Riktiga resor med barnen.

Knappast någon är väl intresserad av att läsa en annan familjs resedagbok. Ändå tänker jag skriva en, för jag är så glad över just den här resan med min familj och jag vill gärna inspirera andra att göra kulturresor med sina barn. Man måste inte begränsa resorna till Legoland och Astrid Lindgrens värld (båda i och för sig mycket bra och trevliga anläggningar som vi med glädje har besökt) när man har barn. Våra två yngsta barn är båda intresserade av vulkaner. De har önskat att få besöka Vesuvius och Pompei och efter några års funderande kände vi oss nu redo.

Förutom otaliga skid- och några solresor har vi tidigare rest med barnen ganska mycket i Sverige samt till London, Tallin och Paris. Vi går alltid på museer och försöker att göra ett resprogram som hela familjen har behållning av. Varken föräldrarna eller barnen ska behöva avstå det man är intresserad av. Men det här var första gången vi gjorde en rakt igenom kulturell och historisk resa med pojkarna.

Höstlovet är en bra tidpunkt att besöka Rom. Inte så väldigt mycket folk som under högsäsong och behagliga temperaturer för att vistas i storstad. Lite regn får man förstås räkna med under hösten.

Dag 1
Flyg från Skavsta. Det var första gången vi flög med Ryanair och det fungerade utmärkt. Visst, det är trångt och obekvämt på planet och ganska jobbigt med stewards som oavbrutet under resan försöker sälja något (och makalöst ful layout på logga mm). Men en tre timmars resa till Rom är ju inte en atlantflygning utan fullt uthärdlig. Allt fungerade väl. Det enda jag kan anmärka på var att det när vi var i Rom kom ett meddelande om ändrad tid för hemresan. Det var bara någon timme och hade ingen betydelse, men det innebar att vi måste skriva ut nya boarding pass. Vi hade noterat att Ryanair tar betalt för att skriva ut boarding pass, inte mindre än €60 per biljett, alltså drygt 2000 spänn för en tvåbarnsfamilj! Nåja, det löste sig enkelt med hjälp av den snälla hotelldamen i Pompei, men man fattar ju hur Ryanair får in sina slantar.

Resan gick snabbt och smidigt. Om man reser med Ryanair så hamnar man på flygplatsen Ciampino som ligger på halva avståndet från Rom jämfört med huvudflygplatsen Fiumicino.

Vi hade valt ett mycket enkelt, men rent och trivsamt hotell med hjälpsam personal nära järnvägsstationen, Roma termini. Jag har upptäckt att man ofta gör misstaget att välja hotell nära de sevärdheter man vill besöka. Det är mycket bättre att välja hotell där man enkelt kan lämna sitt bagage under första och sista dagen och dit man anländer med flygbussen. Det spar mycket tid, kånkande på resväskor, och energi för telningarna.

Dag 2
På morgonen gjorde vi den enda kollektiva lokalresan under hela veckan, till Vatikanstaten. Rom är en förhållandevis liten huvudstad, både till yta och folkmängd. Man kan ta sig till fots i princip överallt i centrala Rom.

Jag har rest någorlunda mycket, framförallt i arbetet. Sixtinska kapellet placeras definitivt på fem-i-topp-listan. Det var mitt fjärde besök och jag ville så gärna visa det för övriga familjen. Det var så roligt att se sönerna fascineras av detaljerna i de fantastiska målningarna på samma sätt som vi vuxna. Vi stannade där länge och upptäckte nya saker. Johan köpte med sig en stor poster av "The last judgement" som vi ska rama in och hänga i hans rum i vårt nya hus. Resten av Vatikanmuseet gick vi igenom lite raskare och nöjde oss med att titta överskådligt, innan vi mera grundligt utforskade Sankt Peterskyrkan.

Efter det promenerade vi till det livliga Piazza navona där vi satte oss på det berömda glasskaféet/restaurangen Tre scalini och åt vad vi då trodde var världens dyraste glass, alltmedan vi blickade ut över "de talande statyerna". Under renässansen kritiserade anonyma skämtare politiska skandaler och påvliga excesser genom att hänga plakat på barockstatyerna. Kul idé, det skulle pigga upp såväl Domkyrkoplan som Resecentrum med några uppkäftiga plakat på helgonen och Bror Hjorths Näckens polska.

Via Fontana di trevi och en bra restaurang tog vi oss sedan tillbaka till hotellet.

