Snart december

Gud tänkte nog inte i första hand på sin personal när han uppfann julen. Vi får göra rätt för oss, kan man väl säga. Men visst är det roligt, och mycket meningsfullt. Jag är faktiskt inte alls är intresserad av att vara ledig på själva julhelgen. Åtminstone inte så länge min familj vill följa med mig till kyrkan. Det är härligt när kyrkan är fullsatt av glada och tacksamma människor.

Men, jag upprepar: min arbetssituation bygger på två saker- en bra man och en bra chef. Jag är oändligt tacksam över att ha båda.

Team sportias bästa kunder

Johan har vuxit ur allt. Jag upprepar: allt! Inför vintersäsongen behövde han ny slalomutrustning, längdåkningsutrustning, skridskor och jacka. I förhoppningen att Sverige fungerar som Turkiet knallade vi in i sportbutiken, köpte allt på ett bräde och prutade. Yes, det gjorde vi. Det funkade faktiskt, vi fick ett riktigt skapligt pris.

Här provas de nya skridskorna samtidigt som pianoläxan övas.

Maken och jag

Igår köpte vi en bältesstol till Kalle. Bilbarnstolen åker ut och gossen får flytta till baksätet. Därmed har Jakob och jag återerövrat framsätet och ska börja prata med varandra under våra bilresor igen.

Inte nog med det. För första gången på över sex år arbetar vi i samma stad. Dessutom bara två kvarter ifrån varandra. För någon vecka sedan åt vi lunch ihop- utan barn! Mycket märkligt.

Minnets dimmor skingras sakta: Var det inte honom jag gifte mig med en gång?
Återseendets glädje är stor!

Upphovsmannen

till parafrasen på julevangeliet har hört av sig. Fredrik Erfelt heter han, och han blev lite förvånad över att hitta sitt verk på en okänd människas blogg, efter att ha skrivit ihop det någon dag tidigare och skickat till en enda person: sin syster. Sådan är cybervärldens ordning.

Seger

Sjuårige sonen är sedan tre dagar jättesjuk och har haft över 40 graders feber. Dock ingen svininfluensa, tror sjukvårdsrådgivningen. Idag är det torsdag och han sörjer över att missa klassens picknick, kören och pianolektion. Äntligen börjar feberyran släppa lite. Han vacklar upp ur sängen, går runt lite, konstaterar att det inte snurrar lika mycket i huvudet längre. Pojken går fram till sitt CD-ställ och väljer "Vila" ur samlingen "Stor musik för små öron" som jag köpte för flera år sedan. Det är första gången han själv väljer att lyssna på klassisk musik. Sedan ligger han stilla i sin säng, lyssnar på Bach, Stenhammar och Satie. Ibland hörs en analyserande kommentar.

Det kanske beror på febern.

Julevangeliet anno 2009

Vid den tiden utfärdade folkhälsominister Maria Larsson en förordning om att hela landet skulle vaccineras. Det var den första massvaccineringen, och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige. Alla gick då för att vaccinera sig, var och en till sin vårdcentral. Och Josef, som genom sin härkomst tillhörde Vårdval Stockholm, hade obegränsad valfrihet och begav sig från sin egen stadsdel upp till norrförort, till Filippas stad, Täby, för att vaccinera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som väntade barn (och som därmed tillhörde en så kallad riskgrupp).Medan de befann sig där var tiden inne för henne att vaccineras, och hon tog sin spruta, den första dosen. Hon lindade sin arm och lade sig ner för att krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.I samma trakt låg några astmatiker ute och vaktade sitt vaccin om natten. Då stod plötsligt en ängel från Vårdguiden framför dem och Landstingets hela härlighet lyste om den. De greps av stor förfäran, men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny leverans Pandemrix anlänt åt er i detta land. Och plötsligt var där en stor himmelsk här som prisade Alliansen och tackade för att de var det utvalda folket.
av Fredrik Erfelt

Än en gång...

...kan jag konstatera att jag tillhör en av samhällets minoritetsgrupper och att jag förväntas anpassa mig efter resten av samhället. Nu ska hela riket vaccineras, men de tider som erbjuds är naturligtvis anpassade för människor som jobbar kontorstid. Det gör inte jag och jag kan inte heller gå ifrån mitt arbete. Med barn i skolan är det svårt att samla ihop hela familjen vid ett tillfälle. Vi lyckades i fredags, men det var förstås lönlöst, eftersom vi inte kunde vara där tidigt på morgonen för att hämta nummerlappar.

Två nya biskopar

Nu är Tuulikki biskop i Härnösand. Det var så roligt att vara med på dagens dubbla biskopsvigning. Och goss- och flickkören sjöng så fint, så fint.
(Jag hade hellre velat ha SvD:s fina foto med alla de närvarande biskoparna, nr 7, men den är spärrad för användning.)

Transmission

Efter en långsam frukost tog maken och jag ett djupt andetag, satte oss i bilen och styrde mot Stockholm för att gå på Monicas vernissage. En osedvanligt aktiv femårig gosse på en glasutställning! Det blev exakt så läskigt som vi hade föreställt oss. Å andra sidan konstaterar jag med en suck av lättnad att sjuårige sonen numera själv förstår att hålla ordentligt avstånd till dyrgriparna. Han var mycket intresserad av att jämföra numren på föremålen med prislistan och insåg snart att det skulle gå åt många veckopengar för att ersätta minsta glasskål.

En fantastisk utställning som jag verkligen rekommenderar.

