onsdag 1 juli 2015

Vuxenvärlden har gett upp.

13-åringen skaffade ett nytt spel under en vecka då både maken och jag jobbade dygnet runt ungefär. Sedan var hela familjen bortresta. När vi kom hem upptäckte jag att sonen spelade Counter-strike, ett spel med 16- årsgräns, eller möjligen 18, en aning oklart vilket. Man skjuter på varandra med pistoler. Och alla spelar detta spel. Ja, jag hade kunnat skriva alla inom citattecken, men det vore en överloppsgärning.

Vidrigt, onödigt, icke acceptabelt, var min spontana reaktion när tonåringen visade mig vad han spelade. Jag är komplett obekväm med att min son och hans vänner och för den delen alla andra ungdomar spelar sådana spel. Så jag tog upp en diskussion med andra tonårsföräldrar, tonåringar och övriga i ett par olika forum. Och insåg snart att jag har mycket litet stöd. De flesta vuxna tycker inte att våld i spel är något problem och argumenterar med "vi lekte också krigslekar som barn och jag tog ingen skada av det" eller "man lär sig så mycket genom spelen". Däremot uttryckte flera oro över den stora mängden speltid och hur andras ungar beter sig online.

Så då står man där som förälder. Faktiskt helt ensam. Och tvingas välja mellan att antingen ställa sitt barn utanför en social gemenskap eller ge avkall på sin egen starka magkänsla.

Jag lekte inte krigslekar som barn. Pojkarna gjorde det. Och det är ett av problemen med sådana lekar. Att pojkarna vistas i en miljö där våld är naturligt, medan flickorna inte gör det. Förutom några få, som tycker att miljön är obehaglig på grund av den sexistiska attityden och det grova språket.

Däremot gjorde jag en rad andra saker som jag aldrig skulle låta mina barn göra. Jag både cyklade och åkte störtlopp utan hjälm. Jag sa neger. Jag trodde att homosexualitet var synd, eller åtminstone en sjukdom, under alla omständigheter något väldigt konstigt och avvikande. Många av mina kompisars föräldrar rökte i bilen, även när barnen var med. Våra mammor tog Neurosedyn mot illamående under graviditeten. Jag trodde att kommunist var ett skällsord. Bara för att nämna några exempel.

Men jag tog inte skada. Turligt nog gjorde jag inte det. Fast nu handlar inte min oro om att min välartade son ska ta skada. Han spelar inte för mycket, eftersom vi föräldrar ser till att fylla en stor del av hans tid med läxläsning, musik, litteratur och annan kultur, idrott, friluftsliv och familjeaktiviteter. Han vet hur man beter sig väl, därför att vi har lärt honom det. Men numera matas han och alla andra med budskapet att våld är helt naturligt, till och med OK, kanske rentav positivt eftersom man lär sig så mycket.

Vuxenvärlden tycks helt ha gett upp. Det kan väl inte vara omöjligt att helt sonika ersätta ungdomarnas våldsspel med bra och lärorika spel utan våld?

Eller är det möjligen så att papporna själva lånar sina söners spel när de har somnat på kvällarna?

1 kommentar:

Anonym sa...

Asbra skrivet!