Dag 3.
Promenad till Colosseum. Jag var faktiskt inte alls beredd på att just Colosseum skulle intressera grabbarna så, men det gjorde det verkligen! De gick runt och fantiserade om vad som försiggått där. Vi hade en fantastisk förmiddag!
Sedan gick vi igenom Forum Romanum och vandrade bland annat på Roms äldsta gata, Via Sacra.

Både till Vatikanmuseet/Sixtinska kapellet och till Colosseum/Forum Romanum hade vi förbokat biljetter, vilket besparade oss åtskilliga timmars köande, något barnen knappast hade orkat. Hur det hade varit under sommaren vågar jag inte tänka på. Nackdelen med att boka biljetter online är förstås att man inte kan förutse vädret. Vi hade tur och hamnade inomhus på Vatikanmuseet den dag det var småregnigt och utomhus i Colosseum och Forum den varma och soliga dagen.

Nu var vi hungriga och åt en underbar pasta med pesto till lunch. Sedan vandrade vi vidare genom Rom, hamnade än en gång vid Fontana di trevi, gick vidare till Spanska trappan, innan vi tyckte att det var dags för ännu en glass, som visade sig slå gårdagens prisrekord.

Vi hade gärna velat åka till några av Roms katakomber, men alla ligger utanför Rom och kräver tid som vi inte hade i anspråk. Istället gick vi till Kapucinermuseet och lärde oss lite om munkorden som fått namn efter färgen på sina kåpor. Munkarna var förföljda och många dog. Munkbröderna förde deras kroppar till Rom för att de skulle begravas på helig mark. En av munkarna bad att få sortera skelettdelarna från de tusentals munkarna. Resultatet kan man se i kryptan, som kanske är den märkligaste plats jag någonsin besökt. Någon tycker säkert att det är oansvarigt att ta dit barn. Vår erfarenhet är att man kan låta barn se mycket om man bara pratar med dem och förklarar historien bakom vad som hänt. Kapucinerkryptan blev hur som helst en av de absoluta höjdpunkterna på resan för sönerna. Hallloween på riktigt.
En kort vila på hotellrummet och sedan gick vi ner mot Colosseum igen, nu fasadbelyst. Fantastiskt vackert! Middag på ännu en bra restaurang.

Dag 4
Vi tog vårt pick och pack och gick till Termini, bara ett kvarter bort. Nu skulle vi till Pompei. Neapel valde vi bort. Jag har varit där en gång och såg inget skäl till att tillbringa tid där, allra minst med barnen. Snabba vägen till Pompei är via Neapel. Vi valde det billiga och lite långsammare alternativet: tåg till Formia och sedan lokaltåg (två timmar på plastsäten). Pompeis alla olika järnvägsstationer är ett mysterium. Om man vill komma så nära utgrävningarna som möjligt ska man ta Circumvesuviana, till exempel från Neapel och gå av vid Pompei scavi. Huvudstationen heter Torre Annunciata och där finns en mindre utgrävning som heter Oplonti. Utöver det finns tre stationer, varav Pompei ligger vid den moderna staden, men med bara en kilometers promenad till en av utgrävningarnas entréer. Där finns några hotell och vi hittade ett trevligt med en rar dam som hjälpte oss med allt.


Snygg entré i ruinen.

På aftonen hann vi med ett kortare besök i utgrävningarna innan det blev mörkt.
Barnen tittade intresserat på det mesta och deltog i samtal om livet på romartiden. Och så lekte de förstås kurragömma bland ruinerna och upptäckte ödlor och hundar som bor där. Inte vildhundar, faktiskt, utan chipmärkta hundar som lever och tas om hand i Pompeis ruiner.

Sedan middag på en osteria. Osteria eller trattoria är benämning på enklare restauranger, typ kvarterskrogar, ofta trevliga och genuina. Nu ska det sägas att vad man sparar på att flyga med Ryanair snabbt äts upp av restaurangnotorna. Det är jättedyrt att äta i Italien! Priserna på menyerna ser ganska normala ut när man tittar på dem, men:
-Barnportioner existerar inte. Fullt pris för alla i familjen, alltså.
-En kött- eller fiskrätt innehåller varken kolhydrater eller grönsaker. För att få en komplett  maträtt måste man alltså beställa tre rätter.

