Tankar inför natten.

-Mamma, vet du vad jag funderar över, säger sjuåringen innan han ska somna. Hur kommer det sig att jag blev svensk?

Och jag minns några av mina egna funderingar för 40 år sedan: Varför blev jag flicka? Varför lever jag nu och inte för 100 år sedan? Var slutar universum? Varför är jag rik och inte fattig? Varför är jag en människa och inte en ren?

Och så kommer jag ihåg den aftonbön jag bad varje kväll under ganska många år: "Gode Gud, låt det inte bli krig, låt det inte börja brinna och låt det inte vara ormar under sängen. "
Hittills har jag sluppit uppleva två av de tre sakerna. En ganska bra utdelning.

Poletten trillar ner.

Under orgellägret för barn på Mellansels folkhögskola deltog jag i en föräldrautbildning som bestod av två gruppsamtal. Vid det andra tillfället tittade vi på FN:s barnkonvention och hade en mycket intressant diskussion kring artikel 12, som i korta versionen lyder:
Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

En norska som sedan länge är bosatt på Gotland bad att få berätta om sin egen upplevelse kring detta. Ungefär så här sa hon:
"Mina föräldrar var väldigt noga med att lära mig att stå för vad jag tycker. De sa ofta till mig att jag alltid har rätt att ha en egen åsikt, även om alla andra tycker annorlunda. Jag levde efter det och det fungerade bra under hela min ungdom. Jag blev bemött med respekt. Men när jag kom till Sverige...
Vi tror att Sverige och Norge är så lika, men detta är en verklig kulturskillnad. I Sverige, och särskilt på Gotland blir man betraktad som sjövild om man uttrycker en avvikande åsikt. Man blir stämplad som arg, ilsken och bitchig."

Jag lyssnade, och jag kände igen mig. Jag såg ett samband som jag tidigare inte sett. Att alltid tala sanning och stå för sin åsikt var precis vad jag själv fick lära mig av min norske far, en man som själv levde som han lärde. Och ofta, ofta känner jag att andra tycker att jag är besvärlig och klumpig när jag uttrycker min mening och kläcker ur mig sanningar. Men aldrig har jag kopplat ihop det med nationalitet!

Om det är så, vad beror det på? Jag träffade min bror några dagar senare och berättade vad jag upplevt. Vi kom fram till att det norska folket som är präglat av ockupation och frihetsberövande, kanske har ett mycket större behov av att uttrycka sin egenart och individualitet än svenskarna.
Följdfrågan blir då huruvida det är svenskarna som är slätstrukna, likriktade och konflikträdda eller norrmännen som är ouppfostrade och saknar stil. Och nästa fråga är: Vad är då jag- svensk eller norsk?

Fenomenet är tydligt på facebook. Så länge man skriver roliga, glättiga saker och lägger ut rara bilder på barnen så blir det många gillanden och kommentarer. Men om man lägger ut en åsikt så är det dödstyst.  Märkligt.

Vad vet jag? Jag har i alla fall många gånger funderat över detta med att ha en egen åsikt, bland annat här: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/09/kurage.html



Vi är neutrala, vi.

Där kom det.

En ovanligt vilsam semester lider mot sitt slut. I år blev vi oväntat befriade från en rad semestermåsten som att röja i förråden, måla fasaden och sköta trädgården. En härlig parisresa som inleddes på Jakobs 50-årsdag med alla fyra barnen behövde vi mer än någonsin. Nu gör vi vår halvårliga norrlandsturné, den här gången med två extra inslag:
1) Finna en åttkantig loge som kanske ska bli vårt nya bostadshus. Vi fann den efter att ha sett fyra logar som är till salu samt ett stort antal som inte är det, bara för att lära oss mer om rundlogar. Nu väntar en rad pappersexerciser med bygg-, inrednings- transport- och andra firmor, och inte minst bygglovsförfarandet, innan vi vet om vår gamla dröm kan bli verklighet.
2) Orgelläger för barn och ungdomar där Johan deltar och jag är med som förälder. Vi blev tidigare i dag avsläppta på Mellansels folhögskola av övriga familjen. Lägret börjar i morgon och det verkar lovande av vad vi hittills har sett.

