Kära Svenska kyrkan,

Foto: Morgan Sandberg

jag vill tacka för allt jag har fått av dig.

Under uppväxten var du min stora trygghet. Jag växte upp alldeles intill ditt tempel. När andra tyckte att kyrkogården var läskig, tog jag tryggt genaste vägen hem till prästgården efter att sena kvällar ha suttit ensam i kyrkan och övat orgel med fullt register.

Du lärde mig att stå för den jag är, det jag tror på och det jag tycker- även när det stormar. Tack vare dig och tiden i Kyrkans ungdom (och tack vare min modige far kyrkoherden) vågar jag i dag ta strid mot rasism och annan orätt.

I mitt yrkesliv har jag allt att tacka dig för. Jag skulle inte ha kommit någon vart om det inte varit för dig, Svenska kyrkan. Du ger plats för konsten. Du har gett mig en plattform för det jag brinner för.

Jag älskar din gudstjänst, den som inte beror på mänskliga prestationer, utan på liturgi, dramaturgi och mystik. Ordet, musiken- allt det där som vi kallar för andlighet och som i alla fall inte jag kan skilja åt.

Jag är också omåttligt stolt över hur du verkar i samhället och i världen. Hur du går in där statens och kommunens resurser inte räcker till. Hur du finns till för alla, utan att fråga efter religion, ras eller något annat förutom medmänniskan.

Ibland tycker jag förstås att det blir lite fel. Jag är frågande inför en del saker. Och det ger jag då och då uttryck för.

Men nu tycker jag kanske att det har blivit lite väl mycket gnäll. Och att allt bra du gör hamnar skuggan. Nästan som om det inte fanns.

Så jag ville bara skriva det här.

Tack, Svenska kyrkan!