En dag i skolan.

Jag vill från första början göra klart att det handlar om en skola som jag har stort förtroende för. En skola där maken och jag, i samråd med sonen och utifrån hans intressen, har valt att placera honom. En skola som har rykte om sig att ha god ordning. Att kunskapsnivån är hög kan jag själv konstatera utifrån de hemuppgifter pojken har fått med sig och de kunskaper han har uppvisat.

Just därför är jag väldigt fundersam, för att inte säga konfunderad, efter en dag i hans skola. För jag är tämligen säker på att detta inte alls är något utmärkande, utan tvärtom symptomatiskt för skolan anno 2014. Det vågar jag påstå eftersom jag själv arbetar med ungdomar i grupp (betydligt större grupper än exempelvis en gymnasieklass) som jag pratar mycket med om ordning, reda och disciplin. Jag vet hur det är i deras skolor, trots att de ungdomar som kommer till mina körer, ibland men inte alltid, är så kallade mönsterelever. Jag lovar att om de fick lov att uppföra sig på samma sätt som i skolan, så skulle de göra det.

Flera av lektionerna började 10-15 minuter för sent, därför att lärarna inte hade tekniken i ordning. Kopiatorn hade strulat (varför gör man kopieringsjobbet strax före lektionsstart istället för dagen innan?) eller en vikarie hade inte fått inloggningen till den ordinarie lärarens dator. (Förkylningstider eller inte- om två av dagens sex lektioner är vikarieledda, så tycker jag nog att man kan förvänta sig att de håller samma nivå som vanliga lektioner.) Nota bene att 10 minuters försening av lektionsstart utgör 25% av undervisningstiden.

Flera av lärarna skulle behöva logopedstöd. De saknar röstteknik för att tala inför grupp.

Eleverna lyssnar inte på lärarnas instruktioner, utan avbryter ideligen för att ställa frågor som de skulle ha fått svar på om de bara hade låtit läraren tala till punkt. Och hör och häpna: När de gör så, får de uppmärksamhet, och läraren avbryter för att besvara frågorna. Det tar minst tio ytterligare minuter av lektionstiden. Samma fråga ställs tre-fyra gånger av olika elever och läraren svarar vänligt varje gång.

Normalstatus för god ordning tycks vara att två-tre elever talar med varandra samtidigt som läraren talar. Det är aldrig helt tyst i klassrummet när läraren talar. Några elever är inte ens vända mot läraren och väldigt få tittar läraren i ögonen när han/hon talar, vilket i min värld är ett självklart sätt att bekräfta att man lyssnar på den som talar. En och annan elev har sin telefon framme.

Lektionen avslutas inte på ett tydligt sätt, utan när läraren påbörjar meningen "Tiden börjar ta slut." så reser sig eleverna och går.

Helt otippat var det idrottläraren som pedagogiskt imponerade mest. Bra magstöd och díktion (ett förflutet inom militären?). Trots en klassrumssituation som inbjuder till viss oordning hade han kontroll på gruppen ("Sätt dig upp. Jag vill inte tala med någon som ligger ner."). Han fick massor gjort under ett lektionspass, såg alla, hann med att hjälpa och berömma alla och lyckades aktivera nästan alla.

Jag avhåller mig nu medvetet från att göra några kommentarer utan nöjer mig med att än en gång konstatera att jag är mycket fundersam.

Dagens spaning.

Sjukdom resulterade i en helg på tu man hand med tolvåringen medan resten av familjen åkte på släktkalas. Mysigt på sitt sätt, förstås. Bland annat har vi haft gott om tid för den nya skolans många läxor. Jag har alltid försökt lära barnen attityden att man inte bara behöver plugga in exakt det man fått i uppgift utan istället passa på att insupa de kunskaper som tillfället ger möjlighet till. Alltså att inte bara lära in de understrukna glosorna, utan även de andra. Att läsa hela texten även om man inte måste och ställa följdfrågor om innehållet, utöver de frågor som läroboken eller läraren har ställt. Att tänka själv och förstå texten istället för att bara lära sig utantill. För jag har uppfattningen att det här med att lära in precis bara det man behöver för att klara ett prov är en väldigt svensk företeelse. Jag tycker mig ha sett en helt annan inställning hos ungdomar med andra nationaliteter och jag tror att våra svenska ungdomar kommer att få svårt att mäta sig i kunskapsjämförelse. Ja, det vet vi redan genom Pisarapporten att de har.

