Minns ni, 60-talister?

Kommer ni ihåg stearinbilderna?

Man tog en serietidning, företrädesvis en Kalle Anka, vilken förutom Dennis, 91:an och Starlet var den enda tidning för minderåriga som när detta utspelade sig fanns att tillgå. Sedan bad man sin ömma moder (som var den som bestämde i köket och samtliga lådor som fanns där) om ett stearinljus och en tändsticksask (Det här var före cigaretttändarnas tid. Möjligen hade man kunnat be om ett elddon, fast då hade man varit tvungen att fråga pappa och det hade liksom blivit för många steg). Efter att ha valt ut en riktigt fin bild var det bara att börja droppa, låta bilden stelna och vips hade man ett vackert men spegelvänt avtryck som inte gick att använda till någonting.

Denna konstform hade svävat utanför min minnessfär i minst 20 år när jag strax före jul fick en flash back: Stearinbilderna! Hur skulle mina barn kunna bli lyckliga människor utan att få göra stearinbilder? Om jag hade anat exakt HUR lyckliga de skulle bli hade jag troligen avstått från att introducera dem i sterinbildtillverkningens ädla konst.

Vårt hus doftar numera ständigt likt en ljusstöparverkstad. Tid att göra stearinbilder klassas som minst lika värdefull som speltid (vilket inte som på tidigt 70-tal betyder tid vid pianot, utan överenskommen tid framför dator, telefon, Nintendo eller TV). Varsin skokartong är sedan länge fylld av bilder som inte ens håller för transport till Bukowskis.

Tack och lov är min arbetsplats en storkonsument av stearinljus. Bara luciakonserterna renderade ett antal kassar med ljusstumpar och trots att en stor påse skänktes till hugad ljusstöperska så kan jag dagligen plocka med mig ljusstumpar hem.

Stearinbilder var det.