Jag är inte typen som skriver årskrönikor.

Att skriva nyårsbrev har aldrig legat för mig. Vad jag kan minnas har jag aldrig gjort det. Inte heller har jag någonsin på allvar blickat tillbaka på det gångna året, även om jag just på nyårsafton naturligtvis har ägnat en extra tanke åt några händelser i privatlivet och i världen.

Ändå sitter jag här, på årets näst sista dag och tänker på året som gått. Aldrig har jag varit mera sliten eller tröttare. Yrkesmässigt har det i det stora hela varit ett väldigt roligt och lyckat, men arbetsamt år, med flera verkliga höjdpunkter och en fördjupad insikt om hur bra jag har det på min arbetsplats. Jag arbetar i en historiskt och kulturellt fantastisk miljö, har roliga arbetsuppgifter, kompetenta kollegor utöver det vanliga, skickliga och medkännande chefer och en arbetsgivare som visar uppskattning för det arbete jag utför och som ställer upp när livet krisar.

Men den händelse som överskuggar allt annat och som gör att 2012 blir ett år jag kommer att minnas på ett särskilt sätt skedde i privatlivet. För mig och min familj kommer 2012 alltid att vara året då tillvaron ställdes på ända, året då familjen likaväl hade kunnat utplånas. Istället fick vi behålla varandra, men ingenting annat. Våra minnen kommer alltid att delas upp i före och efter branden.


 Några dagar in på det nya året startar reno-
veringen av vårt nya hem. Rapporter kommer
säkert  här på bloggen. Det här gamla torpar-
köket ska till exempel få ett varsamt ansiktslyft.

Återuppbyggnaden av vårt hem, vårt lösöre, våra själar och vår trygghet går långsamt. Men sammanhållningen blev snabbt starkare och verkligare. Vi blev sammansvetsade på ett sätt jag inte visste var möjligt. Om man BARA har varandra kvar av det som var ens hem, då håller man ihop. Annars överlever man inte.

Det är rörande hur omvärlden ställer upp när man hamnar i katastrof. Släktingar, vänner, hela laggabygden, körsångare med familjer, arbetsgivare, arbetskamrater och kollegor, även några okända människor har hjälpt oss med kaffe, mat, kläder, husrum, samtal, barnvakt och allt möjligt, ibland till och med omöjligt. (160 underbara barn och ungdomar med familjer vet vad jag syftar på.)

Vi kommer att överleva. Vi kommer också snart att ha ett nytt hem som så småningom kommer att fyllas med innehåll. Men inte med prylar och kläder. Aldrig mer.

Sammantaget så blir ledordet för 2012: TACKSAMHET.
Gott nytt år, alla vänner!

Läs också http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2012/06/och-just-nar-man-antligen-hade-borjat.html