Härliga Härjedalen

Så snart jag kom på fjellet fick jag liksom ett nytt lif och det war såsom en tung börda tagits af mig.

Tror jag det, Carl von Linné framlevde ju en stor del av sina dagar knappt tre kilometer fågelvägen från vårt gula hus, i det plattaste av platta landskap. Han visste vad han talade om.

Stormvarning grad 1 hindrar inte familjen Raab från att ge sig ut på fjället. Man får kämpa lite extra, bara. Och när man stretar som mest, får man plötsligt syn på en hängdriva, ett vindskydd som naturen själv har byggt åt oss. Där är det vindstilla, solen gassar och vi äter vår matsäck och njuter. Innan gamlingarna har lapat tillräckligt med sol, har barnen åkt kana utför drivan så många gånger att bara en gigantisk snöhög återtstår. Mätta och lyckliga fortsätter vi färden, vinden har mojnat och dagen blir precis så där underbar som den bara kan bli på fjället.

Om några dagar är det dags att med vemod ställa in skidorna för sista gången den här säsongen. Och att se fram emot våren och sommaren. Men alltid kommer jag att längta till fjället och tänka att det är där jag borde leva och bo. Fast då blir det längre norrut. Härjedalen ÄR härligt, men i den vildare, kargare och mera dramatiska i Norr- och Västerbottniska fjällvärlden, där finns mitt hjärta.