Min hypofys och jag.

Efter några upplyftande och levande diskussioner på min facebooksida de senaste dagarna fick jag kommentaren från en vän: "Tänkte just på vidden bland dina fb-vänner. Mina är så homogena i jämförelse."

Det stämmer nog. Jag rör mig bland gruvarbetare och adel, kulturarbetare och ingenjörer, bönder och professorer, högkyrkliga och lågkyrkliga, kapitalister och kommunister, monarkister och republikaner, språkvårdare och dyslektiker, gamla och unga. Och jag tycker att alla berikar min tillvaro.

Jag är uppvuxen i en politiskt disparat familj. Jag tycker att det är roligt att diskutera och jag känner mig inte obekväm när jag tycker annorlunda än den jag samtalar med. Och visst kan jag erkänna att jag ibland skapar frågeställningar mest för att få igång en diskussion. Jag lär mig mycket av det och det är ett bra sätt att få igång sina egna tankar och funderingar.

Det jag däremot mer och mer börjar lacka ur på är den ständiga uppdelningen i politisk höger och vänster. Har inte den tjänat ut sin betydelse för länge sedan? Man vet i förväg vem som kommer att tycka vad om vad. Partipiskorna är starkare än den egna tankeförmågan.

Det finns inte ett politiskt parti som jag kan säga att jag i någon större utsträckning sympatiserar med och jag skulle inte klara av att vara lojal med något av dem. Däremot finns det ett antal enstaka frågor där jag väldigt bestämt vet vad jag tycker. Men ingen kommer någonsin att lyckas placera mig på ena eller andra kanten.

För en månad sedan var jag på Färöarna. Jag fick veta att höger-vänsterskalan visserligen finns där, men att den är totalt underordnad den stora frågan om självständighet eller inte. Utifrån den frågan går man till val på Färöarna.

Jag ser inte fram emot valrörelsens upptrappning. Tycker att den suger.

För övrigt kan jag inte ens skilja på höger och vänster. I alla fall inte utan att först titta var jag har vigselringarna och tänka efter hur jag hälsar. Det är visst typiskt kvinnligt och har något med hypofysen att göra.