Mina bästa akutstädningstips- läsning du inte kan vara utan.

Det blev tårtor till slut.* Tyvärr fick barnen samtidigt lära sig ett antal nya ord och uttryck som inte ingår i min pedagogiska plan. Det kan inte hjälpas. Det blev tårtor. Snygga och riktigt goda. Hur de såg ut på insidan vet bara jag. 

PIMPNING är nämligen den ena av mina två riktigt starka husmorsgrenar, Med hjälp av marsipan och lite annat tårtkitsch kan jag dölja ett kaotiskt inre med en stajlad utsida. (Ja, knepet funkar även på människor).

AKUTSTÄDNING är min andra paradgren. Ingen kan som jag på nolltid få ett i grunden ostädat hem att se fint och välskött ut. I ärlighetens namn är den här grenen strängt taget bara en variant av pimpning. Man fixar till ytan. Härmed delar jag med mig av mina bästa akutstädningstips:

Ta bort alla skor från hallen. Hallen är det första gästerna ser. Släng in dojorna i närmaste garderob, och vips blir det första intrycket genuin ordning och reda. 
Beräknad tidsåtgång: 3 minuter.

Putsa speglarna. Tar max en och en halv minut per spegel men gör underverk. Alla dina gäster kommer nämligen att spegla sig det första de gör samt när de går på toaletten och då är det faktiskt jättetrevligt att inte mötas av ett flottigt handavtryck i barnstorlek. 
Beräknad tidsåtgång på tre speglar: 4.5 minuter.

Detta leder mig osökt in på nästa krisåtgärdspunkt:

Borsta ur toalettstolen och handfatet. Det ger ett vuxet intryck. Och det är ju det man vill försöka verka. Vuxen, alltså. 
Beräknad tidsåtgång: 4 minuter.

Byt ut smutsiga handdukar mot rena. Särskilt om diskhandduken som hemma hos oss är det andra man ser efter skorna i hallen. 
Beräknad tidsåtgång: 3,5 minuter.

Släng in disken i diskmaskinen. Alternativt, om den redan är full eller du saknar diskmaskin, vräk in disken i samma garderob som skorna. 
Beräknad tidsåtgång: 5 minuter.

På 20 minuter har du ett skinande vackert (nåja) hem. Om du mot förmodan skulle ha ytterligare 10 minuter till förfogande: Ta fram dammsugaren och gå med den samma väg som du kalkylerar att dina gäster kommer att röra sig.

Ja, sedan är det bara att släcka alla lampor och tända några enstaka stearinljus och succén är given. Du kommer att framstå som den perfekta husmodern.

--------

Läs också En kvinna ska veta sin plats.

*) Bajstårtan gjorde jag första gången vid någon av barnens tidiga födelsedagar. Sedan dess vill de alltid ha den, fast jag försöker förhandla bort den. Ja, det är jättebarnsligt, men det kan jag väl bjuda på. Dessutom god och komplett omöjlig att misslyckas med, till och med för mig. Inte helt olik radiokakan som vi av äldre årgång är uppvuxna med. Här är receptet:

En stor korv:

150 g smör
200 g mariekex (1 paket)
2 äggulor
1 dl socker
2 msk kakao

Krossa kexen. Lägg dem i dubbla fryspåsar och bryt sönder så att de är stora som corn flakes ungefär. Smält smöret och låt svalna lite. Vispa äggulor och sockret. Tillsätt det smälta smöret och kakao. Rör om ordentligt.

Häll ner kexen och jobba ihop den så att allt blandas ordentligt. Forma efter fantasi. Behåll tårtan i plastpåsen och ställ in i frysen. Ta ut en stund före servering (ska ätas lite fryst).

Sådant jag inte visste.

Melodin till I denna ljuva sommartid skrevs av ärkebiskop Nathan Söderblom ursprungligen till texten Lär mig, du skog att vissna glad. Han skrev den till minne av sitt och hustrun Annas ofödda barn, som de förlorade 8 januari 1895, på dagen 70 år innan jag föddes. Exakt ett år senare kom deras förstfödde till världen.

