Familjerådet har sammanträtt och fattat beslut.

I den här typen av frågor har omyndiga dubbla röster.Oklart om kvinnor överhuvudtaget har rösträtt.

Mitt förslag Alice och August (efter Tegnér och Strindberg, upphovsmännen till Bä bä vita lamm) förkastades. Likaså makens förslag Cirrus och Cumulus (efter molnen som de liknar). Inte heller vårt gemensamma förslag Hans och Märta (efter farfar och mormor) godkändes.

Finn och Fluffi blev det. Finn för att han är en vandrare och Fluffi för att hon är fluffig. Fast i sanningens namn är inte Finn mera vandrare än de andra, eftersom de alltid rör sig i flock. Tre och tre, aldrig färre.
Mamman heter Gerda sedan sju år tillbaka. De verkar trivas med att vara på sommarkollo hos oss och de har hittat sin favoritskuggplats.

Ett mycket sorgligt inlägg.

45 personer i mitt valdistrikt röstade på Sverigedemokaterna. Det är nästan 8 %. Åtta personer röstade på Piratpartiet.

Och plötsligt är fördomen om landsbygden inte längre en fördom.

Varför?
-Lågutbilade. Till viss del, kanske. Men så ser inte befolkningsstatistiken här i Lagga ut. Många akademiker har flyttat hit för att de vill bo på landet, och kanske för att det är nära till Arlanda.
-EU-kritik. Absolut. Att lantbrukarna vill ut ur EU är både känt och fullt förståeligt.
-Missnöje. Javisst, men över vad? Jag vill inte ha post, livsmedelsbutik eller systembolag på mindre än en mils avstånd. Vi flyttade hit för slippa allt sådant. Jag vill ha mindre än 200 meter till brevlådan och fungerande bredband. För övrigt vill jag ha skog, en insjö, djur inpå knuten och lugn och ro.
-Och så det där sista. Det som jag nästan inte vågar skriva. Kan det vara så att om man tillbringar det mesta av sin tid hemma på gården och sällan träffar invandrare, så har man helt enkelt inte haft möjlighet att se vilken tillgång ett mångkulturellt samhälle är? Och kanske tror man rentav på pratet om att invandringen är orsaken till allt som man är missnöjd med.

Jag vet inte. Men jag blir ledsen och rädd. Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.

Lyckligast vinner.

Det gullas som aldrig förr på sociala medier. Foton med söta barn och rara historier om desamma, bilder på mat och bilar, tre positiva saker om dagen. Den typen av inlägg ger hundratals gillanden på facebook. Om man däremot ger uttryck för en åsikt får man räkna med tystnad, såvida man inte har ett brett nätverk av människor som tycker precis likadant. Då kan man tryggt ropa ut sina åsikter och lita på att man bara får medhåll. Den som inte håller med väljer oftast att inte delta i tråden.

Nyligen företog jag en nattlig promenad tillsammans med några vänner. Samtalet kom att handla om barn. Vi delade oro för barnens umgängen, sjukdomar, mognadsprocesser och sorgen över de barn som aldrig föddes. Nästan samtidigt utbrast vi:
-Så skönt att höra att vi alla kämpar med barnen. Man har ju nästan börjat tro att facebook speglar verkligheten och att alla andra har det jätteenkelt och är lyckliga hela tiden.

Jag ser unga och äldre omkring mig som har det riktigt svårt, så oerhört kämpigt att jag beundrar dem varje dag de orkar stiga upp. Och jag undrar om lyckotävlingen på sociala medier är helt sund.

De där tre positiva sakerna om dagen är ofta ganska underhållande läsning. Men jag vet inte.
Jag har faktiskt lite svårt för dem. Det skulle i alla fall inte skada att blanda upp dem med lite hederlig ilska över världens oskick.

Så nu mina vänner, bjuder jag er på min sågarlista från 2009:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/01/sagarlistan.html
och ångestlistan från 2011:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/11/kyrkomusikerns-angestlista.html

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Jag är besjälad, för att inte säga besatt av att se så mycket som möjligt av Norden. Jag har sett det mesta av Sverige, väldigt mycket av Norge, skapligt mycket av Finland, så gott som alla Danmarks öar och lite av Island. Jag har några ovanliga meriter, som att ha varit två gånger på Nordkap och fyra gånger på Möns klint. Om några veckor ska jag äntligen få en gammal dröm uppfylld och åka till Färöarna. Jag blev mycket nöjd när det häromdagen dök upp ett synnerligen lämpligt tillfälle att åka till Öland senare i sommar. Jag har faktiskt aldrig varit där.

Naturligtvis finns det tusentals ställen i Norden som jag inte har besökt och även några större luckor som Bornholm, Ven och Fårö. Jag jobbar på det.

Vackrast i Norden? Tveklöst Aurlandsdalen, långt inne i Sognefjorden, där släkten Juul kommer ifrån och där min farfars far var prost.