Jag hade inte trott att jag skulle slippa undan en reaktion på den kaotiska våren, då jag balanserade på en skör lina för att tillvaron inte skulle kollapsa helt. Snarare har jag varit förvånad över att det dröjde så länge innan den kom. Jag var beredd på sammanbrott redan under bussresan hem efter den sista turnéns sista konsert. Sedan har jag väntat hela semestern.

För en vecka sedan hände det, men inte på det sätt jag hade trott. Jag vaknade med rejält ont i ryggen. Smärtan tilltog under dagen och natten därpå sov jag knappt något. Tre gånger försökte jag gå upp och röra mig. Alla gångerna svimmade jag av smärtan.

På morgonen blev det sjuktransport. Efter två timmar på akuten med misstänkt njursten och ytterligare en timme på ortopedakuten, stapplade jag ut med tre starka smärtstillande mediciner, samtliga med en rad läskiga biverkningar, men utan annan diagnos än ett antal saker som det INTE var.

Jag kan förstås inte tvärsäkert säga att ryggvärken hade med pressen efter branden att göra, jag har haft ont på samma ställe tidigare. Men efter närmare 50 levnadsår tycker jag mig ha begripit att kropp och själ liksom har sin egen korrespondens och att själsvärken ofta sätter sig på ett ställe där kroppen är svag.

Och även om jag inte själv har fattat det, så påminner mig min lekamen ideligen om att åren går. För att citera Eva Dahlgren: "Det är inte det att man slår sig oftare nuförtiden, det tar bara så förbaskat mycket längre tid innan det slutar att göra ont."

Några boktips till Mira, Loke och alla andra ungar.

Vår tioåring slukar böcker, eller möjligen är det böckerna som slukar honom. Själv är han benägen att tro det senare. Teckningen på försättsbladet till Bläckhjärta fascinerar honom mycket. Egentligen visar teckningen hur karaktärerna kliver ut ur boken och får liv, men Johan ser också att läsaren hoppar in i boken och blir uppslukad. Trilogin Bläckhjärta-Bläckmagi-Bläckdöd av Cornelia Funke har en ohotad förstaplats på hans tio-i-topp-lista. Han säger att det är det bästa han någonsin läst. Jag bloggade om den förra sommaren: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/06/bocker-som-slukar-en-bokslukare.html

Med halva sommarlovet kvar, är Johan i full gång med den femte tegelstensromanen sedan skolavslutningen. Ändå hinner han ta simmärken, vara på vildmarksläger, leka med fåren, spela orgel, vara med kompisar, städa sitt rum och sova tio timmar per natt. Jag skulle vara glad om jag hann med en bråkdel. Han nyligen påbörjat serien Arvtagaren av Christopher Paolini. Första boken heter Eragon och jag vet inte alls vad den handlar om. Att den tillhör fantasygenren kan man dock utgå från, eftersom sonen omedelbart gick in i det icke kontaktbara tillstånd han befinner sig i när han har en riktigt bra bok framför sig.

Det är härligt att se och höra hur barnets eget språk utvecklas i takt med läsningen.Pojken uttrycker sig ofta målande i dagligt tal. När han själv skriver använder han många adjektiv, synonymer och bisatser.

Vargbröder av Michelle Paver är en annan fantasyserie på sex böcker som Johan nyligen har avslutat. Jag vet inte mycket om den heller, jag har fullt upp med att ta mig igenom några få pocketböcker under semestern. Kanske dyker några få boktips för vuxna upp här på bloggen inom kort.

Intresset för långa serier började förstås med Harry Potter. Det var på höstlovet i andra klass och vi skulle åka till Medelhavet i en vecka. För att slippa släpa på flera småböcker lånade gossens far Harry Potter på biblioteket. Vi trodde nog att vi mest skulle få läsa högt, men han plöjde själv igenom hela boken under semesterveckan. Ett halvår senare hade han läst alla böckerna.