 

Så när vi gjorde engelskaläxan (Johan gjorde, men vi läste tillsammans och pratade om texten) så bad jag honom att inte bara läsa den på engelska utan också översätta den till svenska. Det var en aha-upplevelse. För då fick jag anledning att påpeka, att det inte är riktigt korrekt att översätta He is called Simon med Han kallas Simon och att man inte kan översätta spend time med spendera tid, eftersom spend visserligen kan betyda spendera, men då enbart i fråga om pengar. I fråga om tid heter det på svenska tillbringa.

Detta är ju något som även många- åtminstone yngre, vuxna saknar kunskap om. Eller har kunskap men har glömt. Eller aldrig har fått förståelsen för varför det är viktigt. På samma sätt används underliga direktöversättningar av engelska uttryck som till exempel starta upp och stänga ner. Listan kan göras lång. Tanken har inte tidigare slagit mig, men nu såg jag tydligt värdet av att inte bara läsa främmande språk utan också översätta dem tillbaka till svenska. Man ser och förstår att samma ord kan ha skiftande betydelse eller valör valör på olika språk. 

Dagens spaning från en språkintresserad ickepedagog är således: Ges det i skolan tid att göra löpande textöversättningar till svenska, alltså inte bara översätta glosorna, och kontrollera att det svenska språket i översättningen är korrekt? Eller utgår man ifrån att eleverna förstår texten och nöjer sig därvid?

Är du feminist?

Frågan ställs till politiker och kändisar i snart sagt varenda intervju. Alla svarar givetvis ja, för allt annat vore fullständigt politiskt inkorrekt. 

Jag som inte är tillräckligt känd för att få frågan, svarar så här: Det beror på hur man definierar ordet feminist. Jag tycker givetvis att det är en självklarhet med lika lön för lika arbete. Jag anser också att vi omedelbart måste se till att kvinnor får samma chanser till höga ämbeten som män.

Men jag tycker inte att det ska ske genom könskvotering. "Må bäste man vinna" är ett användbart uttryck. Jag har heller inga problem med att ordet man i uttrycket används i betydelsen människa. Den som är bekväm med att byta alla man i språket mot en, får gärna göra det. Det provocerar mig inte det minsta. Inte ordet hen heller. Men själv har jag hittills inte haft behov av de två orden. Kanske får jag det en dag och i så fall börjar jag naturligtvis att använda dem.

Inte på minsta sätt förstår jag budskapet i boktiteln "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" eller liknande budskap. Varför kan man inte bara få vara som man är, hetero-, homo-, bisexuell eller något annat? Av vilken anledning ska man sträva efter att bli lesbisk? Har det möjligen blivit mindre fint att vara heterosexuell?


"Det finns inga rosa brandbilar
i verkligheten!" utbrast
sonen irriterat.

Jag blir vansinnig på somliga företag, särskilt inom leksaks- och barnklädesindustrin, som gör vinst på att förstärka det stereotypa könstänkandet. Skillnaden på pojkar och flickor är inte så stor som man länge har trott, men de finns, även om de naturligtvis är generella och undantag också finns. Vi som arbetar med gosskör vet det och många andra vet det.

Visst är jag på det klara med att jag kommer att få skit för det jag nu skriver. För det retar gallfeber på många som utformar sina politiska agendor utifrån hur de önskar att verkligheten skulle vara, men utan någon erfarenhet eller kunskap om hur den verkligen är. Med drygt 25 års erfarenhet anser jag mig kunna säga att jag VET ett och annat. Jag VET att det inte fungerar att ha pojkar och flickor i samma barnkör. Inte i skolåldern i alla fall. Jag känner inte till en enda kör som har lyckats få fler än några få exceptionellt modiga pojkar att frivilligt stanna kvar i den blandade barnkören. Och jag VET att anledningen till detta är att pojkar och flickor behöver helt olika repetitionstempo och attityd för att tycka att det är roligt. Alla mina gosskörledarkollegor vet det också.

Konsten är tidlös och har alltid stått över olika tiders olika politiska agendor. Sjungande korgossar har funnits åtminstone sedan 300-talet, kanske tidigare. Organiserade gosskörer sedan 900-talet. Nu, på 2010-talet, blir vi gosskördirigenter med jämna mellanrum ansatta av aktivister med högt genustänkande och lågt kulturmedvetande för att vi separerar pojkar och flickor i vår verksamhet och dessutom har mage att påstå att de bör bemötas en aning olika. Såvitt jag vet har ännu inte landets skickliga dam- och manskörer ställts till svars, men det kanske är en tidsfråga.

