Utanförskap

Snart åker vi! Men först ska jag klara av kyrkomusikveckan i Uppsala domkyrka, som består av orgelinvigning och North European Cathedral Conference. Det blir några riktigt roliga -och nervösa- konserter. Sedan väntar två månader på lagg samt en och annan apelsin i någon sydsluttande snödriva...

Vi har ju bott två månader i Tärnaby en gång förut och under den vistelsen fyllde Johan ett år. Den här gången fyller han sju. Med tanke på att han ska vara borta från sina kamrater så länge, så känns det viktigt att han får ha ett kalas innan vi åker. Det blir i skolans gymnastiksal tillsammans med en klasskamrat. Eftersom klassen består av 23 barn, så finns det inte riktigt plats för flera kompisar. Därför ska han också ha ett litet kalas à la Alfons Åberg med några andra kompisar, då de precis som Alfons, Milla, Viktor och smådjuren ska sitta under bordet och fika.

I morgon var det meningen att vi skulle träffa den andra familjen och planera kalaset för klassen. Så kommer det en sen inbjudan till en tredje klasskamrats sjuårskalas just den tiden. Det var bara det att bara Johan blev bjuden. Jag blir så ledsen och minns tillfällen från barndomen då jag själv blev utanför. Tanken på att ens barn ska uppleva det är outhärdlig!

Våra killar började på dagis samtidigt som det startade, så alla barn var nya. Vi råkade ha det första kalaset (så vitt jag känner till i alla fall). Då tänkte vi att det var lika bra att försöka skapa en trend med en gång. Under hela dagistiden har alltid -med några få undantag- alla i åldersgruppen blivit bjudna på varje kalas.

Man kan ju inte bestämma hur andra ska göra, och de kommer alltid att göra som de själva vill, oavsett vad de uppmanas till. Men jag förvånas över att inte alla vuxna ser det som sitt självklara ansvar att stävja varje tendens till gängbildning eller utanförskap.