tisdag 31 maj 2011

Iskallt

Jag var på Fryshuset en förmiddag i förra veckan. Det hade jag verkligen inte tid med, men man bestämmer inte alltid (snarare inte så ofta) över sin egen tid. Dessutom var det ett väldigt intressant besök. Bäst var att höra nye VD:n Johan Oljeqvist som höll ett rätt så allmänt föredrag om ungdomar och skolan. Om detta har jag många åsikter och det hade varit roligt att få samtala vidare om det. Just nu lämnar jag ämnet därhän. Återkommer kanske.
Arbetskamrater

Vi fick också möta Fryshuskyrkan med den svenskyrkliga prästen och imamen som båda är anställda av Sofia församling. Förutom att det faktiskt var riktigt häftigt att möta dem live, så var det förstås väldigt intressant att höra om deras gemensamma arbete.

Huruvida det var rätt eller fel av Sofia församling att anställa en imam, har jag ingen klar uppfattning om. Att samarbetet fyller en viktig funktion är ju självklart. Ett mera naturligt alternativ hade kanske varit att Fryshuset hade anställt både imamen och prästen. Det är ju faktiskt lite komplicerat att förklara hur det kommer sig att en katolik inte kan få arbete i Svenska kyrkan, fast en muslim kan.

Men vad jag verkligen inte begriper är att det både inom kristenheten och Islam finns så ofantligt många trångsynta människor som inte förstår värdet av verksamheten och som därtill levererar mängder av hot och hatiska reaktioner till dem båda.
Den som är trygg i sin egen tro inte ser andras tro som en fara.
Läs om Fryshuskyrkan.

söndag 29 maj 2011

Utantillkunnandets ädla konst.

Både goss- och flickkören får ständigt beröm för sin utantillsång. Senast igår var det lilla flickkören som sjöng 18 sånger med kluriga texter av Lennart Hellsing utan stöd av några noter. Gosskören har nyligen framfört ett avancerat konsertprogram med bland annat Haydn: Insanae et vanae curae, Finzi: God is gone up och Geilo: Laudate pueri.

Ständigt får jag samma fråga: -Hur gör du?

Svaret är att jag inte gör någonting. Vi sjunger på ett antal olika språk, bland annat latin från åtta års ålder. Att lära in text och musik utantill är inget vi ägnar någon särskild tid åt. Tvärtom tvingar jag de yngre sångarna att använda noterna mycket längre än de själva vill, för att de ska lära sig att läsa noter. Det är först i ung vuxen ålder som en del börjar klaga över att inte få ha noter. Om ni vill veta vad jag tror om det, så är det att man har fått en föreställning att det är en aning amatörmässigt att sjunga utantill. Fin musik sjungs med noter.

Det här är inte musik. Det här är ett papper. Musiken har du inom dig.
Det är naturligtvis struntprat. Tvärtom är det bara fruktansvärt rutinerade körsångare, sådana det finns ett fåtal av, som klarar av att samtidigt hantera noter och kontakt med dirigent. De som dessutom klarar av kontakten med publiken är ännu färre.
Nej, det finns saker i körarbetet som är betydligt svårare än utantillinlärning.

Jag talar ständigt om för mina korister, att vad de kan utantill, kan ingen ta ifrån dem. Man vet aldrig i vilken situation man kan komma att hamna, då man inte har tillgång till vare sig böcker eller noter. Mina körsångare har hört historien om min pappa så många gånger att de numera himlar med ögonen för att jag inte ska dra den en gång till.

Min bestefar Johan Juul var en förgrundsfigur i norska hjemmefronten. Han fick faktiskt norske kungens bragdmedalj strax efter andra världskriget. Han fanns med på Gestapos dödslista men klarade sig mirakulöst från likvidering.

De historier som min far och hans två bröder har berättat har jag inte alltid begripit, för de har varit så färgade av smärta och onda upplevelser. Åtminstone har jag upplevt det så, jag vet inte vad mina syskon, fetter och kusiner tycker. Men en historia minns jag bättre än någon annan: Pappa och hans studentkamrater greps på universitetet i Oslo och fördes till arbetsläger. De fick ingenting med sig och vardagen innebar hunger, löss och hårt arbete. Far har flera gånger berättat att fångarna för att stå ut, tillsammans sjöng de psalmer de fått lära sig utantill i skolan, för det var det enda de kunde utantill och några böcker hade de inte. Pappa sa till mig att lära mig så mycket jag någonsin kan utantill och det försöker jag också göra.