I dag har jag det stora och fina förtroendet att leda Sveriges äldsta gosskör, grundad av ärkebiskop Nathan.

Att förbjuda eller tillåta.

Så gott som alla föräldrar följer åldersgränserna för alkohol även i hemmet. Jag har aldrig hört någon kalla det för ett förbud. Det är snarare en självklarhet.

Men att följa åldersgränserna för dataspel, det benämns som förbud. När det i själva verket är utgångspunkten att man endast spelar de spel man har åldern inne för. Och att man i annat fall gör ett aktivt val att låta barnen spela spel som de är för unga för.

Jag är bara mycket sorgsen över att marginaliseras som en förbudsförälder.

Vuxenvärlden har gett upp.

13-åringen skaffade ett nytt spel under en vecka då både maken och jag jobbade dygnet runt ungefär. Sedan var hela familjen bortresta. När vi kom hem upptäckte jag att sonen spelade Counter-strike, ett spel med 16- årsgräns, eller möjligen 18, en aning oklart vilket. Man skjuter på varandra med pistoler. Och alla spelar detta spel. Ja, jag hade kunnat skriva alla inom citattecken, men det vore en överloppsgärning.

Vidrigt, onödigt, icke acceptabelt, var min spontana reaktion när tonåringen visade mig vad han spelade. Jag är komplett obekväm med att min son och hans vänner och för den delen alla andra ungdomar spelar sådana spel. Så jag tog upp en diskussion med andra tonårsföräldrar, tonåringar och övriga i ett par olika forum. Och insåg snart att jag har mycket litet stöd. De flesta vuxna tycker inte att våld i spel är något problem och argumenterar med "vi lekte också krigslekar som barn och jag tog ingen skada av det" eller "man lär sig så mycket genom spelen". Däremot uttryckte flera oro över den stora mängden speltid och hur andras ungar beter sig online.

Så då står man där som förälder. Faktiskt helt ensam. Och tvingas välja mellan att antingen ställa sitt barn utanför en social gemenskap eller ge avkall på sin egen starka magkänsla.

Jag lekte inte krigslekar som barn. Pojkarna gjorde det. Och det är ett av problemen med sådana lekar. Att pojkarna vistas i en miljö där våld är naturligt, medan flickorna inte gör det. Förutom några få, som tycker att miljön är obehaglig på grund av den sexistiska attityden och det grova språket.

Däremot gjorde jag en rad andra saker som jag aldrig skulle låta mina barn göra. Jag både cyklade och åkte störtlopp utan hjälm. Jag sa neger. Jag trodde att homosexualitet var synd, eller åtminstone en sjukdom, under alla omständigheter något väldigt konstigt och avvikande. Många av mina kompisars föräldrar rökte i bilen, även när barnen var med. Våra mammor tog Neurosedyn mot illamående under graviditeten. Jag trodde att kommunist var ett skällsord. Bara för att nämna några exempel.

Men jag tog inte skada. Turligt nog gjorde jag inte det. Fast nu handlar inte min oro om att min välartade son ska ta skada. Han spelar inte för mycket, eftersom vi föräldrar ser till att fylla en stor del av hans tid med läxläsning, musik, litteratur och annan kultur, idrott, friluftsliv och familjeaktiviteter. Han vet hur man beter sig väl, därför att vi har lärt honom det. Men numera matas han och alla andra med budskapet att våld är helt naturligt, till och med OK, kanske rentav positivt eftersom man lär sig så mycket.

Vuxenvärlden tycks helt ha gett upp. Det kan väl inte vara omöjligt att helt sonika ersätta ungdomarnas våldsspel med bra och lärorika spel utan våld?

Eller är det möjligen så att papporna själva lånar sina söners spel när de har somnat på kvällarna?

Lucia är kidnappad.