Med vårt gula hus brann många hyllmeter böcker upp. Johan hade ungefär tio olästa böcker som han fått av sina kamrater i födelsedagspresent, eftersom alla vet hur mycket han gillar att läsa. Han förlorade också bland annat Drakhornet och Skogens hjärta av vår lokale knivstaförfattare Oskar Källner, utgivna på eget förlag (Fafner). Jag har läst båda böckerna och tyckte mycket om dem, trots att jag egentligen är totalt ointresserad av fantasy. Källner stod på ICA Kniven och sålde sina böcker. Jag blev förstås nyfiken och stannade och pratade. Han fick signera båda böckerna till Johan som tyckte jättemycket om dem och ivrigt väntar på att tredje delen ska komma. Kuriosa är att Oskar Källner till yrket är baptistpastor men vid sidan av jobbet skriver fantastyromaner för ungdomar.

  

De flesta boktipsen får jag från äldre grabbar i gosskören. Där finns mycket läsglädje och jag brukar intervjua pojkarna när jag får tillfälle. En pojke tipsade om serien Fablehaven av Brandon Mull. Johan har läst Den förbjudna skogen och blev såld direkt. Men den är tydligen populär, för han har länge stått i kö för andra boken både på Uppsalas och Knivstas bibliotek.  

Det får bli sista boktipset för den här gången, men ännu några tips från äldre körkamrater väntar på att undersökas. Det är berikande att umgås med kulturella ungar!                             

Och just när man äntligen hade börjat betrakta sig själv som vuxen,

när känslolivet och ekonomin någorlunda stabiliserats, när man inte längre behövde vända på varje slant för att få utgifter och inkomster att gå jämnt upp- då vändes livet plötsligt upp och ner, och min familj och jag fick lov att börja om från början, utan att ens äga en osthyvel.

På Valborgsmässoafton 2012 brann vårt hus ner till grunden. Vi såg allt vi ägde, förutom kläderna vi hade på oss, förintas. Sedan dess har tillvaron varit kaotisk: Från att första kvällen stå inför uppgiften att införskaffa tandborstar och tandkräm, har vi dag för dag långsamt jobbat oss utåt. Nål och tråd, smörgåslåda till skolutflykten, underkläder, paraply- allt saknades. Samtidigt kom krav på obetalda räkningar som brunnit upp och uppbrunna deklarationer som skulle lämnas in. Icke åtgärdade saker på de förintade kom-ihåg-listorna gjorde sig påminda. Vi har ringt hundratals telefonsamtal till olika  företag och myndigheter. De allra flesta är förstående och hjälpsamma, men ett par gånger har jag inte blivit trodd när jag berättat vad som hänt, utan mötts av ett vänligt: "Bara betala räkningen och påminnelseavgiften så är det bra sedan". Det är uppenbart att handläggare får höra rövarhistorier om uppbrunna villor lite då och då.

Nästan två månader senare löser vi fortfarande bara akuta saker. Vi äger till exempel varken symaskin, verktyg, piano, kaffemaskin eller finkläder. Saker som för en stor del av jordens befolkning är en outsäglig lyx, men som vi i vår del av världen har lärt oss att ta för givet. Vad vi kommer att behöva till vintern har ingen ägnat en tanke åt. Det får vi ta då. Förlusterna är naturligtvis oerhörda. Hur välförsäkrad man än är, så får man inte i närheten av full ersättning, inte i ekonomiska och självklart inte i emotionella värden.

Så småningom kanske vi också kan ta till oss sorgen och våra egna känslor. Ännu har det bara varit tid för det praktiska. Men snart ska jag till exempel ta tag i att jag ofta vaknar på nätterna och inte kan låta bli att stiga upp för att kolla att spisen är avstängd. Så kan man förstås inte ha det.

