RING OCH RÖSTA FRAM VINNAREN! Skellefteå 0910, Luleå 0920.

Hockey är roligt, tycker jag. En riktig vintersport med hårda tag där filmning bestraffas med utvisning de få få gånger det förekommer. Fast bäst av sju matcher är verkligen lite överdrivet. I årets SM-slutspel är två lag från norra Norrland i semifinal. Det är bra att lag som fostrar unga spelare på naturisar, med engagerade ideella tränare, kan hävda sig mot lag som har råd att köpa in spelare för dyra pengar.

Det finns förstås en och annan problemställning inom hockeyn: Aggressivt beteende upphöjs lätt till förebild och försvaras med "stridens hetta" och så vidare. Det är verkligen inte OK. Men om man jämför SM-slutspelet med den andra stora folkfest som är aktuell just nu, nämligen melodifestivalen, så föredrar jag verkligen den värdegrund och människosyn som hockeyn står för. För att inte tala om tävlingsformen. Alla tycker att fel låt vann, men vad väntar man sig när man låter amatörer, dvs svenska folket vara jury?

Det vore något för SM-slutspelet: Vem tycker du ska vinna? Ring och rösta!

Här vill jag leva och här vill jag dö.



Carl Milles lämnade sin hembygd Lagga för Stockholm.
Ängeln skänkte han till Lagga kyrka i samband med
moderns begravning.


Vimsigheten tilltar. Hela söndagen och halva måndagen letade jag efter min plånbok. För en stund sedan fann jag den på SAAB:ens motorhuv, där den hade legat sedan i lördags kväll, alltså ungefär i 42 timmar. Jag la den där medan jag lyfte Johans cykel från bilen till cykelförrådet. Om detta hade skett i stan så hade plånboken förmodligen varit försvunnen efter 42 minuter.


Att bo på landet har förstås både fördelar och nackdelar. Efter 19 trivsamma år i Stockholm, varav 16 i innerstaden, är jag dock nöjd med stadslivet och kan inte ens tänka mig att bo i Uppsala, som annars är en utmärkt trevlig stad att arbeta och tillbringa en hel del tid i. Kanske ändrar jag mig, men jag tror inte att jag någonsin mera vill bo i tätort. Om jag kommer att dö i Lagga vet jag inte, rubriken till trots. Jag tror snarare att Jakob och jag bosätter oss på fjället när vi blivit pensionärer, om vi nu får leva tills dess.

Earth hour- hyckleri eller samhällsengagemang?

Unga, friska ögon kan läsa även i skenet av stearinljus.

Earth hour engagerar fler och fler. Och irriterar några, som tycker att det är hyckleri och ett spel för gallerierna. Delvis har de rätt. Många större institutioner -min egen arbetsplats inkluderad- måste ha personal på plats för att stänga av de tidsstyrda belysningarna, helt enkelt därför att förbipasserande människor blir upprörda när det lyser.

Men jag tror ändå på symbolvärdet. Det är viktigt att manifestera och skapa medvetenhet. Och jordtimmen är ett enkelt och pedagogiskt hjälpmedel för att lära våra yngsta samhällsmedborgare att tänka på miljön. För övrigt bör den som ännu inte har prövat, omedelbart leka kurragömma i ett mörklagt hus. Hur kul som helst. Sedan kan man mysa framför brasan och stearinljusen.

Gosskörledare kräver: Kriminalisera målbrottsligheten!

Det finns dock metoder för att förhindra målbrottet.

Det händer varje månad: en gossopran kan inte längre vara sopran och blir alt. Eller en gossalt lämnar för evigt sin gossetid och blir målbrottare, för att så småningom infinna sig i tenor-, bas- eller kontratenorstämman. Det är lika sorgligt varje gång, för jag har följt många av pojkarna sedan de som åttaåringar kom till gosskören. Pojkar med spröda och vingliga röster som på några få år har utvecklats till oerhört rutinerade sångare som sjunger de svåraste sopranpartier.

Gossar beundrar herrar och herrarna bär sitt ansvar med stolthet. De har själva börjat i gosskören som åttaringar och minns mycket väl hur de såg upp till de äldre. Jag har hört dem säga "Jag har fått så mycket av gosskören och nu vill jag ge något tillbaka" eller "När jag var gosse, beundrade jag herrarna och nu vill jag vara en god förebild att se upp till". Många stannar 15 år eller mer i gosskören. Den som tycker att gossar och herrar är otidsenliga uttryck göre sig icke besvär att försäka ändra på den saken. Gosskorister håller stenhårt på begreppen.

Även om det finns en längtan att bli som herrarna, så är det omvälvande för en gosse att förlora sin ljusa vackra röst, som har burit honom och gett honom så mycket uppmärksamhet. En duktig gossopran blir upphöjd på ett sätt som en sjungande flicka aldrig blir. Skälen är två: Det är mycket ovanligare med sjungande pojkar och gossopranens karriär är kort. Att gå från gossopran till baryton är ett steg från upphöjdhet till anonymitet. Inte sällan kämpar pojken emot målbrottet och man får som körledare hjälpa honom att hitta sin mansröst.

