att göra. Möjligen uttryckte sig skolan tokigt, ifall det stämmer att de använt formuleringen förbud mot tomtar och pepparkaksgubbar, men det kan precis lika gärna vara en journalistformulering. Det kanske var som på mina barns skola: en utrustningslista för flickor och en för pojkar (stjärngosselinne, vita strumpor, strut och stjärna). Ingen hade synpunkter, såvitt jag vet. Jag tillämpar samma informationsprincip i mina körer och har aldrig blivit ställd till svars för det.

Däremot hängdes jag med namn ut på sidor som exempelvis Avpixlat och fick ta emot ett antal hatbrev för exakt ett år sedan, efter SVT:s luciafirande med en mörk Lucia och två rappare. Så gott som alla inledde med "Jag är inte rasist" varefter de uttryckte synnerligen rasistiska åsikter.

I dag kom den första valreklamen i brevlådan. SD var inte oväntat först ut. Maken eldade upp broschyren innan jag hann ta ett foto, men ingen kan påstå att budskapet är annat än rasistiskt.

Här är en text, skriven år 2007 av en gosskörmamma. Den ingår varje år i programboken till stjärngossekonserten Goder afton, mitt herrskap! och beskriver väl stjärngossens självklara roll i luciatåget och hans historia som är betydligt äldre än Lucias. År 2013 känns texten mer aktuell än någonsin.

Stjärngossars och Staffans kväll

Den 13 december tänker vi alla på luciatåg med tärnor. Så vackert och vilken fin gammal tradition! Men är den så gammal? Och var finns stjärngossarna? Javisst, där någonstans, längst bak, får de vara med – litet på nåder i sina lätt löjliga strutar.

Nej, nu vänder vi på det hela! I kväll blir det stjärngossarnas och Staffans afton och Lucia med tärnor får stå tillbaka.

Lucianatten har av tradition betrak­tats som årets längsta natt, även om en nutida kalender visar annorlunda.

I äldre tiders lussefirande fanns rester av gamla hednariter och Lusse hade tydlig koppling till djävulen själv – Lucifer. Mot det mörka och onda försvarade sig människorna med ljus och upptåg i lussetåg, som ungdomar vandrade runt mellan gårdarna med.

Juldagen var den dag under julhelgen då man vilade från alla måsten. Inte ens ladugård eller fähus blev rengjorda. På annandag jul var det uppstigning i ottan. Det var den helige Stefanos (Staffans) dag. Han var den förste kristne marty­ren och kreaturs och hästars skydds­helgon. Varför Staffan kopplades till sina fålar fem är dock höljt i dunkel. I sägner sägs han ha varit Kung Herodes stalldräng.

På annandagen gick man alltså upp tidigt för att göra rent hos djuren. Hästarna skulle tas ut och vattnas, helst i en nordrinnande källa, som ingen annan nyttjat den dagen.

Man rengjorde inte alltid bara hemma på det egna bostället, utan gick ofta i grupper från gård till gård och rengjorde, för att sedan bjudas in och trakteras. Ofta var detta inledningen till ett frieri till dottern i gården.

På annandagen skedde också Staffansskedet – en kapplöpning med hästar – som i vissa delar av landet var omgiven av fest och sång. ”Han (Staffan) vattnar sina fålar fem...” med tydlig koppling till den hedniska vatt­ningsriten får nytt sammanhang under påverkan av så kallade stjärnspel: ”... för den ljusa stjärna”.

Vid trettondedagen – helga tre konungars dag – uppfördes under medeltiden legendspel i kyrkorna. Sko­lor och gillen tog över denna tradition i form av tre-konungar-spel eller stel­laspel (stella = stjärna). Stjärngossarnas skrud med strut och stjärna symboli­serar helga tre konungar. I takt med att skolor och gillen tog över spelen gled dessa och andra firanden i juletid allt mer in i varandra.

Djäknarna, eleverna, vid dåtidens så kallade latinskolor började sin djäknegång vid Lucia, då deras termin var slut. Den pågick sedan under hela julen fram till tjugondedagknut. Djäknevand­ringen var en vandring i stad och på landsbygd, då djäknarna samlade in medel för sin försörjning det komman­de året. Spelen och olika upptåg ingick i vandringen.

I stjärnspelen fanns ofta en yngling som bar vit klädnad och vingar (en föregångare till Lucia?). Hans vita klädsel skulle symbolisera Jesusbarnets linda.

Först vid denna tid börjar man ana att Lucias intåg är nära. Vid det laget har Staffan och stjärngossarna varit med länge.

Från latinskolorna övertogs seden att vandra runt av hantverksungdom och borgarungdom i städerna och där­efter av pigor och drängar på landet. Här återknöts till det gamla lussefiran­det. Upptågen och spelen var en god inkomstkälla för dessa grupper.

Så småningom träder Lucia fram (först belagt 1764 i Västergötland).

Från Västsverige sprids hon över hela Sverige och 1927 är enligt vissa källor året då det första officiella Luciatåget skedde, detta i Stockholm.

Ja, därmed var alltså Staffan och stjärngossarna satta litet på undantag men i kväll är det främst deras afton.

Djäknarnas stjärnspel och upptåg gav bidrag till kommande studier och glädje och gamman för folk där de drog fram. På samma vis bidrar ni till körens fortsatta verksamhet genom er närvaro här i kväll och gossarna kan glädja er med vackra staffansvisor och stjärngossesånger och sedan roa er med sitt spex. Så fullföljer vi då en riktigt gammal tradition, äldre än Lucia – hur strålande hon än är!