Våra minnen och vår historia kommer för alltid att vara uppdelade i före och efter branden. Valborgsmässoafton kommer nog att vara en svår dag då eldarna knappast kommer att locka. Det är tufft, en verklig prövning. Men vi klarar det, för vi har inget val. Det är när man har valmöjlighet som saker blir så svåra. Och vi har varandra. Hur klyschigt det än låter, så är det där tanken landar varje dag. Hela familjen lever, och är oskadda och vi är tillsammans. Vad som är viktigt i livet blir tydligt. Vitsen med att leva i tvåsamhet blir uppenbar. Den av oss vuxna som för dagen är starkast får bära resten av familjen.
"Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."  Att hålla äktenskapslöftena är enkelt, rentav en förutsättning för överlevnad. Men vem hade kunnat förutse att vi inte bara skulle bära varandras bördor, utan också varandra?

Familjen Raab kommer igen. Avsevärt fattigare, men kanske en aning starkare. Åtminstone oerhört sammansvetsade.

Glesbygdstankar

På väg hem från fyra dagar med turåkning i Bruksvallarna gjorde vi en avstickare till Sälen för utförsåkning i Stöten.Vandrarhemmet Länsmansgården i Särnas före detta poilshus fick härbärgera oss över natten. Särna visade sig vara en ganska dyster upplevelse med så gott som bara förfallna hus, många övergivna. Inga butiker och knappt en människa syntes till.

Döm om vår förvåning när vi intill  kyrkan fick syn på ett hus med fönstren täckta av plywoodskivor och stora skyltar med texten "live striptease". Vi blev nyfikna och satte oss på kvällen för att googla på fenomenet strippklubb i Särna. Jodå, det visade sig att etableringen fått en hel del mediebevakning och åstadkommit många upprörda känslor.

Folkmängden i Särna har på ett par decennier minskat från 3.000 till 900 invånare. Följaktligen finns ett överflöd av billiga hus till salu. På Länsmansgården var vi de enda gästerna och vi hade således ett stort ödsligt hus för oss själva. Vandrarhemmet drivs av ett italienskt par som fått nog av Berlusconi. "Visst är det tufft, men vi sliter hellre här än i Italien."

Nu, ett dygn senare, i bilen på väg hem till Lagga, grämer vi oss för att vi hade med egna lakan och städade själva. Vi önskar så väl de driftiga italienarna att lyckas i sitt mission impossible. Vi undrar om de har några gäster den här natten.

Och framför allt: hur absurt är det inte att ett samhälle som saknar livsmedelsbutik, post och bank har en strippklubb?

Härliga Härjedalen

Så snart jag kom på fjellet fick jag liksom ett nytt lif och det war såsom en tung börda tagits af mig.

Tror jag det, Carl von Linné framlevde ju en stor del av sina dagar knappt tre kilometer fågelvägen från vårt gula hus, i det plattaste av platta landskap. Han visste vad han talade om.

Stormvarning grad 1 hindrar inte familjen Raab från att ge sig ut på fjället. Man får kämpa lite extra, bara. Och när man stretar som mest, får man plötsligt syn på en hängdriva, ett vindskydd som naturen själv har byggt åt oss. Där är det vindstilla, solen gassar och vi äter vår matsäck och njuter. Innan gamlingarna har lapat tillräckligt med sol, har barnen åkt kana utför drivan så många gånger att bara en gigantisk snöhög återtstår. Mätta och lyckliga fortsätter vi färden, vinden har mojnat och dagen blir precis så där underbar som den bara kan bli på fjället.

Om några dagar är det dags att med vemod ställa in skidorna för sista gången den här säsongen. Och att se fram emot våren och sommaren. Men alltid kommer jag att längta till fjället och tänka att det är där jag borde leva och bo. Fast då blir det längre norrut. Härjedalen ÄR härligt, men i den vildare, kargare och mera dramatiska i Norr- och Västerbottniska fjällvärlden, där finns mitt hjärta.