Och frid på jorden.

Fråga mig inte varför jag dan före dan före dopparedan plötsligt kommer att tänka på den troligtvis enda människa i världen som har kallat moder Teresa för kärring. Det gör man bara inte. Särskilt inte om man är katolik.

Det var i det sommarprogram som fortfarande är det bästa jag har hört. Jag tror att det var hans debutår 1993. Det var första gången jag hörde honom berätta om sin mormor i Finland. Eftersom jag då inte visste att jag skulle höra det X0 antal gånger till, var det fräscht och underhållande. Temat var När saker inte blir som man har tänkt sig. Jag har bara vaga minnen av de övriga saker som inte blivit som han tänkt sig och jag har för länge sedan tröttnat på berättelserna om mormor. Men historien om moder Teresa skrattar jag efter 24 år ännu åt.

”Min skolklass ville göra något fint för världen. Så vi började virka fyrkantiga lappar. Kvadraterna sydde vi ihop till filtar som vi skickade till moder Teresa och hennes gatubarn. Vi virkade fler och fler rutor och skickade fler och fler filtar. Till slut kom det äntligen ett svar från moder Teresa. Och kan ni gissa vad kärringen skrev:

-Sluta skicka filtar. Vet ni hur varmt det är i Calcutta?

Det var ju inte vad vi hade tänkt oss.”

God jul på er. Ha inte så stora förväntningar på julen. Den blir ändå inte som man har tänkt sig. Precis som resten av livet.

Men ganska ofta blir det bättre än man hade tänkt sig.

Ännu en julberättelse

Årets längsta konserthelg är över. Med den äran, om jag får säga det själv och å mina många fina koristers vägnar.
Som vanligt innehöll den ett antal oväntade händelser.

Domkyrkans luciakonsert har fyra olika fasta positioner, som gör att alla besökare i den utsålda konserten någon gång ser kören i närbild.

Jag förflyttar mig från position 3 till position 4 och blir varse att kistorgeln som jag snart ska spela på har dött. Sie ist tot. En snabb överblick säger mig att jag har två hyfsat långa a capellasånger ledda av kollegan Ulric på mig att få igång orgeln. Kollar sladdarna och konstaterar att de är korrekt anslutna. Letar rätt på närmaste vaktmästare och informerar om situationen. Någon minut senare ligger två meter vaktmästare på golvet och drar om sladdarna. Cirka 30 sekunder innan jag ska spela får han igång orgeln.

Och faktum är att jag inte ens blir särskilt nervös. När man ingår i ett rutinerat arbetslag där alla är professionella och vet vad som är deras uppgift, samt ger tusan i att blanda sig i andras kompetens, så löser man det mesta. Och resten löser man med improvisation.

Ska jag vara helt ärlig, så är det alla dessa oväntade händelser som gör att man orkar med att göra samma konserter år efter år.

Läs också: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/12/en-annan-julberattelse.html