För två år sedan hängdes jag ut på sidan Avpixlat, sedan jag framträtt som dirigent i TV med en mörkhyad Lucia och två rappare. Jag fick alla möjliga tillmälen, de flesta med prefixet PK. Jag tillskrevs åsikter som jag inte hade. Jag fick också hundratals tack och uppmuntrande hälsningar. Det var trevligt, men de hatbrev jag fick var mycket obehagliga och är trots allt det jag minns mest.
Nyligen hängdes jag ut i ett mindre sammanhang, dock fortfarande på ett otrevligt och obehagligt sätt. Då var jag inte längre PK, utan snarare tvärtom. Även då sammankopplades jag med åsikter som jag inte framfört. Den här gången handlade det om pojkars rätt att vara Lucia.
För ungefär fem år sedan fick vaktmästarna på min arbetsplats nöjet att framföra en hälsning till mig från några i publiken, som undrade om jag verkligen inte hade kunnat hitta en snyggare Lucia. Den vi hade var visst för tjock.

Vad är det med Lucia som väcker så mycket aggressivitet? Är Sankta Lucia från Italien vår allra starkaste och svenskaste nationalsymbol?

Faktum är att jag inte har någon särskild åsikt om hur Lucia ska utses. Men i min roll som dirigent både för renodlade lucia- och tärntåg och renodlade stjärngossetåg på ett par scener som gärna drar uppmärksamheten till sig, tillskrivs jag alla möjliga åsikter. Det är inte speciellt roligt, då jag föredrar att själv framföra mina åsikter. Men internetanvändare är inte särskilt väluppfostrade och håller inte alltid en trevlig ton.

Debatten om pojkars och flickors rätt att själva välja roll i skådespelet Luciatåg är besvärlig. Man får normalt inte själv välja roll i en teaterpjäs. Det finns vissa manliga rollkaraktärer som ofta spelas av kvinnor, men vanligen finns kvinno- och mansroller. Det är normalt dirigenten som utser solister i kören och orkestern. Men i luciatåget håller något på att hända. Alla ska ha rätten själva välja.

För den som inte arbetar med luciatåg i förskola eller skola, utan har till uppgift att åstadkomma stämningsfulla luciatåg på hög konstnärlig nivå blir detta komplicerat. För hur viktigt och seriöst det än må vara för en enskild pojke att framträda som Lucia, så kommer tåget oundvikligen att få en prägel av dragshow och av många uppfattas som ett spex. Och nu var det stämning och skönsång jag skulle prestera.

Jag återkommer till frågan: Vad är det med Lucia som gör att just DET är så viktigt? För om vi ska vara konsekventa, så bör man i så fall också själv få välja om man vill sjunga i gosskör eller flickkör, manskör eller damkör, om man vill ställa upp i dam- eller herrklassen i idrottstävlingar och en rad andra saker. Men just Lucia har blivit  frontfigur i debatten om könsidentitet.

Lucia är kidnappad. Av rasisterna, av feministerna och av alla möjliga. Om det nu verkligen är så viktigt att just Luciarollen blir tillgänglig för pojkar, då tycker jag nog att den traditionen har spelat ut sin roll. För Lucia var trots allt en kvinna. Då tycker jag att vi lägger ner vårt unkna gamla luciafirande, för att inte tala om vårt många hundra år äldre, och svenska stjärngossefirande. Låt oss istället skapa en könsneutral ljushögtid med vackra sånger om ljuset som lyser upp i mörkret.

Det är mitt förslag. På fullaste allvar. För jag vet snart inte hur jag ska kunna sköta mitt arbete längre.

Kan man annat än skämmas?

Om jag minns historien rätt så reste sig nazistpartiet mangrant upp och lämnade den tyska riksdagen  på 1930-talet. Enligt tysk grundlag tvingade agerandet fram ett nyval. Sedan gjorde nazisterna samma sak igen, gång på gång. För varje nyval stärkte nazistpartiet sin position. De vägrade att kompromissa och fällde varje regering som inte hade samma åsikt som de: att det var judarna som var skyldiga till Tysklands ekonomiska förfall.

Likheten med Sverige i december 2014 behöver knappast påpekas. Sverigedemokraterna kommer att fälla varje regering som inte följer deras invandringspolitik. De kommer att bli starkare för varje val.
Och detta parti har svenskarna röstat fram. Såg ingen sambandet? Och kan man annat än skämmas?

