Gosskörnörd- jag?

En gräsligt tidig måndagsmorgon tassade jag upp ur sängen, pussade på min sovande familj och tog mig till Arlanda för vidare färd mot London. Utan att förlora vare sig bagage, pass eller mig själv på Heathrow fortsatte jag med tåget till Norwich för att delta i den nordeuropeiska katedralkonferensen. Den var väldigt givande om än synnerligen akademiskt och prästerlig. I fyra dagar gick jag in i katedralens liv. Nyhetsrapportering fick vi genom de förböner som lästes vid morning prayer, mässa och evensong som firades varje dag. Bäst var förstås kontakten med gosskören, flickkören och deras dirigent David Lowe. Kanske kan det bli ett framtida samarbete.

Under konferensensens gång förvandlades Norwich Cathedral till en filminspelningsplats. Bänkarna lyftes ut, alla kristna symboler täcktes över och ersattes med standar, rustningar och annat som gjorde rummet till en medeltida kunglig matsal. Prästerna var påtagligt besvärade över att detta skedde mitt under pågående katedralkonferens och förklarade generat de får snuskigt mycket pengar för besväret. Det hoppas jag verkligen, för intrånget i det helgade rummet var tämligen stort. Och de behöver pengarna. Anglikanska kyrkan har helt andra ekonomiska ramar än den svenska. Mina två bestående intryck av dagarna i Norwich är:
1. Vad bra vi har det i Uppsala domkyrka, även med svenska mått mätt.
2. Vad bra de engelska katedralerna har det ur en musikalisk aspekt, med obegränsade möjligheter att repetera med koristerna och med en helt annan syn på vad barn kan prestera än vi har i Sverige.

Kanske ändå lite häftigare än Uppsala...

Med nya trevliga och värdefulla kontakter i bagaget drog jag efter konferensen vidare till Cambridge. Där fick jag besöka St John's college choir, kanske världens bästa gosskör. Det var helt klart resans musikaliska höjdpunkt att vara med på deras repetition och efterföljande evensong och att få träffa körens trevlige och skicklige dirigent, Andrew Nethsingha, som tyckte det var roligt att knyta kontakter med andra europeiska katedraler.

Våningen för flickleksaker på Hamley's. Blä!

 På fredag kväll tog den privata delen av resan vid och jag tog tåget tillbaka till London, där jag inte ens hann fram till vår uppgjorda mötesplats innan jag sprang på Jakob i tunnelbanan! Helgen tillbringades med shopping, museibesök och pubrundor. Musikalen Billy Elliot var en positiv överraskning, absolut i en helt annan klass än någon annan musikal jag sett. Det gav ännu en dimension åt upplevelsen av alla duktiga engelska barn jag mötte under veckan, då de största rollerna spelas av barn. Fruktansvärt bra musikal som jag rekommenderar alla. Dock inte i första hand för Elton John's musik som är ganska medioker, utan för baletten, jazzdansen, skådespeleriet, humorn och allvaret. Genusmedvetandet var påtagligt och jämförelsen med leksaksvaruhuset Hamley's flick- respektive pojavdelning är oundviklig. (Jo, det är sant: När vi äntligen reste utan barnen så hamnade vi i alla fall på Hamley's, bara för att jag visste att det fanns toa där.)

Jakob åkte hem med ett tidigare flyg än jag och det sista jag gjorde var att knyta ihop veckan och gå på evensong i St Paul's cathedral med deras fantastiskt fina gosskör.

Resan avslutades med en bonus. När jag ställde mig i kö för att checka in, ropade en flygplatsanställd: -Anyone for Stockholm? Så tog de mig förbi kön, checkade in mig och frågade om jag ville åka med ett tidigare plan, ett som avgick 40 minuter senare. Självklart ville jag det och då hamnade jag i economy extra class, fick mat, vin och en massa benutrymme samt kom hem en hel timme tidigare än planerat!
En fantastisk vecka avslutades med att verkligheten överträffade dikten.

I morgon bär det av på nästa gossköräventyr: Gosskörfestival i Rättvik.