torsdag 12 juli 2018

Men man dör inte

Kvinnan med handväskan.

Civilkurage är svårt och läskigt och det kostar.

Men man dör inte. 

Och man är i alla fall ingen liten lort.



Min norske far är den som mer än någon annan har lärt mig civilkurage. Att man alltid har rätt att ha en egen åsikt och att det finns tillfällen när man måste framföra den. Jag tror att det har med saken att göra att far var norsk, för det norska folket har upplevt att vara kuvade och på ett helt annat sätt än svenskarna tvingats vara försiktiga med sina åsikter.


Kyrkans ungdom 1980 ungefär. Vi matchade obekymrat palestinasjalar med stars & stripesjackor och ropade ”USA ut ur Vietnam” och ”Sovjet ut ur Afghanistan” lite hur som helst. 
Men vi hade civilkurage.

Fyra-fem år senare gick jag på folkhögskola och musiklinjens kör ombads lussa på frimurarorden i den närbelägna staden. Vi var en grupp som avstod, för vi kunde inte förstå varför vi skulle delta i en verksamhet som inte öppet redovisade vad de sysslade med och där vi tjejer inte var välkomna annat än som underhållning. Kanske en överdriven reaktion, kan jag tycka i dag. 
Men vi hade civilkurage.

I december 2012 blev jag uthängd på Flashback och Avpixlat för att det i SVT:s Luciamorgon, där jag var dirigent och musikalisk ledare, hade förekommit rappare och för att Lucia var mörkhyad. Jag fick ett antal hat- och hotbrev. Det kostade. Jag var lite rädd och orolig för min familj.
Men jag dog inte.

I april 2016 blev jag utnyttjad av extrema politiska röster, för att jag ett halvår tidigare hade sagt ifrån mot rasism. I ett bloginlägg som byggde på förvridna och osanna uppgifter, förtalades Svenska kyrkan. Artikeln spreds som en löpeld och orsakade skada. Flera av mina vänner och bekanta delade den. Eftersom jag visste att jag var den enda som kunde, valde jag att träda fram och avslöja lögnen. Bara några av de som hade delat det ursprungliga blogginlägget hjälpte till att också sprida sanningen. Även några av mina bekanta avstod från att göra det. Det var svårt och läskigt och det kostade.
Men jag dog inte.

Vänner, anhöriga, människor vi möter i arbetet och medmänniskor som har tvingats fly behöver hjälp. Vi står inför en valrörelse som kommer att bli smutsigare än någon av de tidigare. Det finns tillfällen då man måste framföra sin åsikt och inte kan komma undan med att aldrig uttala sig politiskt. Ibland måste man, likt Skorpan göra sådant man inte vågar. För annars är man bara en liten lort.

Det är svårt och läskigt. Och det kostar.
Men man dör inte.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Margareta, för att du inte är nån liten lort och för att du inspirerar små lortar att våga lite mer. Karin Ö

Margareta Raab sa...

Tack, Karin och detsamma. Du inspirerade mig till det här blogginlägget.

Anonym sa...

Å tänk idag behövs civilkurage för att våga erkänna att man röstat på Sverigedemokraterna. Men man dör inte.