Jag gjorde en dagstur mellan Sälen och Mora i dag. Hade sällskap hela vägen och dessutom fanns det snälla människor som bjöd på blåbärssoppa.

För 12 år sedan ungefär klockan 22 åkte vi in till förlossningen. Trots att det var den av barnen som tagit mest tid på sig föddes han redan klockan 00:04. Eftersom det var första söndagen i mars var det också vasaloppsdagen. Jag var anmäld men fick alltså förhinder att starta. Med en åtta timmar gammal bebis på armen satt jag på förlossningen och såg starten. Ja, jag vet, jag har skrivit om det flera gånger förut, för jag tycker att det är en fin historia.

Sedan dess har jag velat åka, men så kom andra barnet och det har känts mer avlägset för varje år.
I dag åkte jag. Trots katastrofvinterns minimala träningsmöjligheter, trots två långa sjukdomsperioder och trots att alla i familjen utom jag varit jätteförkylda den senaste veckan, kom jag till start. Som jag har försakat både jobbet och familjen i jakten på snö. Maken har de senaste veckorna titulerat sig som vasaloppsänkling.

Aj, vad tufft det var! Väderförhållandena gjorde flaskhalsen i början till en timme och 40 minuter lång, för att nämna en av alla svårigheter som det milda vädret ställde till. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Fädernas spår det här året saknade tillstymmelse till spår. Men jag klarade mitt enda mål: att inte bli avplockad utan få åka hela vägen till Mora.

Om jag ska göra det igen? Nej, det ska jag inte, det sa jag redan i förväg. Nu har jag åkt Vasaloppet. Om mindre än ett år fyller jag 50 och det känns bra att ha fixat Vasan. Om långloppslusten kommer så finns andra lopp som jag är mer sugen på, som Birkenbeinerrennet eller Marcia Longa. Men turåkning är faktiskt roligare, tycker jag.

Men det bästa av allt är jag tror att jag har lyckats inspirera tolvåringen att åka Kortvasan tillsammans med mig nästa år.

I morgon får han troligen komma till min säng, så ska jag sjunga för honom. För jag lär inte ta mig upp.

De finns överallt.

Först ska det sägas att längdskidåkarna generellt utgör ett mycket trivsamt folkslag. Men han finns även i skidspåren: Mr Bäst i Spåret som ovillkorligen måste vara först. Det kan säkert vara en hon också men i dag var det en man, uppskattningsvis 10 år yngre än mig.

Eftersom vi åkte i samma korta spår också i går, visste både han och jag att han åkte fortare än jag. Jag hade därför naturligtvis släppt honom före utför backen, om det inte varit för att jag precis hade börjat åka utför när Mr Bäst i Spåret flåsade mig i nacken. Han pressade sig förbi och gjorde en praktvurpa framför mig. Då utförsåkning, till skillnad från längdåkning, råkar vara något jag är ganska bra på, parerade jag elegant (nåja, jag lyckades i alla fall undvika att åka över hans skidor som låg tvärs över spåret). Men i den tvära kurvan direkt efteråt tappade även jag balansen. Jag var beredd på att falla och var snabbt på benen igen. Det var däremot inte Mr Bäst i Spåret som låg kvar i snön med uppenbara smärtor. Min fråga "Hur gick det?" besvarades efter ganska många sekunder med ett motvilligt "Sådär". Efter det misslyckades jag med all övrig konversation och mannens kroppsspråk visade med all önskvärd tydlighet att han inte behövde någon som helst hjälp.

Möjligen hade jag väntat mig ett "Förlåt, det var dumt av mig att åka om."

I dag är det 23 år sedan Operation ökenstorm,

1981, tror jag. Jag i Islandströja som jag själv stickat. Brorsan i
Stenmarksluva och stars and stripes-täckjacka som han ärvt av
mig. Den politiska medvetenheten var stor, om än med vissa
luckor.. 

upplyste mig maken om efter middagen, när barnen hade ätit färdigt och fått lov att återuppta sina aktiviteter. Vi fastnade i nostalgiska minnen från 80-talet. Så engagerade vi var! Vi ropade "USA ut ur Vietnam" och "Sovjet ut ur Afghanistan" lite hur som helst utan att egentligen begripa skillnaden. Vi var fullständigt befriade från höger- och vänsterpiskor. Vi ville bara ha fred på jorden. Min kompis Karin och jag reste till Göteborg i början av 80-talet för att demonstrera för fred med 100.000 andra. Det var en lång resa från norra Norrland. Vi sov på liggunderlag i en stor mässhall i Scandinavium och det var starkt.

I dag är jag också engagerad. I kulturfrågor och särskilt i barns rätt att sjunga på sin egen nivå. Och faktiskt i många andra saker också. Men hängivenheten är kanske inte densamma, och definitivt inte orken.