Tinnitus...

...tillhör det jag är mest rädd för. Jag lever en ganska utsatt tillvaro: Mina barn kan oförberett utstöta höga skrik rakt i mitt öra då de sitter i mitt knä. 90 gosskorister utgör en tämligen högljudd skara så fort de befinner sig i en oorganiserad situation, t ex paus. Framför en orkester kan det bli riktigt hög ljudvolym när hela blåset spelar.

Alldeles nyss skulle jag öppna en flaska av vår egen äppelmust. Den var redan öppnad en gång. Den smäll som korken åstadkom ringer fortfarande i mitt öra. Riktigt obehagligt!

Jag minns en gång för något år sedan då jag lämnade barnen på dagis. Precis när vi kommit genomfördes en oförberedd brandövning. Larmet fick mig att kasta mig över Johans och Kalles öron och trycka dem mot min kropp. Eftersom jag bara har två händer, kunde jag inte skydda mina egna eller de andra barnens öron. Det är ju fullständigt vansinnigt med ett sådant larm!

Då jag häromveckan under tvång deltog i en, som det visade sig, oväntat bra brandutbildning, tog jag upp händelsen med brandmannen som ledde dagen. Han sa, att den typen av larm är ganska ålderdomliga. Han förespråkade en tydlig, lugn röst, som på olika språk ger information om vad som ska ske, kombinerat med ljussignaler.
Synd bara att jag inte sett den anordningen någonstans.

Tystnad är för övrigt en bristvara i min tillvaro. Även om, eller kanske just för att jag är en ljudfreak, så kan jag inte leva utan tystnad.