Dag 5
Vid vulkanutbrottet år 79 e Kr förstördes flera städer kring Vesuvius. Utgrävningar är gjorda på fem ställen. Pompei som var den största staden med 20.000 invånare, ligger en bit från Vesuvius och täcktes därför med aska. Den är till stor del utgrävd.

Man bör absolut inte missa att besöka Herculaneum. Den hade ungefär 5.000 invånare vid utbrottet. Efersom den låg närmare Vesuvius täcktes den av lera, ett mycket tjockare lager än Pompei. Herculaneum har därför varit svårare att gräva ut, men är betydligt bättre bevarad. Bara några kvarter är utgrävda, bland annat annat för att den nya staden har byggts ovanpå den gamla.

Efter lunch åkte vi upp till Vesuvius.  Sista kilometern får man klättra själv. En höjdpunkt för barnen, men även vi föräldrar blev mer begistrade än vi i förväg hade trott. Man känner sig inte så stor och kaxig när man står vid Vesuvius krater och tittar ner, ser röken och känner  svavellukten. Jag var ju på Heimöya på Island tidigare i höst. Det var också fantasiskt, men Vesuvius är ju en aning större. En norrlänning kommer dock aldrig att begripa hur någon kan anse sig ha rätt att ta entréavgifter i naturen.

På kvällen fick vi uppleva resans kulinariska höjdpunkt: Zi Caterina. En stor, bullrig mathall med många barnfamiljer som gäster, där Jakob och jag åt en fantastiskt tillredd svärdfisk och Johan och Karl fick ställets hemgjorda grillkorv, till stor belåtenhet för alla (även för kyparen som fick en ansenlig del av vår reskassa).



Klart man måste prova på att vara gladiator
när man befinner sig på historisk mark.

Dag 6
Vi gjorde ett längre besök i Pompeis ruiner. Även om staden inte är lika välbevarad som Herculaneum så finns här stora torg, badhus och annat som ger en bra bild över hur människorna levde. Det är uppenbart att de var helt oförberedda på vulkanutbrottet och inte hann fly med sina ägodelar.

När man reser med barn måste man besluta sig för om man ska ta guidade visningar eller inte. Våra barn är för små för att förstå eller hänga med i en engelsk guidning, men det är klart att man missar mycket information om man avstår, såvida man inte själv är väldigt påläst. Å andra sidan kan man låta barnen själva upptäcka och utgå från de saker de ser, som man sällan själv skulle ha upptäckt.

Ja, sedan återstod bara att ta tåget tillbaka till Rom, denna gång via Neapel. En sista middag på ännu en stor, bullrig kvarterskrog och övernattning.

Hur man skiljer på pinje och cypress är
faktiskt en av de saker jag minns ifrån skolan.

Dag 7

Mot Ciampino, Skavsta och Lagga, med tyngre resväskor än när vi åkte.

Vad vi har shoppat? Väldigt lite, eftersom vi har fått en ny och annan attityd till ägodelar: Johan köpte som sagt en poster från Sixtinska kapellet. Karl ville ha en riddarrustning och en byggmodell av en amfiteater. Varsin liten, billig leksak av en gatuförsäljare och en present till en klasskamrat. Till oss alla blev det ett 1000-bitars pussel med motiv från Sixtinska kapellet. Granatäpplen, rolig pasta och några ostar följde också med hem.

Däremot var väskorna fyllda med lavastenar och pinjeträdskottar som vi ska göra julpyssel av.

Vilken resa, vilka nöjda barn och vilka lyckliga föräldrar!

Läs också http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2010/07/sommarlasning-rekommendationer-och.html.

Terapi

Inte helt odramatiskt gick jag till Uppsala konstmuseum och lämnade det enda som finns kvar av vårt uppbrunna gula hus. Framför allt barnen, men även föräldrarna tyckte att det var svårt att lämna den ifrån oss. Men efter att ha pratat igenom saken kom vi fram till att det var bra om nyckeln fick ett nytt sammanhang, en ny uppgift och mening.

 

I dag var det invigning av utställningen The collector. Vår husnyckel ingår i The secret room, Det hemliga rummet av Jårg Geismar. Varje nyckel bär på en historia, känd eller okänd. För oss är verket ett avstamp, ännu ett steg på vår mödosamma väg mot ett nytt hem.

 

Vi är trötta, mycket trötta. Men ge oss tid, så kommer vi igen. För vi har inget annat val.