Paminas och Papagenos duett i Trollflöjten kan knappast passera den genustänkandes nålsöga. "Han och hon, hon och han. Kärlekens gåva är kvinna och man." (Fritt ur mitt minne, kanske inte helt korrekt.) Men det tar konsten inte hänsyn till, precis som man inte kan läsa vare sig Tintin, eller böcker av Lennart Hellsing och Jules Verne om man kräver att allt ska passa in i dagens rastänkande.

I kunskapshänseende är jag övertygad om att pojk- och flickskolesystemet är överlägset dagens svenska skola. Att separera pojkar och flickor gör det mycket enklare att behålla koncentrationen i klassrummet. Dessutom skulle det säkert kunna utjämna den skillnad på studieresultat som finns mellan pojkar och flickor, då man kunde utforma undervisningen på det sätt som passar bäst. Men jag förstår givetvis också att det finns poänger med att blanda pojkar och flickor i skolan som väger tyngre.

Jag har alltid beundrat Gudrun Schyman. Nej, för resten, inte när jag var liten och trodde att sosse och VPK var svordomar. Men i vuxen ålder gör jag det, för att hon är skicklig, rolig, retorisk och snygg. Hon tillhör det riktigt tunga gardet av svenska politiker. Hon, Carl Bildt och några andra. Men i ärlighetens namn måste jag säga att hon gjorde sig bättre i Vänsterpartiet än i FI. Frågar ni mig så är Gudrun Schyman det bästa med FI.

Så- är jag då feminist? Somliga säger kanske nej efter att ha läst detta. Men jag förbehåller mig rätten att själv svara på frågan. Och mitt slutgiltiga svar blir nog att jag inte har något behov av sådan klassificering.

Min alldeles egna valkompass.

Här har ni, partierna. De frågor ni får lov att komma med vettiga lösningar på för att få min röst (i alfabetsordning).

Invandringen
Jag har inte större rätt än någon annan till den jord jag trampar på. Jag vill ha en generös och medmänsklig invandringspolitik.

Israel-palestinakonflikten
Den måste få ett slut! Och Sverige och svenskarna måste sluta att hålla sig till gamla idiotiska principer och värdelösa höger-/vänsterideal.

Kulturen.
Välfärd ska mätas i andra parametrar än pengar. De samhällen där kulturen blomstrar ger lyckliga och harmoniska invånare, som på ett bra sätt förmår att bidra till samhällets välstånd. Alla, och särskilt de unga, ska ha tillgång till god kultur och bra kulturpedagoger.
DETTA ÄR VÄGEN TILL FRED PÅ JORDEN OCH VÄRLDENS RÄDDNING!
Nej, jag är inte ironisk.

Miljön
Det är dags att ta klimathotet på allvar. En onaturligt mild vinter och en onaturligt varm sommar resulterade i den största och allvarligaste skogsbranden någonsin i Sverige. Östersjöns övergödning blir för varje år ett alltmer akut problem. Under hela den här sommaren har badförbud rått vid stora delar av kusten. Förutsättningar att leva på ett mera naturnära och miljövänligt sätt måste skapas. Möjligheten att ta sig till arbete och skola på andra sätt än i bilar med en person i måste skapas. Bra bussförbindelser för landsortsbefolkningen och samåkarparkeringar, tack!

Skolan
Kunskap är skolans viktigaste mål, som bör överskugga allt annat. Ge humanioran en mycket mer framträdande plats i skolan.
Allt det andra får bildade och kulturella elever på köpet.

Och här är några i-landsfrågor som jag inte ser någon särskild anledning att prioritera (fortfarande i bokstavsordning):

Jobbaskattavdraget, monarki eller republik, restaurangmomsen, sänkta skatter.

Snart 50. Lite visdom har jag allt.

Ännu återstår några veckor av semestern och redan nu känner jag att jag kommer att hinna med de projekt jag hade föresatt mig att hinna med. Lite möbelrenovering, lite iordningsställande av förråd, lite inredning av vårt ännu i stort sett oinredda hus, lite storstädning och lite trädgårdsarbete. Dessutom har jag vilat ordentligt, haft tid för familjen och tränat en del. Det är nog första året som jag har satt upp realistiska planer för vad som ska hinnas med under sommarledigheten. I vissa avseenden blir man verkligen klokare med åren.

Men den verkliga anledningen är att vi, när vi för drygt två år sedan förlorade precis allt vi ägde, utom de kläder vi för tillfället hade på oss, bestämde oss för att ta chansen till en annan livsstil. I dag äger vi inte många saker som kräver underhåll. Avsaknaden av prylar som ska skötas och repareras besparar oss ofantligt mycket tid. Vi tänker oss väldigt noga för innan vi skaffar saker.