Körledaren blir av med sin kanske mest rutinerade alt som omöjligt hinner lära in alla tenorstämmor till konserten om några veckor. Eller sopransolisten som verkligen inte kommer att klara sitt solo. Visst har man ett tjog nya förmågor på lager, men det tar tid att lära upp dem till att bli lika bra som en tolvårig gossopran som strax ska in i målbrottet. Precis när de är som bäst så är det redan över.

Om gossrösten och målbrottet föreläser jag så och då. Den som är intresserad kan läsa här: http://www.unt.se/halsa/tidigare-pubertet-tystar-skoumlnsaringngen-257202.aspx

En äldre kollega som lärt mig mycket av det jag kan om gosskör, salig Kurt Romberg sa en gång till en flerhundrahövdad gosskör:
-Det finaste man kan vara är gossopran. Det näst finaste är kontratenor. Sedan vågar jag inte fortsätta.

Det vågar inte jag heller.

Hälsporre är inte ett efternamn.

Vanitas vanitatum.

Nej, jag vet: Jag har varken cancer, har brutit bäckenet eller ska gå igenom en ansträngande bukfettopereration för att ta några exempel i min närhet. Jag har bara hälsporre. Men det gör ont och tvingar mig att förändra mitt fysiska betende på ett sätt som jag starkt ogillar. Farväl löpning. Tack och lov går det bra att åka skidor. Till sommaren är det cykling och simning som gäller. Långpromenader är inte att tänka på.

Här är min nya kollektion:

Nya konsertskorna är faktiskt både snygga OCH uthärdliga.

Vad hälsporren beror på vet jag inte riktigt, jag uppfyller samtliga tre riskfaktorer som jag läst om: Har högt fotvalv, har tränat mycket och gått i dåliga skor. Till exempel bedrog snålheten visheten genom att jag väntade alldeles för länge med att byta ut de förra utslitna joggingskorna. Så länge att jag nu inte tycks ha användning för de nya.

För någon månad sedan visste jag inte ens vad hälsporre var för något. Med stigande ålder tvingas man dock till flera smärtsamma kunskaper och insikter.

Hälsporre är en sjukdom. Inte ett efternamn.

Säsongens pistvakttjänstgöring i Sunnerstamassivet.

Jag är inte bara körledare, jag är slalommorsa också. Som medlem i Uppsala slalomklubb får man sköta liften ett par gånger per vinter. Familjen Raab är förstås snabbt framme och skriver upp sig sent på säsongen. It's a hard work.



Jag undrar om det finns någon mer slalombacke där man kan hitta en cykel med kärra parkerad mot klubbhuset.



Nä nu j...

Jag nyttjar nästan aldrig svordomar och definitivt inte i skrift. Men nu är det nära.

I bilen hörde jag nyss på P1 morgon om hur Andrey och hans bror gripits i Stockholm, hållits i förvar på tre olika platser i Sverige under 12 dagar och sedan avvisats till Bulgarien. Anledning: De hade musicerat på gatan med öppna instrumentlådor. BARA.

 Gränspolisen i Stockholm anser att gatumusicerande är likställt med tiggeri!

 – De har tiggt. Instrumentet är ett verktyg för att få ihop mer pengar. Det är bara ett verktyg för tiggeri, istället för den vädjande blicken, säger Ingemo Melin Olsson på stockholmspolisen.

En människa på flykt som försöker försörja sig på det han behärskar.
Så jag är väl också en tiggare för vi brukar ofta ta upp kollekt i samband med våra avgiftsfria konserter.
Nej, visst ja: Jag är inte romer. Jag är svensk. Det förändrar saken. Det ger mig mig en större rätt att trampa mark på den här delen av jorden.

 Läs artikeln och hör programmet här.

I fädernas spår

Idag för nio år sedan satt jag tidigt på morgonen i TV-rummet på Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning med en nyfödd gosse i famnen och såg de första vasaloppsåkarna ge sig iväg. Jag var själv anmäld men fick alltså förhinder att starta...

Det var ett mycket efterlängtat barn som jag hade fått vänta på i många år. Sitt namn fick han efter sin far och flera tidigare släktingar, samt efter sin morfars far. Så född på vasaloppsdagen han är, är han idag en mycket god skidåkare. Han sjunger i gosskören och spelar piano. Och så är han en omtänksam och godhjärtad pojke som värnar om miljö och rättvisa. I morgon är det kalas för klassen och han har bett dem att inte ha med presenter utan istället ta med en slant till det barnhem i Nairobi som hans moster snart ska besöka.

Grattis på födelsedagen, älskade Johan Jakob! Här sitter jag med tårar i ögonen och skriver precis en sådan skryttext om min son som jag egentligen försöker avhålla mig från.