En av de lärare jag minns med särskild respekt är min latinlärare på gymnasiet. Hon fick oss att lära oss latinska dikter utantill: Helt utan egentligt värde, vilket hon själv påpekade, men ändå en skatt. Den här kan jag till exempel 27 år senare fortfarande:

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus,
rumoresque senum severiorum
omnes unius aestimemus assis!
Soles occidere et redire possunt;
nobis, cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.
da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum;
dein, cum milia multa fecerimus,
conturbabimus illa, ne sciamus,
aut ne quis malus invidere possit
cum tantum sciat esse basiorum.

Värdelöst kunnande? Nej, det skulle jag nog inte säga.

lördag 28 maj 2011

Tingeling!

Efter att ha sett både Disneyversionen av Peter Pan och Steven Spielbergs långfilm Hook ville Johan läsa boken. Curlingmamman ilade iväg till biblioteket, överväldigad av nioåringens litteraturintresse. Boken är skriven under förra seklets första år och jag märkte att Johan tyckte att språket var lite gammaldags. För att hjälpa honom komma igång (vilket han också strax gjorde och nu läser själv) läste jag början av kapitlen högt för honom innan han fick fortsätta på egen hand. Det var ungefär i det skedet som min entusiasm dämpades något:

"Det var en flicka som hette Tingeling, utsökt klädd i ett flikigt blad, med en djup, fyrkantig urringning som lät hennes figur komma till sin rätt. Hon hade en smula anlag för att bli fyllig."

Eller:

  "...fast den fortfarande var litet skrynklig.
-Jag borde kanske ha strukit den, sa Lena fundersamt, men som alla pojkar brydde sig inte Peter om hur han såg ut..."

HELA BOKEN ÄR LIKADAN!

En smula genusmedvetande räcker  för att bli kallsvettig av det! Jag tog ett djupt andetag och inledde ett samtal om könsroller med sonen. Och det gick ju bra. Han tog själv upp tråden från vårt samtal vid middagsbordet, då han hade snappat upp något om att vuxna förr i tiden inte trodde att barn begrep så mycket. Och så drog han slutsatsen att man kanske också hade tokiga idéer om pojkar och flickor.

Dagens lärdom för min del är att man får vara tusan så aktiv och uppmärksam om man vill att barnen ska läsa klassiker.
Bibeln inräknad.

onsdag 25 maj 2011

Världens sämsta mamma.

Sonen har lärt sig sticka. En katt. Det ser ju alla.
Naturligtvis lyckas världens sämsta mamma häva ur sig:
-Vilken fin mus du har stickat, Johan!
(Till skillnad från sonens far kan jag åtminstone skilja på stickat och virkat.)

onsdag 18 maj 2011

Gosskörnörd- jag?

En gräsligt tidig måndagsmorgon tassade jag upp ur sängen, pussade på min sovande familj och tog mig till Arlanda för vidare färd mot London. Utan att förlora vare sig bagage, pass eller mig själv på Heathrow fortsatte jag med tåget till Norwich för att delta i den nordeuropeiska katedralkonferensen. Den var väldigt givande om än synnerligen akademiskt och prästerlig. I fyra dagar gick jag in i katedralens liv. Nyhetsrapportering fick vi genom de förböner som lästes vid morning prayer, mässa och evensong som firades varje dag. Bäst var förstås kontakten med gosskören, flickkören och deras dirigent David Lowe. Kanske kan det bli ett framtida samarbete.
Under konferensensens gång förvandlades Norwich Cathedral till en filminspelningsplats. Bänkarna lyftes ut, alla kristna symboler täcktes över och ersattes med standar, rustningar och annat som gjorde rummet till en medeltida kunglig matsal. Prästerna var påtagligt besvärade över att detta skedde mitt under pågående katedralkonferens och förklarade generat de får snuskigt mycket pengar för besväret. Det hoppas jag verkligen, för intrånget i det helgade rummet var tämligen stort. Och de behöver pengarna. Anglikanska kyrkan har helt andra ekonomiska ramar än den svenska. Mina två bestående intryck av dagarna i Norwich är:
1. Vad bra vi har det i Uppsala domkyrka, även med svenska mått mätt.
2. Vad bra de engelska katedralerna har det ur en musikalisk aspekt, med obegränsade möjligheter att repetera med koristerna och med en helt annan syn på vad barn kan prestera än vi har i Sverige.
Kanske ändå lite häftigare än Uppsala...
Med nya trevliga och värdefulla kontakter i bagaget drog jag efter konferensen vidare till Cambridge. Där fick jag besöka St John's college choir, kanske världens bästa gosskör. Det var helt klart resans musikaliska höjdpunkt att vara med på deras repetition och efterföljande evensong och att få träffa körens trevlige och skicklige dirigent, Andrew Nethsingha, som tyckte det var roligt att knyta kontakter med andra europeiska katedraler.