Sverige har tills nu, inte gett efter för de främlingsfientliga krafterna, till skillnad från flera andra europeiska länder. Det var jag stolt över. Men nu drivs politikerna av eget maktbegär istället för vilja att göra det bästa för landet. Deras tjurskalliga vägran att samarbeta för att förhindra att SD får den politiska makten har snart satt oss i samma situation som resten av Europa. Situationen är mycket allvarlig. Kan man annat än skämmas?

Att i det läget hänvisa till demokratin och fria val blir ganska motsägelsefullt. Ett parti som gång på gång kuppar sig till makt är inte demokratiskt. Att det över huvud taget är möjligt att göra så hör inte hemma i en demokrati.


Vad är ni så glada över?

35 procent av svenskarna tycker att SD gjorde rätt som bröt praxis och fällde regeringens budget. Så många är inte Sverigedemokraterna ännu. Jag tillåter mig att dra slutsatsen att det är oppositionen som gläds över regeringens fall. Ja, det är svårt att inte misstänka att det var planen från första början: Om vi vägrar att samarbeta med en svag minoritetsregering så kommer den att falla. Misstanken stärks av de höga röster som ropade efter nyval redan under valnatten i september. Kan man annat än skämmas?

Alliansen har under de senaste åtta åren givit Sverige en förhållandevis stark ekonomi. Det går knappast att bortse från det faktum att högern är mycket skickliga på marknad och ekonomi. Och ändå förlorade de valet. Jag tror att svenskarna hade tröttnat på att de ekonomiska värdena hålls högre än de mänskliga. Jag tror att valresultatet speglade en önskan om att bruttonationalprodukten ska mätas i andra värden: kultur, utbildning, solidaritet, allas lika värde, de svagas rätt.
Nu har giriga och illasinnade krafter sett till att vi inte kommer att få det samhället. Kan man annat än skämmas?

Vad är god konst?

http://unt.se/kultur-noje/kulturnamnden-sager-ja-till-skorsten-3473315.aspx

Det har varit en del känslor i svall i Uppsala i dag, efter kulturnämndens beslut att beställa ett konstverk som de flesta kommunmedborgare (åtminstone bland dem som har höjt sin röst) tycker är fult.

För det första kan jag konstatera att en och en halv miljon är väldigt, för att inte säga snuskigt mycket pengar.

För det andra vill jag tydliggöra att jag inte har för avsikt att framföra min personliga åsikt om konstverkets eventuella skönhet. Delvis för att jag ännu inte vet vad jag tycker (en dag är alldeles för kort tid för mig att göra sådana ställningstaganden) men framför allt för att jag inte är kommuninvånare och alltså inte ska vara med och betala och således bör hålla käft.

Det som intresserar mig, är de snabba och starka reaktionerna från allmänheten. Att epitetet "fallossymbol" lät vänta på sig i ungefär tio minuter var kanske inte så förvånande. "Idioti", "slösa bort våra pengar" och så vidare, i den stilen har kommentarerna gått. Kort sagt: Personligt tycke och smak förväxlas ideligen med kvalitet. Som så många gånger tidigare. Jag känner väl igen fenomenet från den kultursektor jag själv verkar i.

Kvalitet avgörs inte med subjektivt tyckande. Där krävs erfarenhet och kunskap. Konst och musik är inga undantag.

Själv besitter jag inte tillräckliga kunskaper för att avgöra huruvida skorstenen är god konst eller inte. Men jag har tilltro till att kulturnämnden gör det, och att de tillkallar expertis när det behövs.

Men vem äger frågan? Ska vi i den offentliga visuella och audiella utsmyckningen följa devisen "skönheten ligger i betraktarens öga" (upphovsman för mig okänd) och därmed forma ett lättillgängligt och populistiskt kulturellt samhälle, eller ska vi bortse från subjektiva värderingar och istället låta dem som besitter kompetensen göra valen och garantera hög kvalitet?

Detta är en fråga som jag hoppas kommer att finnas med i den framtida kulturdebatten. Och så hoppas jag förstås att det blir någon kulturdebatt. Jag kan under min levnad hittills inte minnas någon värd namnet.