Min pappa och jag

Jag besökte Norsjö kyrka i början av sommaren. Jag hade tur och träffade på kantor Eva som satt och övade på orgeln. Förutom att vi hade en trevlig pratstund så släppte hon in mig i sakristian så att jag fick se porträttet av pappa. Idag är det 14 år sedan han dog.

På pappas begravning varken spelade eller sjöng jag. Strax innan hade jag bestämt mig för att inte mera göra det på nära anhörigas begravningar. För man gör det på bekostnad av sitt eget deltagande. Man blir tvungen att skärma av för att klara uppgiften och efteråt vet man knappt om man har varit med eller inte.

Under det senaste året har båda mina svärföräldrar gått bort och vid båda tillfällen tog jag beslutet att i alla fall sjunga, eftersom ingen annan i släkten musicerar. Jag kunde bidra med något och det kändes bra.

Men vad märkligt det är att inse att man snart tillhör den äldsta generationen.