Lilit Nilsson

Det var bättre förr.

Jodå, årets julkalender är bra. Riktigt bra, tycker barnen som har läst Barna Hedenhös i flera år. Jag tycker kanske att vi har sett tillräckligt många upplagor av stereotypen klantpappan redan, men bortsett från det så gillar jag julkalendern.
Förra årets julkalender var också bra och även den året innan.
Men bäst av alla var Teskedsgumman. Året var 1976 och det kommer aldrig att bli bättre.

Jag vill bara ha det sagt.

Vad en språkvän får utstå.

Varje gång en betydelsefull officiell person avlider- nu senast Nelson Mandela- förkommer modehälsningen RIP ymnigt på facebook och i annan media. Den sista hälsningen till en stor människa, eller för övrigt till vilken avliden som helst är alltså en förkortning.
Respektlöst. Stilfattigt.

Vila i frid, heter det. Eller rest in peace, om inte modersmålet duger.

Kära uppsalabor!

Ni är i stort sett ett mycket trevligt folk. Ni är intellektuella, kulturella och trivsamma på alla sätt och vis. Eftersom jag har arbetat med både era och stockholmarnas barn under många år, vågar jag påstå att Uppsalas ungdomar är mer avspända, mindre mode- och prylfixerade än huvudstadsungdomarna. Ni är historie- och traditionsmedvetna, ibland till överdrift kan jag tycka de gånger jag vill pröva något nytt, men ofta på ett ganska gemytligt sätt.

Det jag inte begriper med er gäller trafiken. Stockholmarna må stå för hårdhänt och ibland hänsynslös bilkörning, men de är duktiga på att stanna vid övergångsställen och blinka när de ska svänga. Sådan är inte bilkulturen i Uppsala. Ännu mer förvånas jag över alla (flertalet) cyklister utan lyktor och gångtrafikanter utan reflex. Det är fler av er som promenerar utan reflex än med, när det är mörkt ute, till och med när ni har barnvagn med.

Jag generaliserar givetvis, både gentemot stockholmare och uppsalabor. Jag har bott i storstad, småstad och i samhälle. För närvarande bor jag på landet. I Uppsala har jag aldrig bott, men jag vistas där så gott som dagligen. Ingenstans har jag varit med om att så många går omkring utan reflex i mörkret. Jag förstår inte hur ni kan låta era skolbarn gå ute utan att synas. Varje kväll krypkör jag hem från jobbet, för jag vet att det under resan hem kommer att dyka upp 5-10 människor ur mörkret, alldeles nära min bil.

Ni utsätter er själva för fara och mig för risken att få leva med livslånga samvetskval.
Jag förstår det inte.

Min liturgiska resa

En reseskildring jag länge har grunnat på. Men varje gång jag blir ombedd att redogöra för den så finner jag mig själv citera Ingemar Stenmark:
-Hä gå int förklar för den som int begrip.
För det gör det inte. Och ändå tänker jag försöka:

Min mamma kommer från en laestadiansk familj. Pappa var prästvigd i den mäktiga Nidarosdomen i Trondheim, Norge och fick dispens att verka som präst i Sverige. Skillnaden, förutom att hans examen hette cand theol istället för theol cand, var något om den apostoliska successionen som jag aldrig har begripit och som jag, som icke teolog inte finner särskilt betydelsefullt.

Jag växte upp i Norsjö i norra Västerbottens inland. Det är mycket speciellt ur liturgiskt perspektiv, har jag först nyligen förstått. I Norsjö visste vi inte vad ekumenik var. Gud fanns i ett antal hus i samhället. Husen hade olika namn, såsom Kyrkan (där även EFS höll till- jag fattade aldrig att EFS var något annat än Kyrkan, utöver att deras psalmer hade färre ackord), Missionskyrkan och Filadelfia. Vi ungar sprang på alla ställena, det var scouter i Missionskyrkan, lördagstimmen på Filadelfia och KU samt kör i Kyrkan. När min pappa kyrkoherden hade ledig söndag gick vi till något av de andra husen. Ibland i högmässan i Kyrkan hörde man mitt under predikan någon utbrista "Tack och lov och pris därför" med kraftig betoning på sista stavelsen. Då visste man att pingstpastorn hade ledig dag.

Med detta lågkyrkliga bagage började jag studera kyrkomusik och lärde mig att älska både Svenska kyrkans musik och den katolska musiken. Min första tjänst var i en lågkyrklig men mycket rituell kyrka i Stockholm. Under många år trodde jag att standar och fosterländska sånger var liturgi. Men jag lärde mig att uppskatta högtid och framför allt förstod jag vad högtid betyder för barn. Det var något jag själv aldrig riktigt hade fått.

När jag började på min nuvarande tjänst fick jag uppleva något helt nytt. Under de tio år som har gått sedan dess har jag lärt mig uppskatta en liturgi som kan vara enkel eller pompös, men alltid ha en mening. Liturgin är oberoende av prästens eller körens dagsform. Även om prästen pratar strunt och kören sjunger falskt, så vet man att man får något med sig hem från högmässan, nämligen liturgin, den som alltid är densamma.

Jag tror att jag äntligen har landat på min långa liturgiska resa. Och jag tror att jag har förstått vad liturgi är.
Men hä gå fortfarande int förklar för den som int begrip.