Vinter

I natt kom snön, alltså på riktigt. Redan igår åkte vi pulka på det sätt som man ofta är hänvisad till i den här delen av Svea rike, dvs på gräsmattan som är hal av rimfrost och möjligen ett mycket tunt snötäcke. Men i morse kikade vi ut genom fönstret och såg att det var fullt tillräckligt för att åka skidor.

Jakob har tillsammans med äldste + yngste sonen åkt till Linköping för att hälsa på gamla föräldrar och delta i syrrans årliga ljusstöpning. Eftersom jag jobbar i morgon och mellansonen ville gå på kalas är vi två kvar hemma. Jag började med att avfrosta frysen. Under hela förra vintern var det inte en enda tillräckligt kall dag -åtminstone inte då vi var hemma- för att ställa ut den frysta maten, så behovet var stort. Sedan på med laggen och ut i snön. Först lite längdåkning på bondens åker och sedan backåkning på tomten. Sedan hjälptes vi åt att skotta snö, innan vi åt lunch, förvandlade Johan till spöke och jag skjutsade honom till Saras kalas.

Till upplandsvinterns försvar ska jag säga att, bortsett från förra årets katastrofvinter, så är skillnaden stor gentemot Stockholm, där jag tillbringat många år. Inlandsklimatet är verkligen mycket trevligare än kustdito. Varmare somrar och kallare vintrar, helt enkelt riktiga årstider.

Det här är ganska märkligt, för jag som är uppvuxen i norra Norrlands inland levde under hela min barndom i tron att det var lite finare att bo vid kusten, för så sa ju kustenborna. Jag gick på det där, och det är först i vuxen ålder som jag insett hur fel det är. Om jag idag skulle flytta norrut, så skulle jag i första hand välja fjällvärlden, i andra hand skogslandet och i sista hand kusten. I vilket fall som helst, så skulle vi få omprioritera vår tillvaro, för, i alla fall jag skulle inte kunna få ett för mig lika utmanande arbete.