 

 

 

Om man varken är Mozart eller Zlatan, får man vara med då?

http://gd.se/insandare/1.5147727-min-son-kommer-inte-att-spela-den-cupen

Jag snubblade över artikeln i Gefle dagblad. Ju längre jag läste desto mer fastnade gråten i halsen. Naturligtvis- hur skulle man kunna reagera på annat sätt? Och ännu en gång funderade jag igenom den verksamhet jag själv bedriver för barn. Jag har gjort det åtskilliga gånger tidigare. Om man har inträdesprov till kör för unga människor får man nämligen vara beredd att argumentera för det. I varje fall i Sverige, bör kanske tilläggas.

Det ska erkännas: Det tillhör inte mina roligaste uppgifter att berätta för ett barn att han/hon inte kan få plats i goss- eller flickkören. Men det är absolut inte så dramatiskt som man kanske kan tro.

Till att börja med kan jag erbjuda barnet plats i någon av domkyrkoförsamlingens andra körer. Jag skulle önska att vi kunde ordna detta på ett smidigare sätt än vi klarar i dag, men trots allt är jag oerhört stolt över att Uppsala domkyrkoförsamling kan erbjuda körsång för både pojkar och flickor i alla åldrar på deras egen färdighetsnivå, i ett sammanhang där varje barn får vara en viktig länk i körens gemensamma arbete.

Vidare är det ofta betydligt känsligare för föräldrarna än för barnet att inte bli antaget. Om barnet vill sjunga i kör så ser jag till att han/hon får det, barnet själv bryr sig sällan om vilken kör som anses vara mest prestigefull.

Den som blir antagen till goss- eller flickkören förbinder sig att fatta beslut för en termin i taget. Avhopp under pågående termin klarar vi inte. På samma sätt står jag naturligtvis själv för mina beslut om antagning en termin i taget. Det skulle inte falla mig in att be någon sluta under pågående termin. Faktiskt har det bara hänt en enda gång att en korist har fått lov att sluta. Det var på mitt tidigare arbete och ungefär 20 år sedan. Det handlade inte om bristande musikalitet utan om bristande lojalitet.

Inträdesproven gör att man inte behöver ge en aktiv och engagerad sångare beskedet att vederbörande inte längre platsar. Den bedömningen gör jag innan engagemanget inleds och skulle jag göra en felbedömning (vilket har hänt) så står jag mitt kast.

För den som undrar så tycker jag inte att inträdesprov för barn är optimalt. Jag har sett exempel på sångare som med tvekan blivit antagna och sedan utvecklats till väldigt duktiga korister. Men jag har också gjort tveksamma antagningar som har inneburit att de duktigaste sångarna har tappat lusten.

Det är oerhört viktigt att alla får sjunga. Det är också väldigt angeläget att man får sjunga på sin egen nivå, så att man får utvecklas så långt det är möjligt, kanske rentav till världsstjärna.  Alla ska inte sjunga i samma kör, för då skulle de mest begåvade tappa sugen. Det är inte roligt att sjunga i en kör där flertalet korister inte kan hålla ton, om man själv har en musikalisk begåvning eller kanske till och med särbegåvning. Någon måste ta ansvar för de verkligt begåvade ungdomarna.

Detta bör rimligtvis gälla även matte och idrott, för att ta två exempel. Jag är för matteklasser och andra forum där skickliga pedagoger försiktigt vägleder våra unga begåvningar, både i skicklighet och ödmjukhet. Några av dem kommer att bli elitidrottare, yrkesmusiker av världsklass och nobelpristagare. Det är klart att Brynäs måste erbjuda hockeyträning på hög nivå för dem som har förutsättningar att en dag få plats i elitserielaget Brynäs.

Men Brynäs IF har väl flera lag? Man kan verkligen förvänta sig att de tar ansvar för alla som vill spela hockey och ser till att de får göra det med bara glädje som utgångspunkt, god kamratskap och laganda som mening och fysisk hälsa som mål.

Sa jag att det är svårt att arbeta med människor?

Sommarens läsning- en dyster historia.

Sommaren 2012 har för mig inneburit några lärdomar, bland annat att jag ska sluta läsa svenska kriminalromaner. Min familj och jag mötte våren och sommaren utan en enda bok i vår ägo, men i diverse hjälpsändningar från vänner fick vi litteratur.

