söndag 21 april 2013

En ödödlig rad.

Utantillkunnandets ädla konst, del 2.

Här är ett tomrum där en bok förr stod
nu dränkt i nån politisk syndaflod
men många minns den- den är inte borta
för det vi minns, det lever i vårt blod.

En bok kan brännas, dränkas, malas ner
men inte vad som står i den! Vad mer
om bladen virvlar bort och blir till aska
när tankarna blir kvar och följer er.

Ja, de som aldrig vänt på våra blad
har ändå oss i blodet men en stad
kan sopas bort och aldrig resas mera!
Vem sopar undan en odödlig rad?

Jag älskar den här dikten av Lennart Hellsing. Det gör Lilla flickkören också. De älskar allt som Hellsing har gjort. De tjöt av skratt häromdagen när vi sjöng "Vad bananerna tror".

Och jag fick än en gång tillfälle att berätta om hur min far alltid uppmanat mig att lära mig så mycket jag bara kan utantill. (Nu ska hon berätta om sin pappa igen, hon har gjort det massor av gånger förut.)

Min pappa fick själv uppleva hur utantillkunnande kan få en att uthärda de svåraste situationer. Numera kan också jag lägga till en egen erfarenhet. Jag har förlorat alla mina noter, böcker och texter jag har skrivit under åren. Precis som i dikten blev de till aska. Men mycket av det kan jag faktiskt utantill.

Tack, pappa för att du uppmuntrade mig i utantillärande.

Utantillkunnandets ädla konst, del 1:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/05/utantillkunnandets-adla-konst.html