Men visst, det saknas fortfarande många gardiner, mattor, lampor och en del möbler i vårt hem. Och jag har en tidskrävande uppgift i att hitta den flygel jag snart ska köpa. Men allt det får ta tid och ännu har vi inte hittat det vi vill ha.

Visst sörjer vi mycket av det vi förlorat. Men det är också en befrielse.
Aldrig mer ett hus fullt av prylar och en garderob full av kläder!

Min hypofys och jag.

Efter några upplyftande och levande diskussioner på min facebooksida de senaste dagarna fick jag kommentaren från en vän: "Tänkte just på vidden bland dina fb-vänner. Mina är så homogena i jämförelse."

Det stämmer nog. Jag rör mig bland gruvarbetare och adel, kulturarbetare och ingenjörer, bönder och professorer, högkyrkliga och lågkyrkliga, kapitalister och kommunister, monarkister och republikaner, språkvårdare och dyslektiker, gamla och unga. Och jag tycker att alla berikar min tillvaro.

Jag är uppvuxen i en politiskt disparat familj. Jag tycker att det är roligt att diskutera och jag känner mig inte obekväm när jag tycker annorlunda än den jag samtalar med. Och visst kan jag erkänna att jag ibland skapar frågeställningar mest för att få igång en diskussion. Jag lär mig mycket av det och det är ett bra sätt att få igång sina egna tankar och funderingar.

Det jag däremot mer och mer börjar lacka ur på är den ständiga uppdelningen i politisk höger och vänster. Har inte den tjänat ut sin betydelse för länge sedan? Man vet i förväg vem som kommer att tycka vad om vad. Partipiskorna är starkare än den egna tankeförmågan.

Det finns inte ett politiskt parti som jag kan säga att jag i någon större utsträckning sympatiserar med och jag skulle inte klara av att vara lojal med något av dem. Däremot finns det ett antal enstaka frågor där jag väldigt bestämt vet vad jag tycker. Men ingen kommer någonsin att lyckas placera mig på ena eller andra kanten.

För en månad sedan var jag på Färöarna. Jag fick veta att höger-vänsterskalan visserligen finns där, men att den är totalt underordnad den stora frågan om självständighet eller inte. Utifrån den frågan går man till val på Färöarna.

Jag ser inte fram emot valrörelsens upptrappning. Tycker att den suger.

För övrigt kan jag inte ens skilja på höger och vänster. I alla fall inte utan att först titta var jag har vigselringarna och tänka efter hur jag hälsar. Det är visst typiskt kvinnligt och har något med hypofysen att göra.

Det har ännu inte gått en vecka av semestern och den har redan varit mera spännande än man kan önska sig.

I går kväll hittade fåren ett sätt att ta sig ut ur hagen, och som alla vet är gräset grönare på andra sidan. Något djur måste ha skrämt iväg dem en bra bit hemifrån. Detta är nu inte Färöarna utan Uppland, där det finns både varg, lo, räv och björn, så fåren får inte gå riktigt som de vill.

Vi letade halva natten, grät oss till en kort och orolig nattsömn och vaknade med tårar i ögonen. Men djungeltelegrafen är väl utbyggd i Lagga, så strax efter åtta i morse var fåren lokaliserade och vi kunde hämta dem, hela 4 km bort! De följde direkt med när de såg oss. Sedan GICK tacka, två lamm och jag hela vägen hem. Dipaus två gånger. Flera roade bilister och cyklister stannade med glada tillrop.
Ja, jag kulade också.

Nu ligger alla tre utmattade i hagen och jag får äntligen min kopp kaffe. Gerda får finna sig i att vara bunden några timmar medan vi bygger ett säkrare stängsel. Och glädjen är stor bland barn och vuxna. Även hos fåren, tror jag.

Och så här sjöng jag för våra ledsna och oroliga barn i går kväll:

Lilla lammet vilse går,

river sig i vassa snår,

springer över stock och sten,

blir så trött i sina ben.

Herden räknar sina får.

Ett långt bort från fållan går.

Det är blåsigt, mörkt och kallt.

Herden letar överallt.

Lammet bräker, herden hör.

"Säg, vad sprang du från mig för?

Lilla lamm, kom hit till mig.

Fryser du, jag värmer dig.

Är du trött och sjuk, jag bär.

Lilla lamm, jag har dig kär."

Herden tar sitt lamm i famn.

Jesus Krist är herdens namn.