Minns jag så fel?

Jag vill minnas att jag var väldigt radikal som ung, inte det minsta traditionell utan en som gärna prövade nya saker. Som vuxen konstaterar jag att barn och ungdomar nästan genomgående är oerhört konservativa och inte alls förändringsbenägna.

I en av mina körer fanns en idé -inte min- om ett nytt konstnärligt uttryck. Jodå: några, dvs de äldsta var positiva. Ytterligare några var försiktigt positiva. Men motståndet var så starkt att det inte gick att genomdriva idén utan att skapa dålig stämning inför den kommande produktionen.

Jag är faktiskt rätt besviken över att inte få pröva. Ibland tänker jag att jag borde ägna mig åt orgelspel istället. Orgeln har inga åsikter. Den kommer aldrig sent, får ont i halsen eller åker på semester då det är konsert.

Men i morgon kommer jag att älska min kör igen.