Sara Kadefors, Linda Olsson, Kepler, Mari Ljungstedt, Åke Edwardsson, för att inte tala om Leif GW Persson.Virriga och obegripliga historier med alltför många dialoger och för lite berättande text, för mycket sex- mord- och kändisdravel.

Nej, ska jag läsa deckare så ska det vara norskt: Jo Nesbö, han kan skriva, han! Och riktigt läbbiga mord klämmer han ur sig. Harry Hole är en riktig norsk oinställsam hårding, fakstiskt i klass med min gamle pensionerade favorit, skotten kommissarie Rebus (Ian Ranking). Jag har några olästa böcker kvar i Holeserien att se fram emot. Nesbö har också skrivit Huvudjägarna, som inte handlar om Harry Hole. En fullständigt vrickad och overklig, men ganska underhållande historia.

I mitten av semestern hade jag verkligen fått nog och bestämde mig för att läsa något riktigt välskrivet. På loppis snubblade jag över På landet i Paris av Herman Lindqvist. Karln må ha dålig koll på historien, men berätta historier, det kan han! Jag skrattade så att jag tjöt, jag var road hela boken, framför allt den första halvan där han kåserar om sin tillvaro som villaägare i Paris environger. Å, vad det är härligt med skribenter som behärskar språket!

Nästa bok blir Therese Raquin. Den läste jag för 25 år sedan, men klassikerna tål att läsas igen, fast man vet hur de slutar. Snacka om mord!

Gäller det fria ordet även andra än journalister?

Jag är självfallet både glad och lättad över att Martin Schibbye och Johan Persson har blivit släppta med livet och hälsan i behåll efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Det är naturligtvis högst uppseendeväckande att skälet till frigivningen är att de uppvisar falsk ånger och tackar Etiopien för frisläppandet.

 

Men jag är förundrad över det enorma medieintresse händelsen fått och kan inte låta bli att undra om det har ett samband med att de båda svenskarna själva är journalister. Vilken uppmärksamhet får de hundratals (?) övriga svenskar som sitter fängslade i andra länder,dessutom kanske oskyldigt? Schibbye och Persson fängslades trots allt för ett brott de begått, även om de själva hävdar att de fängslats för att de gjort sitt jobb.

År det moraliskt försvarbart att till exempel en musiker tar sig illegalt in i ett land för att ge konsert?

Lite för nära inpå.

 

Ett gäng kyrkomusiker turistade på Island under ett par dagar innan det nordiska kyrkomusiksymposiet startade i Reykjavik. En dag ägnades åt Vestmannaeyjar och ett besök på Heimaey, den enda av Vestmanöarna som är bebodd. 10 år efter att Surtsey ett stenkast bort hade bildats genom ett vulkanutbrott, var det 1973 dags för Eldfell att få ett utbrott som varade i nästan sex månader. Alla 5.000 invånarna evakuerades. Många fick sina hem totalförstörda.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var naturligtvis en svår dag för mig. Den dokumentärfilm vi fick se hade lika gärna kunnat handla om min familj. Bilderna på de brinnande husen orkade jag inte se utan fick lov att vända mig bort.

Strax nedanför en av kratrarna har ett enkelt kors rests. Två tredjedelar av befolkningen har vänt tillbaka till Heimaey, byggt upp sina hus och strävar vidare i sina liv. Barn föds och växer upp på ön som nu är 20 kvadratkilometer större. De klarade sig, för de hade inget  annat val.

Familjen Raab kommer också igen.
För övrigt är Reykjavik ett utmärkt ställe att shoppa på för den vars familj inte äger ett enda vinterplagg.

Återstoden av vistelsen värmde jag mig med fina kollegor och sköna kyrkomusikaliska upplevelser. En fantastiskt fin resa, för mig personligen också en livsresa.

Gosskörens Schützombud.

En solskenshistoria för kyrkomusiker, direkt ur verkligheten.

I dag var det andra repetitionen för Lilla gosskören, alltså gosskörens preparandkör, där man sjunger i två år innan man upptas i konsertkören. Sångarna går i andra och tredje klass. Det var dags att introducera Hallelujakören ur Händels Messias.
-Nu ska ni får lära er ett sycke som ni kommer att sjunga många gånger i gosskören. Det är svårt, men ni kommer snart att älska det.
Sedan lade jag till "Eller hur?" och vände mig till tredjeklassarna, de som alltså har varit med i ett år. Till svar fick jag ifrån andra ledet (NB, en nioåring):
-Å, du menar Allas ögon.