Våningen för flickleksaker på Hamley's. Blä!
 På fredag kväll tog den privata delen av resan vid och jag tog tåget tillbaka till London, där jag inte ens hann fram till vår uppgjorda mötesplats innan jag sprang på Jakob i tunnelbanan! Helgen tillbringades med shopping, museibesök och pubrundor. Musikalen Billy Elliot var en positiv överraskning, absolut i en helt annan klass än någon annan musikal jag sett. Det gav ännu en dimension åt upplevelsen av alla duktiga engelska barn jag mötte under veckan, då de största rollerna spelas av barn. Fruktansvärt bra musikal som jag rekommenderar alla. Dock inte i första hand för Elton John's musik som är ganska medioker, utan för baletten, jazzdansen, skådespeleriet, humorn och allvaret. Genusmedvetandet var påtagligt och jämförelsen med leksaksvaruhuset Hamley's flick- respektive pojavdelning är oundviklig. (Jo, det är sant: När vi äntligen reste utan barnen så hamnade vi i alla fall på Hamley's, bara för att jag visste att det fanns toa där.)

Jakob åkte hem med ett tidigare flyg än jag och det sista jag gjorde var att knyta ihop veckan och gå på evensong i St Paul's cathedral med deras fantastiskt fina gosskör.

Resan avslutades med en bonus. När jag ställde mig i kö för att checka in, ropade en flygplatsanställd: -Anyone for Stockholm? Så tog de mig förbi kön, checkade in mig och frågade om jag ville åka med ett tidigare plan, ett som avgick 40 minuter senare. Självklart ville jag det och då hamnade jag i economy extra class, fick mat, vin och en massa benutrymme samt kom hem en hel timme tidigare än planerat!
En fantastisk vecka avslutades med att verkligheten överträffade dikten.

I morgon bär det av på nästa gossköräventyr: Gosskörfestival i Rättvik.

tisdag 3 maj 2011

Tjuvlyssnat

För många år sedan hörde jag ett avsnitt av radioprogrammet Karlavagnen där människor fick ringa in och berätta om vanor/ovanor/nojor. En man berättade att han varje kväll i fyrtio år räknade takbrädorna ovanför sängen och blev tokig på att det aldrig blev samma resultat. Han kunde inte somna utan att räkna först. Programledaren frågade om hans fru kände till detta och då insåg mannen att han inte hade berättat det för sin fru!

Min mamma kan vänta i veckor med att skriva ett brev bara för att det ska bli ett datum som är vackert att skriva överst upp, till exempel 11 12 13. Mitt ex berättade att han en gång i lumpen satt kvar i flera timmar i ett maskinrum bara för att få se en mätare slå om till ett nytt tusental.

En av mina ovanor är att jag är hopplös på att tjuvlyssna. På bussar, tåg och lunchrestauranger kan jag inte låta bli att lyssna på vad andra pratar om. Jag kan få lust att lägga mig i samtalet. Efteråt kan jag -ibland i dagar- fundera över vilka människorna var och fantisera om deras öden.

I restaurangvagnen på tåget upp till Riksgränsen lyssnade jag på en mamma som talade till sin dotter på ett mycket sätt. Dottern drack läsk och mamman sa:
-Jag hoppas att det där snart blir förbjudet.
Jag hajade till för jag tycker det verkar ganska radikalt att förbjuda läsk. Mamman fortsatte med att redogöra för vilka skador läsk åsamkar.
Själv hade hon ett glas rödvin framför sig.

söndag 1 maj 2011

Mera om ljud och oljud.

Jag har en bekant som har som hobby att spela in ljud. Han håller till exempel reda på vilka flygplan som ska landa på närbelägna flygplatser. När det kommer något extra intressant så åker han dit för att spela in motorljudet. Han har spelat in åtta timmar vågskvalp på Hawai som han lyssnar på i sin enorma ljudanläggning. En gång var han på en körkonsert på Nybrokajen 11. Efteråt berättade han exalterat om hur fantastisk konserten varit. Mellan två körstycken hade han hört en ångbåt tuffa förbi utanför. Han hörde exakt vilken typ det var och han njöt.
-Och då började den jävla kören att sjunga!

Det finns många goda skäl att lyssna till den här utmärkta inspelningen av Mein Freund ist mein ur Wachet auf, ruft uns die Stimme av JS Bach. Men det jag tycker är allra häftigast och som jag alltid lyssnar särskilt efter, är biljudet som uppstår då de mekaniska orgeltangenterna slås an. Jag skulle beskriva det som en blandning av trä och luft. Visst är det snyggt!