Där kom det.

En ovanligt vilsam semester lider mot sitt slut. I år blev vi oväntat befriade från en rad semestermåsten som att röja i förråden, måla fasaden och sköta trädgården. En härlig parisresa som inleddes på Jakobs 50-årsdag med alla fyra barnen behövde vi mer än någonsin. Nu gör vi vår halvårliga norrlandsturné, den här gången med två extra inslag:
1) Finna en åttkantig loge som kanske ska bli vårt nya bostadshus. Vi fann den efter att ha sett fyra logar som är till salu samt ett stort antal som inte är det, bara för att lära oss mer om rundlogar. Nu väntar en rad pappersexerciser med bygg-, inrednings- transport- och andra firmor, och inte minst bygglovsförfarandet, innan vi vet om vår gamla dröm kan bli verklighet.
2) Orgelläger för barn och ungdomar där Johan deltar och jag är med som förälder. Vi blev tidigare i dag avsläppta på Mellansels folhögskola av övriga familjen. Lägret börjar i morgon och det verkar lovande av vad vi hittills har sett.

Jag hade inte trott att jag skulle slippa undan en reaktion på den kaotiska våren, då jag balanserade på en skör lina för att tillvaron inte skulle kollapsa helt. Snarare har jag varit förvånad över att det dröjde så länge innan den kom. Jag var beredd på sammanbrott redan under bussresan hem efter den sista turnéns sista konsert. Sedan har jag väntat hela semestern.

För en vecka sedan hände det, men inte på det sätt jag hade trott. Jag vaknade med rejält ont i ryggen. Smärtan tilltog under dagen och natten därpå sov jag knappt något. Tre gånger försökte jag gå upp och röra mig. Alla gångerna svimmade jag av smärtan.

På morgonen blev det sjuktransport. Efter två timmar på akuten med misstänkt njursten och ytterligare en timme på ortopedakuten, stapplade jag ut med tre starka smärtstillande mediciner, samtliga med en rad läskiga biverkningar, men utan annan diagnos än ett antal saker som det INTE var.

Jag kan förstås inte tvärsäkert säga att ryggvärken hade med pressen efter branden att göra, jag har haft ont på samma ställe tidigare. Men efter närmare 50 levnadsår tycker jag mig ha begripit att kropp och själ liksom har sin egen korrespondens och att själsvärken ofta sätter sig på ett ställe där kroppen är svag.

Och även om jag inte själv har fattat det, så påminner mig min lekamen ideligen om att åren går. För att citera Eva Dahlgren: "Det är inte det att man slår sig oftare nuförtiden, det tar bara så förbaskat mycket längre tid innan det slutar att göra ont."