En verklig Domsöndag

Idag har jag nog haft den värsta högmässa jag upplevt (ur de tjänstgörandes synvinkel, alltså). Nästan allt som inte får hända, hände:
-Själv var jag sjuk och kunde knappt pipa fram en ton. Gjorde alltså ingen nytta som psalmanförare och kunde heller inte rycka in och hjälpa den...
-krassliga kören. Flera hemma i sängen och jag tror inte att någon av de närvarande körsångarna var riktigt kry.
-Vår nya orgel har som alla andra nya orglar barnsjukdomar. Den hylade, gick helt enkelt inte att få tyst på. Stackars organisten försökte fruktlöst att fixa den mellan psalmerna. Till slut var det bara att ge upp.
-Detta i sin tur innebar att kören fick ackompanjeras på piano samt kororgeln. Kören stod inte alls i närheten av kororgeln, dessutom skulle nya orgelns transponeringsfunktion ha använts. Då kororgeln saknar denna funktion, blev det JÄTTEHÖGT för den stackars krassliga kören.
-Min stämgaffel var puts väck! Till introitus högg jag en ton ut luften, sedan fick jag be den redan lätt stressade organisten om hjälp.
-Kör och organist missförstod varandra om när preludiet var slut och psalmen började.
-Sexårig son var med. Han skötte sig i stort sett bra. Jag däremot blir ofokuserad av att försöka ha koll på honom i den gigantiskt stora domkyrkan samtidigt som jag ska leda kör. Men han gjorde i alla fall inte som förra söndagen, då han slöt upp vid min sida under uttåget och skapligt högt sa "Jag behöver kissa."

Efter högmässan drog vi till Studenternas och åkte skridskor. Då var snöstormen på väg. Innan vi hunnit med simskolan och skulle åka hem, var den i full gång. Jag valde en omväg hem för att slippa fastna i den av drivsnö täckta Långhundraleden.