Nöden är uppfinningarnas moder

Kalle tyckte till en början att Turkiet var ett dåligt land, eftersom det inte fanns några leksaker där. Men han gillade strax läget och tillverkade egna. Här en racerbil tillverkad av stenar han plockat med sig från stranden, batterier och mammas ena vigselring (ratten).

Sköt dig själv...

Här tar mina tre gossar igen sig innan vi ska påbörja vår nattliga hemresa från Turkiet.
Ute pågick det värsta åskväder jag någonsin upplevt. Det var korta, kraftiga åskväder mest varje dag och konstigt nog brydde man sig knappt om det.

Flyget från Antalya skulle avgå fakirtid 03:30. Bussen skulle hämta oss 23:00. På grund av åskan valde vi att ta trapporna de sju våningarna ner till hotellets reception med två sovande barn, två stora resväskor och två små ryggsäckar. Summa 14 våningar ner och sju våningar upp per vuxen. Lite fundersam var jag allt på att flyga i ovädret, men när bussen, något försenad dök upp var det redan förbi.

Vi hann bara ett par kvarter innan bussen fick punktering. Efter ganska lång väntan dök en ersättningsbuss upp. Var och en kunde se att den bara var hälften så stor som den första fullsatta bussen. Alltså kastar sig så gott som samtliga (enbart svenska och till största delen stockholmska) passagerare ur bussen för att hämta sitt bagage och få en plats i den nya bussen. Förutom att ett sådant beteende undergår min värdighet så låter det sig inte göras med två halvsovande barn i sällskap.

Någon guide som styrde hur bussplatserna fördelades fanns inte närvarande och ingen av resenärerna kom på idén att avstå sin plats för en barnfamilj. Bussen åkte iväg och vi och andra blev lämnade kvar. Det gick nu ingen större nöd på oss, rätt snart dök det upp ännu en buss.

Frågan jag ställer mig är: Skulle jag själv ha agerat lika egoistiskt? Jag tror inte det. Vid Gud hoppas jag inte det.

Och synden straffar som bekant sig själv: Eftersom så många trängt sig på den första bussen, satt de i knä på varandra i två timmar. Följaktligen kunde vi som blev kvar bre ut oss på dubbla säten och sova skönt.

Svensk och turkisk sjukvård

Här, uppe vid Alanyas borg, är Johan glad igen. När vi klev av flyget i Antalya och skulle sätta oss på bussen mot Alanya hade han plötsligt ont i benet och svårt att gå. Det blev värre och när han inte alls kunde gå längre beslöt vi oss för att besöka läkaren som hotellet har samarbete med. Läkaren sa att han inte kunde göra något på hotellet utan att Johan måste till sjukhus. Johan, Jakob och doktorn åkte ambulans dit. På sjukhuset blev Johan satt i en rullstol och när doktorn inte hörde på frågade han Jakob om han skulle vara tvungen att sitta i rullstol för resten av livet.

Efter provtagningar konstaterades att Johan hade haft en infektion. Det visste vi inte, han var inte sjuk innan vi åkte. I kombination med stillasittande i flygkabinen orsakade den infektion och inflammation i benet. Han fick antibiotika och inflammationshämmande medicin och var några dagar senare återställd. Det började gå upp för oss hur rädd han varit, stackars pojken.

Än en gång fick jag anledning att imponeras av effektiviteten och kvalitén på utländsk sjukvård. Från det att vi kontaktade hotellreceptionen och till dess Johan var hemma igen gick det kanske tre timmar. Enda väntan var den timme det tog att få provsvaren. Medicinen var det enda vi behövde betala. En liknande upplevelse har jag från ett sjukhusbesök i Tyskland under gosskörens turné för något år sedan.

Jag tillhör dem som inte har något särskilt emot att Sverige har bland de högsta skatterna i världen, men då förväntar jag mig också att sjukvården ska vara bäst i världen.

Det är den inte.

Turkiet

Tidigt i morse landade vi åter på svensk mark efter en härligt lat vecka i Alanya. Regnperioden bjöd på riktiga skyfall och enorma åskväder men också på ett par soliga dagar på stranden. Förutom i havet, badade vi i poolen och på turkiskt hamam. Vi fick hela programmet med 100-gradig torrbastu, kallbad, lerbad, myntaparfymerad ångbastu, tvättning, skummassage och slutligen vanlig massage.

Dagarna inleddes med joggingrunda före frukost. På marknaden och i butikerna prutades vilt- ett roligt men i längden ganska tröttsamt system.

Bilden av turkarnas sociala kompetens är efter en vecka tämligen oklar. Å ena sidan möttes man ofta av service lika usel som i Spanien. Å andra sidan var de otroligt barnkära. Trots att det vimlar av turistande skandinaver och mellaneuropeer i Alanya, så väckte Kalles blonda lockar uppmärksamhet var vi än kom. Det är ingen överdrift att främmande människor kom fram och kände på den stackarens hår ca 30 gånger per dag.
Barnen tillverkade pass åt sina kramdjur. Jakob och jag befarade att det inte skulle vara populärt i passkontrollen. Men tvärtom blev det succé varenda gång, hela passkön stoppades upp för att tjänstemännen noggrant skulle kontrollera foto och namnteckning och stämpla i passen.

En dag gjorde vi gjorde en utflykt upp i bergen, bland annat till Dimgrottan, en av många droppstensgrottor i området.

Denna sjal, inköpt i vilken som helst av turistbutikerna, fick jag låna av vakten i moskén när jag ville komma in. Lägg särskilt märke till den fula luftfuktaren och den kitschiga kristallkronan. På en vägg hängde en köksklocka.